Helec's Kennel

De var ju inte länge sedan som de var en låt som gick het på radion, där texten var att de som inte dödar dig, härdar.

Ja, då borde jag väl vara väldigt härdad vid detta laget. För död är jag iaf inte, åtminstone inte kroppen. Men jag undrar lite hur mycket jag ska orka med.
Tittar jag tillbaka i min blogg, så har de inte varit många ljuspunkter de senaste. Eller senaste o senaste. Tyzon tog vi ju bort i januari o sedan har de bara fortsatt. Trots att vi bara är i slutet på augusti så har jag redan planer på att skriva en årskrönika för detta året. Men vid närmare åtanke så blir de nog inte de ändå. Jag vill inte bli påmind om alla tråkigheter.

Jag vill skriva roliga blogginlägg. Sådana där som får er att skratta så tårarna rinner, eller fnissa till utav i igenkänning. Men de enda tårarna som kommer från er, kan jag tänka mig, är utav medlidande o fnissen byts ut mot: åh, nej.

En god sak jag blivit varse om under denna tiden iaf är hur många vänner jag har. Ni har verkligen stöttat och tröstat mig. Och inte ovanligt att mina ögon tårats av era kommentarer

Men nu ska jag tydligen härdas än mer. För idag var jag hos pappa. Jag känner fortfarande igen min pappa som min pappa. Men de var samtidigt en annan person. En person som var helt slut o livlös, tankspridd och glömsk.

Mitt i ett samtal så frågar han Maire ifall dem har någon bil??? Både jag o Maire bara tittar på varandra, men vi svarar ändå att de har ni.
Är de en Volvo då, sa han sedan? Maire är ju inte så bra på bilar o märken, så jag svarade vilket märke dem har.
Okej, svarade han då. De låg jag o tänkte på i natt, så jag kunde inte sova, sa han sedan.

Jag liiiiiiiiider verkligen med min pappa. Han har en diagnos med alzheimers och äter (eller vad vi hoppas på iaf) bromsmediciner för de. För på bara 1.5 vecka har hans sjukdom blivit mycket värre. Men nu är han i de läget där han är medveten om att han tappar medvetenheten i perioder. När han får sina skop så är han inte medveten om att de inte står rätt till. Men när han kommer tillbaka "rätt" i huvudet, då har han iiiiiiinget minne av vad han gjort eller vad som hänt.

Han har ju haft skop i säkert över ett år. Men då har han inte tappat medvetenheten på detta viset. Nu vågar inte Maire lämna honom ensam och jag förstår henne. Så om man ska se en fördel i detta är ju att jag går hemma. Jag kan nästan när som åka till honom och de tar bara ca 20-25 minuter dit.

För några dagar sedan när jag och L-E pratade om detta så nämnde jag att jag vet inte var jag står just nu i min själv. Jag kommer klara av att hjälpa både Maire o pappa men jag lär behöva stöd från L-E. Något som jag inte behövt innan när jag stöttar andra. Innan har jag "bara" behövs stöd när jag själv varit nere. Men nu behöver jag de för att orka vara uppe.

Men jag vet att de räcker att jag säger de till min goa man, så gör han de som krävs

2014-08-27 19:31 | 0 kommentarer

Ja, nu har vi fått fyllt på skåpen igen. I vanliga fall när vi handlar så skriver vi en lapp vad vi ska handla. Men jag
frågade L-E om vi behöver de denna gången, för de lär bli en ganska lång lista och de var ju inget speciellt vi skulle ha utan bara basvaror.

Vi vet vad vi vill ha för pålägg, vi vet vad vi vill ha för bröd och mjölk är ju ingen frågan om. Typiskt nog så glömde vi ändå köpa ost, för de hade vi ju inte heller. Och just igår bestämde vi oss för att ha ostbricka som fredagsmat. Vi köpte självklart mjukostar, men hårdost blev de ingen

Jaja, vi överlevde ändå

2014-08-23 10:17 | 0 kommentarer

Nu är det kris här hemma. När L-E har semester så har vi inte samma rutiner som när han jobbar. Självklart sover vi så länge vi vill, ingen klocka som väcker oss (eller L-E)

När han jobbar så handlar vi alltid på fredagar när han kommit hem från jobbet. Men under semestern så blir de lite då o då. Så nu när han börjat jobba igen så återgår vi till att fredagshandla. Nu är de ju två veckor sedan som han började jobba. Men vi har inte kommit in i vardagsrutinerna än.

