Helec's Kennel

Denna gången är de inte säkert att ni alla hänger med på vad jag skriver. Detta inlägget blir mer hur mina tankar går runt. Återigen, ni mina facebookvänner har ju läst vad som hänt.

Och jag kan inte nog säga vad erat stöd betyder för mig. Att skriva för mig är att lätta på trycket och få saker ur mig. Och oftast delar jag med mig av de. Så även denna gången.

Jag har ju haft en intensiv period med min pappa. Jag har inte planerat något som jag inte kunnat avbryta ifall min pappa (eller Maire) behöver mig. Och de har jag gjort utan att ha en tanke på något annat. Han är ju ändå min pappa o Maire känns ju som min mamma

Men med mycket stor sorg och saknad är den perioden över för mig nu. Pappa lämnade oss igår för att lämna detta jordeliv. De sista veckorna gick mycket fort. Och den sista veckan gick fortare än jag någonsin kört bil, o då har jag kört fort med bil många gånger.

När jag fick beskedet igår så hamnade jag i någon slags chock. Jag fattade bara inte att de var sant. Nä, inte min pappa, jag lämnade honom dagen innan o han var vid gott mod. Han pratade om när han ska komma hem, hur han ska kunna ge Maire riktiga pussar och vi ska åka ner till hans hemby i Danmark till våren och mycket annat.

Vad jag kan känna nu så har jag inget ogjort med pappa. De var alltid han o jag. Hur de än stormade i vår familj så har alltid jag o pappa haft ett speciellt band. Han har alltid funnits där för mig. Vi hade hemligheter för mamma o vi hade ofta roligt. Han gav mig ofta råd och alltid ärlig mot mig. Han var alltid intresserad av vad jag gjorde och han kom ofta för att besöka mig på tex utställningar eller om jag hade monter nära honom. Han ryckte även in bakom bordet ibland.

De va pappa som lärde mig att dansa. Eller inte han personligen, utan genom hans jobb i dansföreingen. Pappa var ordförande och mamma sekreterare. De finns inte många saker som jag ångrar av vad pappa gjorde (kan bara komma på en grej, men de tar jag upp längre fram i inlägget) för /med mig, men låta mig vara med på dansen är något av de jag uppskattar mest. Där fick jag inte bara lära mig att dansa, jag fick lära mig värdet av människor oavsett ålder. Själv var jag bara 5 år när jag började att dansa och drog med de ner medelåldern med ganska många år. Då tyckte jag visserligen att alla hade ett ben i graven, men kan säga att flera av dem lever fortfarande idag.

Vi pratade väldigt mycket både i telefon men även när vi träffades. Om både roliga saker men även om allvarligt slag. Något han ofta sa var hur ledsen han var över att han jobbade så mycket när vi va små. De gjorde han ju, men de var samtidigt den person han var. Han kunde inte vara stilla (kan ju undra vem jag har ärvt de av). Han berättade för måååååånga år sedan när han byggde ut huset vi bodde i i Fjärås. Då var jag bara tre år. Jag hade fått en spik och en hammare och pappa fäste spiken i en balk. Och där satt jag gränsle och slog, slag efter slag efter slag. Men efter en lång tid hade jag tillslut lyckats slå ner den. Vet även vid ett annat tillfälle när vi är ute i garaget och jag ber att få testa något. Då säger han med glimten i ögat att "Helena, du borde blivit en pojk".

Nu kommer de upp så många minnen om småsaker som jag vill minnas av min pappa. Kan vara en knack på axeln jag fick, eller en blick som bara jag såg. Vi jobbade även bra ihop. Han var ju här mycket för att hjälpa till. Och jag uppskattede så otroligt mycket de han gjorde. De fick jag, som tur är, sagt till honom också. Men de var många gånger också som jag skämdes över hur de är här. Pappa ville verkligen hjälpa oss. Han ville hjälpa till med gården men även inne. Han bodde ju här i några dagar i början på november. Och efter de sa han att han skulle ringa mig varje dag för att stötta och ge mig kraft att förändra saker. De var jag så jättetacksam för, för jag kände att de var de vi behövde för att få ordning på torpet. Han höll även vad han lovade, så länge som han orkade.

