Helec's Kennel

Ja, nu har vi två tikar hemma som löper. En som är parad och en som ska paras. Men som alla vet så har vi ju en hane i huset också. Och löptik o hane, tja, jag behöver inte säga mer än att de. För alla som har både och känner ju till de.

Men tro de eller ej, men vi har faktiskt Ludde ihop med tikarna och iaf en av tikarna som löper. DÄREMOT har vi fått sätta BEA i ett rum för sig, annars rider de så ooooooootroligt mycket på varandra. Candy blir helt slut o bara flämtar av utmattning. Tjejerna som löper är ganska intensiva på varandra också så för att få någorlunda lugn här får vi som sagt hålla undan en TIK.

Om vi går ut eller åker någonstans så har vi självklart inte Ludde ihop med tikarna.

Vet inte hur vanligt de är att behöva hålla tikarna isär för denna orsaken. Men för mig är de första gången iaf

2014-12-30 21:02 | 0 kommentarer | Hundar

Jag har ju suttit här många gånger och letat hane till mina tikar. Tycker ju de borde gå lättare o lättare, men ack nej.

Nu har jag ju en tik som har så fin stam o jag känner ett otroligt ansvar att de fortsätter så. När jag letat till "mina" tikar så har jag ju tittat liiiiiite mellan fingrarna med hanarna, så jag har haft kanske två, tre stycken hanar jag kollat närmare på. Och även haft en plan B om inte den tilltänkta hanen skulle fungera av någon orsak.

Men nu med Trixa, så kollar jag på än mer parametrar än innan. De får inte finnas de eller detta, något jag accepterat förut får inte finnas nu, ens bakåt i leden osv osv.
Så jag har gjort de mycket svårare för mig att hitta hane. Jag som trodde de skulle bli lättare när jag har så bra förutsättningar med Trixa.

Sedan ska hanhundsägaren tycka att de är en bra tik jag har också. Så bara för att JAG hittat vad jag letar efter så måste ju andra parten också kolla hur de blir med dess hane.

Ja, vem har sagt att detta med avel är lätt

2014-12-27 12:29 | 0 kommentarer | Hundar

Vet inte om jag vågar säga de redan, förra gången "gick jag ut med" att kalla Bea för lillemorsan redan efter första parningen, men som alla vet, så blev de ju inga. Men jag kan ändå inte hålla mig, utan tror att jag fått bästa julklappen idag.

För idag var de rätt dag för henne. Så i förmiddags träffade vi hennes pojkvän igen, julafton till trots. Och Bea va så vild o galen o ville bara in i lägenheten. Hon visste vart hon skulle. Och hon pep o "pratade", hon kan inte fort nog komma in.

Men så va dem inte riktigt villiga ändå??? Vi öppnade så de hade tillgång till hela lägenheten. För de kan ju vara så att Alex vill vara i ett annat rum än vad vi vill. Då fick ju Bea fullt upp att lukta igenom de rummen, så de kom av sig lite, men Alex var hack i häl på henne. Han gjorde sina försök men inget lyckat. Då känner jag på Bea o visst är de rätt dag för henne, så vi förstod inte varför de inte lyckades.

De tog inte lång stund förrän vi blev varse om varför. Stackars Bea va så nödig så mitt i ett försök så kissade hon. Gunilla trodde de va Alex som tömde sig. Men de va stackars Bea. Ändå rastade jag henne hemma innan jag åkte, hon satte sig precis innan hon hoppade in i bilen. Men löp är löp, så då är de ju inte samma som i vanliga fall.

För att vara helt säker på att hon tömt blåsan nu, så släppte vi ut henne. O då va ju inte Alex sen att vilja ut efter henne. Han måste ju markera där hon varit. Så då hade de varit ute i omgångar båda två. Bea åkte dessutom i badet, för varken jag eller Gunilla ville hålla henne där bak efter hennes lilla olycka. Tycker så synd om Bea också, hon led ju utav att göra inne.

Jag skulle ju tro att även Gunilla märkte skillnad på dem, för nu va de helt annan vilja. Bea ställer upp sig och la undan svansen, visade även för Alex hur man skulle göra. Och helt plötsligt mellan soffan o bordet så satte de sig fast. Vi va redo båda två för att ta tag i dem, jag i Bea o Gunilla i Alex. Och där satt vi. Ingen av oss hade telefon i närheten, ingen av oss satt bekvämt o till en början hade ingen av oss koll på klockan. Så de blev inga bilder tagna på dem, de blev att anpassa sig efter dem o klockan fick vi gissa hur långt de gått.