Hans första vecka så blev de ingen fredagshandling. Fredagen därpå, de var ju då vi överlämnade Ronja/Mollie så då glömde vi, missade, tänkte inte på att handla. L-E har handlat lite småsaker på vägen hem från jobbet, tex bitsocker o mat till kattungarna, men de har inte blivit någon storhandling.

Så nu är här tomt i skåpen. Igår när jag tog lunch (blev bara smörgås) så märker jag att vi har bara ett pålägg kvar, ops. När jag lagade mat så använde jag mjölk. Ops, de va den sista mjölken, eller jag fick sparat till mitt te nu på morgonen. De som är kvar räcker inte på långa vägar till min gröt nu på morgonen, ops. Jaja, då blir de smörgås till frukost, men kom på att jag tog ju de sista pålägget igår, ops.

Men jag måste ju äta något till frukost. Tja, då blev de faktiskt vaktelägg
Det är ju många som vet att jag inte tål ägg, men just vaktelägg har inte de jag inte tål i äggvitan, fråga mig bara inte vad de är. De bryr jag mig inte om, bara jag kan äta några slags ägg iaf

Så jag kokar upp några stycken, eller 12 för att vara exakt. De är ju inte så stora så de blev väl som 3 normalstora. Men jag kan inte äta kokta ägg utan salta dem och vi har ju inte vanligt salt hemma längre. När vi lagar mat så använder vi havsörtsalt o de är inte den smaken som vanligt salt. Så då tar jag kaviar istället. Men de är så lite kvar i tuben, så jag fick ransonera de, annars hade jag inte fått till alla ägg.

Om vi nu hade haft råttor här, så hade till o med dem flytt fältet, för här finns inget att hämta i matväg 

2014-08-21 09:50 | 0 kommentarer

De är väl ingen som blir förvånad om jag säger att min sinnesstämning inte är på topp idag. Det gör ont i både kropp och själ. Igår hade jag en Alice-dag. Hon fick flera tuggpinnar och hundkex och kel, som ingen annan fick igår. Jo, de andra fick en tuggpinne var, men inget mer extra.

För att få lite fler bilder av henne, så åkte jag iväg ihop med Ludde för att föreviga henne än mer. Väl hemma tog vi en promenad bara hon och jag. Vi har en sådan fin slinga runt i skogen och eftersom hon var så dålig med sitt hjärta så fick hon bestämma tackten.

Ibland lunkade hon o ibland stannade hon och ibland var de lite mer fart på henne. Solen passade på att visa sig också när vi gick runt. Så bilderna blev UNDERBARA. Eller de var iaf vad jag tyckte igår, när jag kollade igenom dem lite snabbt.

Idag när jag kollar på dem så var de nästan inget kort som visade upp henne på de vis jag vill minnas henne.

Usch detta blir jobbigt att skriva, nu kommer tårarna igen. Men känner att jag måste beskriva hennes sista minuter. Det var så fint. När jag kom dit så var Ewa redan där. De kännes så tryggt. Vi gick in och Ewa tog hand om kontakten med personalen för att tala om vårt ärende.

När Gustaf kommer så får jag en sådan hjärtlig kram. Tackar Gustaf. Han frågar mig något som jag inte kommer ihåg nu, men mitt svar var iaf att jag känner att jag gör rätt. Detta är de bästa för Alice.
När vi körde upp till Lerum så hade jag henne i mitt knä hela vägen och hon hade så jobbigt att få luft. Vi led med henne både jag och L-E.

Men när vi fick komma in på rummet så tände Gustaf ett ljus och ställde fram en fin kreation med hundar och en sten där de stod, Fånga dagen, som låg i lite sand. De bara var så fint. Han gav henne en lugnande spruta och lät oss vara själva en stund. På vägen ut ur rummet släckte han även belysningen i taket.

Jag fick chans att säga hejdå till henne, prata med henne, vad hon har betytt och påverkat våra liv. Vad mycket vi har att tacka henne för. De är ju gansk otroligt hur en liten krabat på ca 8 kg kan förändra livet så mycket för både mig o L-E.

Nä, de allra sista klarar jag inte skriva om.

2014-08-19 08:42 | 4 kommentarer | Hundar

Eller jag vet inte om jag ska kalla dem kloka. Men de fattar långt mycket mer än vi kan tänka oss.

Efter igår när vi lämnade Ronja/Mollie så var de snurrigt här hemma. Flocken märkte direkt att de saknades en här hemma. De sprang och letade efter henne både inne som ute. Men de verkade som att de förstod efter ett tag att de är så här många vi ska vara nu.