När jag fick beskedet att han lämnat oss, så fattade jag inte att de var sant. Men idag har vi varit nere hos honom för att ta farväl av honom. Då innan jag ens kom innanför dörrarna så kom de till mig. För att inte tala om när jag såg honom. Maire och hennes ena dotter var med, även pappas syster från Köpenhamn och hennes man var med. Men för mig såg jag bara pappa ligga där. De var så fint o stämningen så rofull. Jag fick ur mig en stor del av min sorg och blev helt tom inombords. Kändes liksom, vad ska jag göra nu??? både mamma o pappa är borta. Men i samma ögonblick slog de mig att jag har fortfarande Maire kvar. Vi kommer fortsätta ha kontakt så länge som vi båda lever.

Jag är även så jäkla glad över de sex år som pappa fick med henne. De var faktiskt pappas bästa år utav de 80 som han levde.

Pappa jag älskar dig o saknar dig redan. Även om du inte finns bland oss längre så finns du i mitt hjärta

2014-11-28 16:26 | 3 kommentarer

Tidigt imorse så anmälde jag Trixa till My Dog. Och som jag skrev tidigare så har jag fått en riktig utmaning att få henne dit jag vill. Men de börjar nog sjunka in HUR mycket jobb jag behöver lägga bara på att få henne att lära sig allt för en utställning.

De kommer inte bara att bli ringträning hon behöver, utan först ska vi få ett gott förhållande ihop. Sedan behöver hon lita på mig, därefter tillåta mig greja med henne och till sist ska hon lära sig uppföra sig när de finns andra hundar i närheten. Som ifall de inte var nog, så behöver jag banta ner henne ca ett kilo samtidigt som jag måste lära henne genom att ge massa godis.

Redan efter ett dygn märker jag hur mycket godis de kommer gå åt, så jag köpte faktiskt en påse med dietfoder som jag ska ha som godis. Nu lär ju även de andra få samma godis, men de har lite att ta av dem också

Så om ni undrar vad jag kommer göra fram till My Dog, så behöver jag inte svara på de

Träna Trixa, träna Trixa, träna Trixa o träna Trixa

2014-11-22 16:43 | 0 kommentarer | Hundar

De är lite kul att titta tillbaka på ens liv någon gång då o då. Som min familj vet så skulle jag AAAAAALDRIG ha en tik, jag skulle AAAAAALDRIG ta över en hund någon mer gång, jag skulle AAAAAALDRIG ha en långhårig hund, jag skulle AAAAAALDRIG börja med uppfödning, avel och skaffa kennel.

Men se, nu sitter jag här med YTTERLIGARE en hund som jag tagit över, jag har tre tikar o en hane, jag har en ras som har lång päls och jag har både uppfödning, håller på med avel och har kennel

Men så rik jag blivit på detta. Då menar jag inte på pengar, utan på erfarenheter, lärt känna underbara människor, lärt mig en helt ny värld

HUUUUUUR kan jag ha sagt AAAAAALDRIG till detta innan.

Kolla bara nu när jag skrev om att vi köpt in en ny hund. Jag delar ju alla mina blogginlägg på facebook och de har kommit så många lyckoönskningar o så många gillar-klick så jag är helt överväldigad

Men jag har lärt mig något av detta iaf, att aldrig säga AAAAAALDRIG igen. Man vet aldrig vart ens liv tar en

2014-11-21 12:11 | 0 kommentarer | Hundar

Ja, då var det torsdag idag. Något som jag väntat på sedan förra veckan. De var som jag skrev en lång väntan. Med risk för att upprepa mig så, den som väntar på något gott...........

Så nu har vi utökat vår flock med en fyrbent till

Det är en black & tan-tik som blev fyra år i augusti i år. Hon har bott på landet så hon har kanske inte haft så många regler. Men de tycker ju många att jag inte har på mina heller

Hon har nog fungerat efter de som den förra ägaren ville, så som mina gör för mig. Så för att jag ska få henne som jag vill, då lär jag få lägga ner mycket tid. Men de ser jag ju bara som en utmaning. När vi gick en promenad ihop så tyckte jag att de såg ut som att de bara är en träningssak.

Hon har inga olater utan bara inte tränad o "formad". Men de ska vi väl bli två om

Jag blev helt salig o överlycklig när jag såg henne i verkligheten. Hon har fin kropp o otrolig päls. Något mycket nerklippt för stunden, men de växer ju ut. Så nu kan jag börja åka runt på utställningar igen. Hennes debut kommer bli på My Dog. Så jag får nog ligga i hårdträning för att få henne hänga med på vad jag vill att hon ska göra

Tänkte ta med henne redan på söndag ihop med Pia, när hon ska ställa sin Billy i Kungälv. Lär väl inte få ställt henne, men kan ju träna iaf

2014-11-20 19:02 | 0 kommentarer | Hundar

Jag skrev ju för ett tag sedan att jag inte vill ha telefonen med mig när jag är ute med hundarna. Eller iaf inte så jag hör den.

