Ja, vem tycker inte att man känner sin hund eller sin flock. Har man både hanar o tikar så vet man att de är jobbigt när tikarna löper. Allt från att hanarna slåss till att man enbart behöver separera dem från tikarna när dem är i höglöp. Och tikarna kan var sura o griniga, kanske även dem slåss sins emellan eller så märker man ingen skillnad på dem alls.
Och redan innan vi bestämde oss för att låta Tyzon gå vidare, så sa jag att undrar hur flocken reagerar på att han är borta. Jag trodde faktiskt inte att de skulle bli så stor skillnad. För Tyzon var ju så otroligt snäll. Han accepterade väldigt mycket, o då menar jag mycket. Men skulle han mot förmodan säga ifrån, då sa ingen något, o han behövde bara säga till en gång.
Den som jag kunde tänka mig skulle sakna honom var Bea. För hon stod ofta och slickade honom i mungipan. Jag trodde ju hon gjorde de för att fjäska. Men jag märkte att så fort de vattnades i munnen på honom, så var Bea där för att slicka upp de 
När hon började göra de på honom, så va hon ju så liten, så även om Tyzon låg ner, räckte de med att han sträckte på huvudet, så nådde hon inte. Allt efter hon växte så ställde han sig upp. Men när hon väl va färdigvuxen så hjälpte de inte vad han gjorde för att försöka undvika att hon slickar honom. De allra sista tog han faktiskt ner huvudet, då kom hon inte åt honom.
Ludde trodde jag skulle axla hans roll nu. Men de verkar inte som att de blir så. Utan än så länge är de ingen "som bestämmer".
En annan förändring jag märkt också är hur tyst de är på morgonen. Förut så skälldes de här så INGEN kunde sova. Tyzon var alltid tyst, de skulle mycket till för att han skulle skälla. Men de små levde rövare o väsnades desto mer.
Jag nämde de till L-E men de hade inte han tänkt på 
Vi får väl se om de blir några nya rutiner här i flocken, dem kanske inte "kommit in i" att en i flocken är borta. Men här har inte blivit kalabalik iaf 
2014-01-28 17:55 | 0 kommentarer | Hundar