Men så har vi lilla Alice också. Jag sa till Gustaf igår att hon springer ju inte längre o har inte gjort på länge, utan hon går fort. Men efter gårdagens veterinärsbesök så var det som att hon visade: Men matte, de är inget fel på mig, jag orkar ett bra tag till.
För hon både sprang ikapp när hon blev efter o hon är glad när hon kommer, inga ledsamheter här inte. Och uppför trappan hoppar hon.

Jag vet ju att hundar visar inte sina svagheter förrän de gått väldigt långt. Speciellt inte när de lever i en flock. Så var det de hon gjorde igår, dålde hur illa det är för henne. Att hon är inte beredd att lämna oss ännu.

Men jag tror jag kommer bestämma för henne denna gången. Hon mår inte bra, hon har de jobbigt och hon behöver sin vila. De känns nästan som att hon gått förlänge redan nu.
Jag hade ett mycket trevligt och givande samtal med en kär vän igår. Hon erbjöd sig även att åka med när jag väl ska åka iväg med henne. De underlättar och känns mycket tryggt att ha med henne.

L-E har svårt att gå med i ett sådant läge men jag vill inte gå dit själv. Så nu löser de sig på bästa sätt.

Nu har vi nog iaf en klok hund här hemma. För Ludde har redan börjat trösta mig. De är ju ganska sällen han kommer upp i mitt knä för att kela. Oftast är de bara på morgonen o då vill han ligga raklång på mina ben. Men idag så gjorde han sådär härligt, sätter huvudet och nosen under hakan på mig. Och han stannade tills jag fått tillräkligt med tröst. De påstås ju att hundar inte känner till sina familjeförhållanden. Men jag ger mig den på att Ludde vet vad vi kommer göra med hans mamma.

De är inte bara en flockmedlem för honom, utan de är en som betyder något för honom. Tja, inte bara för honom, utan för oss också.

2014-08-16 10:39 | 0 kommentarer | Hundar

Detta inlägget har jag funderat på hela veckan på hur roligt jag ska skriva de. Men tyvärr har de kommit smolk i bägaren.

Orsaken till att de är synd om Bea är för nu är Ronja lämnad till sina nya ägare. Och vi åkte med hem till dem efter besiktingen (vilket också gjordes i Lerum) och en lättare hund får man nästan leta efter. Hon fann sig på en gång. De har raskatter också, men de visste hon att man ska inte slänga sig på den sortens djur.

Vi tog en fika på utsidan men när vi gick in, så gick även Ronja in. Eller jag måste lära mig att skriva Mollie numera, för likt sin mamma så byter även hon namn med sina nya ägarna.

Så nu när Ronja (förlåt Mollie) inte är kvar här så lär säkert Bea få ta över att vara lektrasa till Candy. Varje dag så håller Ronja, nej Mollie, och Candy på att låta som Piff o Puff. Alltså de jagar varandra och ligger i sängen och skäller mot varandra o viftar med tassarna mot varandra. När de börjar så, då säger jag o L-E till varandra att vi får höja volymen på TV:en, för vi hör inte vad de säger. Eller så säger vi att, de är ju tur filmen är textad, annars skulle vi inte hängt med i handlingen.

Men de andra jag tänkte skriva om överlämningen och förädringen här hemma har hamnat i skuggan för en annan hund.

Efter den här otroliga värmen som varit i sommar så har Alice haft de otroligt jobbigt med andningen. Hon har flåsat, men de har inte varit av värme, utan jobbigt-att-få-luft-andning. Så eftersom Mollie skulle besiktigas idag så tog jag med Alice så Gustaf fick lyssna på henne. Och de kan jag säga att den blicken jag fick innan han gav mig domen var inte rolig. De var nästan så han undrade hur hon fortfarande klarade av att leva.

Att jag rakat henne på magen o givit henne en sommarfrisyr har helt klart gjort de lättare för henne. Men de förändrar inte tiden hon har kvar.
Jag trodde ju att de skulle gå att ge henne en annan medicin eller öka styrkan på de hon redan har. Men veterinären gav henne max en månad kvar att leva. Vi behöver inte ta beslut denna veckan, men som sagt inom en månad. Om vi väntar längre lär hon inte ha ett värdigt liv.

De är ju samma veterinär som när jag tog bort Tyzon och när jag nämnde den gången så sa jag att honom väntade jag inte för länge med, utan han hade helt klart livskvalité kvar. Och de höll Gustaf med om. Och jag vill inte låta Alice gå för länge heller. Men de blev en sådan chock när han förklarar att de inte finns mer att göra för henne.