Nu va ju detta Alex första parning så Gunilla visste ju inte hur han är o vill ha de. De som var märkligast va att han ville inte vända sig om efter de satt fast. Men de fick han som han ville. Tror nog han va ganska nöjd med ett stödja sig på Bea. Typ ligga uppe på henne. Bea klagade inte.

Som tur va så satt de inte ihop så länge, utan typ en kvart. De passade mig helt utmärkt, för vi skulle till Linda på julmiddag kl tolv o när de var klara så va klockan halv tolv. Bättre timing kunde de ju inte bli. De vi skulle bidra med till julbordet lämnade jag för säkerhets skull innan jag åkte till Sätila. För tänk om de dragit ut på tiden o de andra blivit utan köttbullar. Ingen jul utan köttbullar.

Vi hann inte komma helt i tid, men de va ingen panik. Och de blev lika trevligt som de varit de senaste åren. Tycker verkligen de är lyckat att vi samlas alla på ett ställe, så behöver ingen åka runt för att besöka alla.

För övrigt kommer vår jul fortsätta med besök i Sätila för fler försök Bea o Alex emellan.

2014-12-24 18:35 | 0 kommentarer | Hundar

Eller om jag ska säga allt eller inget. Mitt 2014 vill jag ju bara glömma så fort de går. Jag tyckte ju jag hade ett jobbigt o tufft 2013 men detta året har som sagt inte varit mycket bättre.

Blåsljud som bara öste över mig, både på mina hundar som släktingar till mina o även på hundar jag tänkte använda i avel. Sedan blev de inga valpar trots att jag planerade de på två tikar. Och de tråkigaste av allt så började 2014 med att vi tog bort Tyzon o i augusti tog vi bort vår älskade underbara Alice och året slutade lika dramatiskt som de började med att min pappa gick bort sent november.

Känns liksom att de är ingen idé att planera för de blir aldrig som man tänkt sig ändå. Men något framåt måste man ju tänka. Och som de ser ut nu, så har jag TRE tikar som kommer löpa inom ganska snar framtid samtidigt. En löper ju redan o vi åker fram o tillbaka till hanen för att hoppas på att de ska bära frukt. De spelar ingen roll att de är julafton, löper tiken nu så löper den nu och de är ju då man får åka.

Så om alla tre kommer nedkomma med avkommor, så vet jag vad jag kommer göra till våren. Passa valpar, passa valpar, passa valpar. Jag önskar så att de kommer bli så, för de finns ju inget goare eller mysigare än valpar.

2014-12-24 08:57 | 0 kommentarer | Hundar

Ofta när man säger något så tänker man inte på hur de kan tolkas. Hur många har inte varit med om att kompisen pratar om en sak med dig och du svarar. Men egentligen pratar ni om två olika saker. Och när ni kommer på de så är de ganska komiskt hur länge ni kunde prata om de o ändå va de ett sammanhängande samtal.

Den senaste tiden har jag ju haft svårt att sova. Troligen pga sorgen efter pappa. Så när L-E gått upp på morgonen så har han gjort frukost till mig. De är i vanlig ordning gröt, te och ett glas juice. Men så igår sa jag till honom att nu tar du lite väl mycket mjölk. De är allt jag säger.

Men så är jag vaken även idag så han ger mig frukost. Då har jag glömt de jag sa igår. När han kommer upp med brickan så tänker jag inte på hur han gjort. När brickan är levererad så är de puss och hej då, så går han. Jag sätter mig till rätta o tar tallriken med gröten.

De är då jag märker att han tagit mindre mjölk, fast i fel sak
Jag sa inte att jag menade mängden mjölk i tet, så han hade tagit mindre mjölk i gröten

Jaja, jag kan inte anklaga honom för att inte lyssna iaf

2014-12-19 07:03 | 0 kommentarer

Ja, ingen av de hundar vi har nu fanns ju när min mamma gick bort. Då hade jag goa härliga Tyzon till min tröst. De va precis som att han förstod. Men de hundar jag har nu förstod inte varför jag var som jag var i förmiddags.

Stackars Candy satte sig i badrummet o ville inte komma när jag bad henne om de. Jag gick fram o tillbaka utan att få något gjort. Blev så dålig i magen, sprang på toa flera gånger. Röt åt L-E (de har dem visserligen hört förut ). Vart jag än gick så skulle hundarna vara kvar där de va. Gick dem efter mig, så röt jag åt dem för de, var de kvar där de stod röt jag för de, stod de framför mig röt jag för de. Tja, de har inte varit lätt att vara hund i vårt hus idag.