Men igår när jag står vid grinden för att gå ut i skogen, så slår de mig helt plötsligt, telefonen!!!
Även om jag inte planerade att gå utanför stigarna så tänkte jag att OM jag skulle falla eller hända mig något, då är de bra att ha med telefon.

Jag kommer ca halva rundan, så ringer telefon. De va väl typiskt. Men när jag ser vem de är så kan jag inte svara tillräckligt snabbt. De va Maire och hon var helt upprörd. Pappa har blivit dålig igen och hon har ringt efter ambulans.

Då förbannade jag mig själv att jag var ute med hundarna. Men farten ökade helt klart o väl hemma åkte hundarna in i bilen o jag iväg till pappa. Och visst va han dålig. Han kunde inte stå på sina egna ben, han skakade i hela kroppen och hade kastat upp. Han yrade en massa också om saker som aldrig hänt.

De blev transport till Varberg o efter några timmar blev han inlagd fast i Halmstad. Så nu sitter jag här o är orolig för hur de går för honom. Kan nästan höra sekundvisaren slå trots att klockan är digital

En sak är säker iaf, att jag kommer alltid ha med mig telefon när jag går med hundarna, med ljudet på. Jag kan ju välja vilka samtal jag svarar på

2014-11-14 08:16 | 0 kommentarer

Ja, nu händer de mycket på gården. Jag har ju samlat på mig lite djur de senaste, så jag kände att de va dags att bara ha kvar de jag verkligen vill ha.

Så tre hönor är sålda och tre andra tog jag bort pga att de va krassliga, idag ska jag minska på antalet ankor och på söndag kommer de en för att hämta två stycken tuppar. Efter de får jag se om jag behöver rensa lite till eller om jag ska ha kvar de som de är.

Även om jag inte har de djuren inne, så har jag ju ändå ett förhållande till dem. De är ju mina goa jåglar (jo, jag kallar dem för jåglar ). Många av dem har namn o jag pratar med dem och när de "svarar" så föreställer jag mig att de säger si eller så

De mesta handlar ju om mat. Men varje morgon säger jag godmorgon till dem o frågar hur de är med dem denna dagen. De är alltid några som går lösa ute och de pratar jag med medans jag själv är ute på gården o gör något. Ankorna går ute varje dag o de kan gå efter mig ibland. På kvällen säger jag min lilla ramsa: God natt, god natt, sov så gott, ses imorgon.
Så är de varje kväll.

Får jag inte gjort de på morgon o kväll, då saknar jag de. De tillhör liksom likaväl som rutinerna med hundarna.

Men hur goa o snälla de än är, så kan man inte spara alla.
De är som Emil i Lönneberga säger: Man kan inte ha grisen i köket för att han är snäll

2014-11-13 09:39 | 0 kommentarer | Hönsen, Ankor

Nu har jag gjort de igen....................................

Varit sådär impulsiv. Eller jag blev tvungen att agera snabbt, annars hade chansen runnit mig ur händerna.

Jag vill inte avslöja vad de är än, utan de får ni se nästa torsdag

Med risk för att säga för mycket, men tiden till nästa torsdag lär bli lång 

2014-11-11 19:28 | 0 kommentarer | Hundar

Idag har de bara varit en sådan där dag som allt händer på en och samma dag. Sedan ett tag tillbaka o ett tag framåt så kommer jag vara helt upptagen på tisdagar, så även idag.

Men utöver de jag redan hade inbokat så bokar jag dessutom tid hos min kiropraktor. Jag mådde ju så bra efter jag var där förra gången. Kände mig som en ny människa
Tyvärr håller ju inte de i sig så länge, utan musklerna minns ju hur de varit så länge o lägger då tillbaka kotorna i fel läge. Så då åkar jag tillbaka för att Emil får lägga kotan rätt igen.