På vägen hem så tänkte jag att denna gången vill jag inte boka en tid en vecka framåt, för de var de jobbigaste jag gjort när jag bokade tid för Tyzon. Okej, jag kommer göra saker med Alice nu så hon får ett värdigt slut. Jag är också oooootroligt glad för den vecka jag haft med de besök som varit här o de bilder jag tog igår (de har inte ni bloggläsare sett än). Men då var de släktvis jag fotade. Alice med sina döttrar, Honey o Ludde med sina döttrar osv. Jag kommer lägga upp de bilderna här också över helgen.

När vi kommer låta Alice gå vidare så blir de ett mycket stort hål i mitt hjärta. De var ju med henne som allt startade. De är tack vare henne som jag har kennel, de är tack vare henne som jag åker på utställning, de är tack vare henne som jag har Ludde, de är tack vare henne jag har Bea. Jag har så mycket att tacka Alice för och nu är snart hennes resa slut.

I vanliga fall brukar jag läsa igenom bloggen jag just skrivit. Men de orkar jag inte denna gången. De blir ingen bild heller. Tårarna bara rinner längs kinderna. För de känns som en epok går i graven med Alice.

2014-08-15 17:55 | 0 kommentarer | Hundar

De är en tung dag idag iaf

Det är ju idag som Ronja ska lämnas över. Och för er som hängt med sedan hon var liten så vet ni ju att jag har ett mycket speciellt band till henne. Inte enbart för att jag fött upp henne själv utan hela historien med henne.

Jag vet att jag kommer inte ångra mig, men de känns ändå, för de är ju egentligen inte min hund.
De är ju Roys hund. Jag skulle ju förvalta henne för honom.

Men de kanske är de jag gör nu också. Jag ser till att hon får de lika bra där hon kommer hamna nu som ifall Roy själv skulle haft henne.

Ja, någon mening med detta är det. Frågan är bara vilken.

2014-08-15 11:43 | 0 kommentarer | Hundar

Som ni har kunnat läsa tidigare så har jag de ganska bra här på morgonen. L-E förbereder så mycket han kan för mig på morgonen. Han ser till att vattenkokaren är fylld med vatten, han lägger sockerbiter i min mugg ihop med en tepåse och han ställer fram en ny djup tallrik, allt detta står på en bricka.

Men den tiden är förbi kan jag meddela
Det enda som görs numera på morgonen är att han ser till att vattenkokaren är full med vatten. O de säger jag inte nej till. För med den värk jag har på morgonen, så är den tung att lyfta och fylla på. De räcker med att jag lyfter den när vattnet är varmt o jag ska fylla på muggen.

De var kanske till att bli bortskämd förut. Men samtidigt så slapp vi ha sockret i kylskåpet o burken med tepåsar i skåpet för porslin.
Och numera äter jag ju gröt på morgonen o de ska självklart vara mjölk i de och jag har mjölk i mitt te också. Men de är ju absolut inte ovanligt att jag ställer in mjölken i kylskåpet (jo, de hamnar alltid rätt någon gång) efter jag gjort mitt te. Så när jag ska hälla mjölk i gröten, då får jag gå till kylskåpet IGEN!!! Kan säga att de rör sig kanske om en halv minut mellan att hälla upp i tet som till gröten

Men utöver dessa nya rutiner som jag har på morgonen, så har jag även börjat ge hundarna deras morgonmat. De gjorde han också förut. Men denna veckan har han börjat jobba så otroligt tidigt, så vi tyckte de var väl tidigt för hundarna att få mat redan då. Så nu kan jag ställa till de än mer på morgonen med att ställa saker på fel ställen.

Ibland är de ganska spännande här hemma på morgonen, efter att jag röjt i köket

2014-08-13 10:26 | 0 kommentarer

Jag vet att många reagerar på att jag gör så mycket hemma och är iväg o åker än hit o än dit. Samtidigt som jag går hemma o inte klarar av att jobba. Men ni ska bara veta hur gärna jag hade haft ett arbete istället för att gå som jag gör.

Jag är ju ingen hemmamänniska. När jag började gå hemma för 12 år sedan (oj, är de så länge sedan nu ) så började jag klättra på väggarna när läkaren sjukskrev mig i två veckor. Men såååå länge ska ju inte jag gå hemma, jag ska börja jobba så snabbt jag bara kan. Men så fel jag fick

Och hade jag inte gått hemma så hade jag inte haft så mycket djur som vi har. De är ju för att jag är hemma som jag kan ha de såhär. Och allt har ju inte kommit på en dag, utan de har utökats succesivt. Mer djur kommer här ju bli också, men de klarar sig nästan själva. De finns ju inga djur som är självskötande, men de är mer eller mindra jobb med olika djur.