Men som tur är så begraver man inte sin pappa varje dag. Jag hade gärna sluppit idag också. Hade jag o alla runt mig o pappa fått bestämma så hade vi gärna haft honom kvar. Men så är ju tyvärr inte livet. Någon gång tar de slut och pappas gjorde de i slutet av november och idag tog vi farväl av honom genom en sermoni.

De blev så fin begravning. Pappa var ju inte med i svenska kyrkan, han var inte ens svensk medborgare, så de blev en officient som höll i själva akten. Och de gjorde han med stor värdighet mot pappa. Han hade ett samtal med pappa i officientens fantasivärld, där han träffade pappa och pappa fick berätta om sitt liv. Från de att han var barn, gick i skolan, gjorde militärtjäns, gick på sjön, flyttade till Sverige, träffade min mamma, startade en dansförening, var han jobbade, och hans tid som pensionär.

Även om de var ett "långt" samtal, så vet jag ju att han gjorde så mycket mer. Men de går ju inte få med allt. De vet ju vi i våra hjärtan hur mycket han gjorde och betydde. Vi har ju många saker efter honom. Många mycket fina saker. Och vi är många som han gjorde saker för. De sista han höll på med var en bondgård till ett av hans bonusbarnbarnsbarn. De kommer pappan göra klar nu istället, för de var inte mycket kvar på de. Men jag önskar så att jag tagit kort på de, för de är så välgjort o de är så vackert så de är ingen som tror att de är handgjort. Men så var de med mycket av de han gjorde.

Efter akten samlades vi för lite tårta och kaffe och samtidigt prata minnen vi har utav pappa. Hur rolig han var o hur han brukade säga o hans händer som åkte upp o ner alltefter han pratade.

För min egen del har jag nog fortfarande inte insett att han är borta. Inte ens efter idag. Han ringde ju mig nästan varje dag, eller iaf flera gånger i veckan. O jag saknar de samtalen så otroligt mycket. Vi hade hela tiden koll på varandra, vart jag skulle o vart han skulle. Många gånger va de långa samtal. Han sa till o med att Maire frågade hur de kan komma sig att vi har så mycket att prata om när vi ändå pratar så ofta med varandra. Men de var bara så. Vi pratade både allmäna saker som allvarliga saker.

Men de kommer väl sjunka in allt eftersom att han är borta. Minnena av honom kommer däremot aldrig försvinna.

2014-12-15 16:55 | 0 kommentarer

Hur fort kan man bli förälskad???

Tror inte de finns någon som tvivlar på att vi älskar våra djur. Tja, alla som håller på med djur gör de väl för att de älskar dem. Men hur mycket kärlek finns de att ge per djur? Vi tycker ju inte mindre om de djur vi redan har när vi köper ett nytt.

Okej några betyder mer än andra, men kärleken är den samma till alla. Och efter att bara haft vår senaste i tre veckor så har vi starka band. En orsak är ju att träningen med henne ger resultat. Att cavalierer vill lära sig och göra sin ägare till freds är inget nytt för mig. Men att en knubbig fyraårig dam skulle tycka om nya rutiner trodde jag inte skulle gå så smärtfritt.

När jag hämtade henne så sa jag att jag lär ju få lära en gammal hund att sitta. Men sitta är de sista jag kommer lära henne om jag ens gör de alls. Som många utställare säger, lär inte hunden sitta förrän den lärt sig stå
Som jag också hört att en hund kan sitta, men kanske inte alltid på kommando.

Även om träningen går fort framåt, så blir de nog en för tuff uppgift för henne imorgon när vi ska på cavalierpromenad. Men vi lär väl vara där först, så hon hänger med när de kommer hund efter hund.
Blir en bra värdemätare att se hur mycket jag har kvar att träna henne inför My Dog. Som tur är så ställs hon ju inte bland de första då, utan jag ska kunna lugna henne tills hon ska in i ringen.

Men jag tror nog inte de bara är jag o gubben som fallit för fröken Trixa, utan fröken själv har nog fallit för oss också

2014-12-13 19:08 | 0 kommentarer | Hundar

Jag vet inte om jag var medveten om vad jag har gav mig in på när de gällde Trixa o träna henne, både totalt men även inför My Dog.

