De var ju inte länge sedan som de var en låt som gick het på radion, där texten var att de som inte dödar dig, härdar.
Ja, då borde jag väl vara väldigt härdad vid detta laget. För död är jag iaf inte, åtminstone inte kroppen. Men jag undrar lite hur mycket jag ska orka med.
Tittar jag tillbaka i min blogg, så har de inte varit många ljuspunkter de senaste. Eller senaste o senaste. Tyzon tog vi ju bort i januari o sedan har de bara fortsatt. Trots att vi bara är i slutet på augusti så har jag redan planer på att skriva en årskrönika för detta året. Men vid närmare åtanke så blir de nog inte de ändå. Jag vill inte bli påmind om alla tråkigheter.
Jag vill skriva roliga blogginlägg. Sådana där som får er att skratta så tårarna rinner, eller fnissa till utav i igenkänning. Men de enda tårarna som kommer från er, kan jag tänka mig, är utav medlidande o fnissen byts ut mot: åh, nej.
En god sak jag blivit varse om under denna tiden iaf är hur många vänner jag har. Ni har verkligen stöttat och tröstat mig. Och inte ovanligt att mina ögon tårats av era kommentarer
Men nu ska jag tydligen härdas än mer. För idag var jag hos pappa. Jag känner fortfarande igen min pappa som min pappa. Men de var samtidigt en annan person. En person som var helt slut o livlös, tankspridd och glömsk.
Mitt i ett samtal så frågar han Maire ifall dem har någon bil??? Både jag o Maire bara tittar på varandra, men vi svarar ändå att de har ni.
Är de en Volvo då, sa han sedan? Maire är ju inte så bra på bilar o märken, så jag svarade vilket märke dem har.
Okej, svarade han då. De låg jag o tänkte på i natt, så jag kunde inte sova, sa han sedan.
Jag liiiiiiiiider verkligen med min pappa. Han har en diagnos med alzheimers och äter (eller vad vi hoppas på iaf) bromsmediciner för de. För på bara 1.5 vecka har hans sjukdom blivit mycket värre. Men nu är han i de läget där han är medveten om att han tappar medvetenheten i perioder. När han får sina skop så är han inte medveten om att de inte står rätt till. Men när han kommer tillbaka "rätt" i huvudet, då har han iiiiiiinget minne av vad han gjort eller vad som hänt.
Han har ju haft skop i säkert över ett år. Men då har han inte tappat medvetenheten på detta viset. Nu vågar inte Maire lämna honom ensam och jag förstår henne. Så om man ska se en fördel i detta är ju att jag går hemma. Jag kan nästan när som åka till honom och de tar bara ca 20-25 minuter dit.
För några dagar sedan när jag och L-E pratade om detta så nämnde jag att jag vet inte var jag står just nu i min själv. Jag kommer klara av att hjälpa både Maire o pappa men jag lär behöva stöd från L-E. Något som jag inte behövt innan när jag stöttar andra. Innan har jag "bara" behövs stöd när jag själv varit nere. Men nu behöver jag de för att orka vara uppe.
Men jag vet att de räcker att jag säger de till min goa man, så gör han de som krävs
2014-08-27 19:31 | 0 kommentarer