Nu är de ju inte bara för en kotas skull jag åker dit utan han tar ju hand om nästan alla mina skavanker. Om de inte hade varit för Emil så hade jag inte orkat eller klarat hålla på som jag gör. För något är helt klart, jag orkar eller klarar inte av med den värk jag har. Tabletterna tar ju bara topparna, sedan går Emil djupare, ändå åker jag dit antingen en gång i veckan eller som mest tre veckor emellan. De har väl fallit sig att de blivit mer än tre veckor ibland, men då har han mycket att tampas med för mig

De ärenden som jag hade idag var alla i Skene och de är ju inte långt hem hit. Men de va bara en timme emellan varje ärende o då finns de ingen tid till att åka hem igen. Hinner ju bara komma hem, så är de dags att åka igen. Med påföljd att jag stannade kvar i Skene hela tiden.
Ibland känns ju en timme som ganska lång tid, ibland ganska kort. Men idag var den lång. Efter Emil så åkte jag och åt en pizza, men de va ändå en halvtimme kvar tills jag skulle på mitt andra ärende. Vad ska man hitta på under den tiden???

Om man bara kör runt, så går tiden långsamt o man tittar bara på klockan hela tiden. Och gör man ett ärende, så går klockan så fort att man lätt missar tiden. Så hur man än vänder sig har man ändan bak

Men tillslut blev klockan ett och jag åkte på mitt andra ärende. Och som sagt mellan de andra ärendet och de tredje va de också en timme. Men då åkte jag till Erikshjälpen och gick även en sväng med hundarna. Så de gick ganska fort.

När jag vet att jag kommer vara borta så länge som jag skulle vara idag, så tar jag alltid med mig hundarna. Tja, jag behöver inte vara borta såhär länge för att ta med dem, de är med för de mesta. Så även idag. De har ju hela bagageutrymmet att vara på, så de kan både gå runt o leka lite också om de vill. Men de blir ju långt annorlunda mot när vi är hemma.

Idag fick jag åka hemifrån strax efter tio o va inte hemma förrän klockan fem. Så de blev några timmar för dem i bilen. Självklart tog jag ut dem för att rasta dem, men de blir ju inte heller lika långt som när jag går med dem hemma. Som L-E säger (och som jag håller med om) de går ingen nöd på dem. De är ju långt mycket bättre att de är med i bilen och jag kan rasta dem, än att de är hemma o inte komma ut på hela dagen.

När de är så vana vid att vara lösa o gå som de vill hela dagarna, så sparas de mycket energier inom dem som måste komma ut någon gång. De håller på att komma ut nu kan jag säga
De springer upp o ner för trappan, de hämtar leksaker för att dra dragkamp med, här brottas o hoppas med varandra och så skäller de medans de leker och drar dragkamp.

Och jag säger faktiskt till L-E att låt dem hålla på. De har ju varit stilla hela dagen i bilen o måste få ur sig sin energi. Jaja, säger L-E, jag har inte sagt något. Hihihi, nä vid närmare eftertanke så har han faktiskt inte de

Om inte detta vore nog med att få ut deras energi, så ska vi dessutom fylla på den med att ge dem mat nu

2014-11-04 17:40 | 0 kommentarer | Hundar

Ja, på detta stället kan man inte gå någonstan utan att man har några fyrbenta vänner med sig. Men ibland vill jag vara lite hundfri. Inte utan hundar, men inte behöva ha de runt mig precis överallt.

När man kommer in o är helt svett eller jättevarm, då vill jag inte ha upp någon hund i knät förrän jag kommit ner i temeratur. Så om (eller förlåt) NÄR någon (läs Candy) hoppar upp i knät så åker hon ner lika fort som hon kom upp.

Så jag har ett nytt uttryck här hemma nu. Jag vill vara lite Candyfri lite då o då

Jag älskar ju detta lilla pyre otroligt mycket o vad hon tycker om mig är ingen tvekan

Men som jag kan säga till henne, du behöver inte visa de hela tiden. Jag förstår att du vill vara nära mig, men jag ser dig även om du "bara" ligger vid mina fötter.

När jag somnar vid teven, så kommer hon o lägger sig rakt över benen eller bredvid mig. Och inne i sängen så ligger hon alltid runt mina ben. O de är bara hon som sover hos mig på nätterna. De andra ligger ALDRIG hos mig, för jag vänder o vrider ju så mycket på mig pga min värk. Men Candy är mig trogen.

L-E kommer ju inte fri han heller, utan hans knä är ganska upptaget också på kvällarna. De är inte ovanligt att han har alla tre uppe hos sig. Men de händer att hans knä är helt tomt också. Men så fort någon av oss reser oss eller de räcker med att vi bara sträcker på oss, då flyger hundarna upp i tron att de ska hända något

2014-11-02 19:36 | 0 kommentarer | Hundar