För er som läst på facebook så har ni ju kunnat läsa om byschan som kommit på plats. Och igår fick vi ställt den på stödbenen också.
Men som jag sa till L-E, de var ju tur att den var gratis för den är inte snygg, alltså. Varken invändigt eller utvändigt. Utvändigt ska väl gå fort att fixa med lite panel på bara. Men invändigt, ojojoj.

Jag ska väl inte klaga allt för mycket, för den är redan klar med fyra stycken boxar för fåglar. Men vad dem gjort sönder inne i den. Och den förra ägaren sågade bara upp hål för djuren att ta sig ut o in, men han tätade inget, utan de står öppet med synlig isolering o allt. Ni kan ju bara gissa hur mycket de regnat in o förstört på insidan. Utöver de har de djur han haft gnagt och hackat sönder ALLT dem kommit åt. Han har inrett allt med putsnät på insidan, väggar, tak, element, mellanväggar, EFTER de pickat sönder inredningen.

Så de är ganska mycket att göra med den innan de kommer in några djur där. Jag såg ingen orsak till att vänta med att börja. Jag har ju tjatat o diskuterat detta med L-E i de oändliga. Först måste jag ta bort allt putsnät, så jag kommer åt att laga väggarna o taket. Men vad ledsen jag blev när jag väl började. Jag klarade bara hålla på en timme. Sedan hade jag sådan värk o var så öm, så ni anar inte

Jag vet ju vad jag kan o inte kan göra, men de faller liksom i glömska ibland, framförallt när man har en period som man känner sig lite bättre.
Kan väl jämföra de med att ifall ni skulle stuka foten och efter några dagar blir de ju bättre, så bra att man inte känner av de och då hoppar man till eller springer iväg en bit och då kommer smärtan tillbaka.
Eller så tänker jag att, detta borde jag inte göra, men jag känner mig ju så bra idag, så då går de nog bra denna gången. Samtidigt kan jag inte låta bli att greja för de är ju så kul

Det är de som gör mig så trött. Jag blir så trött på mig själv. Jag vet ju vad jag klarade av förut o tyvärr vad jag klarar av nu. De är ganska stor skillnad kan jag säga. Även om jag inte längtar tillbaka till de tempo jag hade förut så längtar jag ändå tillbaka till de jag klarade av att göra.

Jag vill inget annat än komma tillbaka till den delen av mitt liv.

Ja, detta är väl något jag borde lära mig

2014-08-04 16:53 | 0 kommentarer

Varje kväll så går jag o L-E ner till hönsen för att kolla vilka som behöver mer mat o vatten, samt kollar om de kommit några fler ägg. Ingen skillnad idag. Jo, en skillnad, de är mer höns där nu ikväll än imorse

Jag o Pia var iväg på hönsmarknad i Herrljunga idag. Min tanke var att sälja de höns jag inte ville ha kvar, för att få NER antalet höns hemma. Men så har jag ju så dåligt med silkeshöns och jag har sökt med ljus o lyckta efter nya. Har jag väl fått tag på den färg jag söker efter, ja då är de fel storlek. Av silkes har jag sökt efter stor röd och dvärg svart. Och ni kan väl gissa vad jag hittat, tja självklart dvärg röd och stor svart.

Men då får man bortse från idag. Inte nog med att jag hittade stora röda, jag fick även tag på svart dvärg
Och detta på en o samma dag

När vi går ner för att "natta hönsen" så tar vi in ankorna samtidigt. Kan säga att idag skrämde de mig riktigt ordentligt. De har ju sina ställen som de brukar ligga vid när de går lösa, men jag hittade dem inte någonstans

Jag kallar på L-E så han får hjälpa till att leta efter dem. Men han kommer ut helt lugnt o säger att de är säkert inne i stallet. Nä, tyckte jag, tror du de???
Ni kan ju bara gissa vem som hade rätt, jo klart att L-E hade rätt
De låg så snällt inne där de bor på natten. Jag vill ju inte ha de ute på natten eftersom jag har räven här på besök med allt för täta mellanrum. Och än så länge är inte deras byscha på plats eller iordning, så då får de vackert tas ut på morgonen o in på kvällen.

Om jag kommer ihåg de, så ska jag filma en dag när de går ut på morgonen, för numera behöver jag inte lotsa dem, utan de vet vart de ska. O om de varit i inhängaden på kvällen o vi ska släppa in dem, så vet de också vart de ska. Och vad de visade idag behöver de inte lots på kvällen heller, utan går in när de känner att nu ska vi sova

2014-08-02 21:27 | 0 kommentarer | Hönsen