Men mitt i allt med pappa o arbete med rasmontern på mässan, så MÅSTE jag träna Trixa. De är faktiskt roligare än jag trodde. När jag fick hem henne, så gapade hon o skrek så fort hon såg ett annat djur när jag var ute o körde bil. Nu ligger hon o sover medans jag kör. Sedan började hon gapa o skrika så fort jag stannade bilen. Tänk att ha en sådan hund när man kör i stan med alla rödljus.

Nu kan jag stanna bilen och stänga av den o sitta i bilen utan att hon börjar. Men så fort jag öppnar dörren, då gapar o skriker hon. Så jag känner att vi kommit långt med den biten. Men de räcker ju inte att bara träna de. Utan jag vill ha mer kontakt med henne. Så varje lång promenad vi tar så stannar jag någonstans och bara sitter där för att vänta in henne. Och jovisst, hon söker upp mig. Okej de tar en lååååång tid innan hon gör de första gången, men hon gör de iaf. Och de går fortare o fortare för varje gång.

Så då va jag bara tvungen att öka störningen lite idag. Så vi satt på Skene torg o hon gapade o skrek i vanlig ordning. Men se´ efter en stund så sökte hon upp mig. Gissa om jag blev glad. Okej, jag vet inte om hon var medveten om de, så jag satt kvar o hon fortsatte gapa o skrika. Men hon lugnade sig mer o mer. Och till slut satt hon tyst o lugnt o bara hade ögon för mig.
En sådan lycka.

Jag håller ju även på att lugna henne när de ska ha mat. Då gapar o skriker hon inte utan ett konstigt ylande men även där börjar hon fatta. De som troligen kommer ta längst tid (fast hon börjar fatta) är när jag säger att de ska stanna kvar. Ska jag bara snabbt upp på andra vånging för att hämta något, då vill jag inte att de springer efter mig. Men de gillar hon absolut inte. Men jag har ju inte haft henne så länge än, så de kommer gå bra de också.

Vi har ju märkt att hon gör mer o mer som vi vill, så de är helt enkelt en träningssak att få henne dit vi vill.

2014-12-10 16:30 | 0 kommentarer | Hundar

De är ju inte ovanligt att när jag ska delta i något att de är jag som står för kontakter o har hand om biljetter o annat. L-E brukar kalla mig för Raiselaiter oavsett vad de handlar om

Men att stå som beställare för en begravning var långt mycket jobbigare än jag trodde. Inte nog med att de finns ett otrolgit utbud att välja bland, så kommer ju självklart minnen upp efter pappa. Hur skulle han velat ha de, hur vill jag ha de, hur vill Maire ha de, vad är passande, vad är inte passande. Vad väntar sig besöknarna ha de. De ska ju bli ett fint avsked för alla.

Idag var vi iväg o beställde blommor. Jag hade tänkt en krans i rött o vitt, men de fanns inte en enda krans som jag tyckte passade eller ens va snygg. Så nu kommer de bli ett golvarrangemang istället. Fortfarande i rött o vitt. Men så var de vilken text man ska skriva på banden??? Tja, de betyder nog mer för mig än för pappa.

Oj oj oj, nu kommer tårarna igen.

Vi har stått inför så många val allt ifrån vilken kista till hur programmet ska se ut. Inte bara HUR programmet ska vara, utan UTFÖRANDET på programmet. Sedan vilken musik det ska spelas. De var nog de svåraste utav allt. För han tyckte om så mycket musik, jazz, storband, dansband, 50-60-70-talet, popp, rock, modernt o klassigt. Men där fick vi bra hjälp att välja, så de kommer bli jättebra. Lite dansk musik, lite dans, lite jazz och sist klassiskt.

Pappa var så rolig, för de han hade var alltid de bästa som fanns och han gjorde aldrig fel. Danmark har världens bästa fotbollslag, nikon gör de bästa kamrerna, danmark har de bästa artisterna o på de stället var de danskar med o de var tack vare dem som de gick så bra, på ett annat ställe var de också danskar med o va därför de laget vann. När den dansken slutade i laget gick de utför, ja ni förstår nog hur han kunde låta. Men något de var kass på var att köra bil. Han svor åt danskarna när vi va där, LÄR ER KÖRA BIL!!!

Men jag fortsätter nog i pappas fotspår. Eller iaf att jag hade VÄLDENS BÄSTA PAPPA och han lärde sig aldrig köra bil, inte om ni frågar mig iaf.

Åhhhh, pappa jag saknar dig så.

2014-12-08 17:23 | 0 kommentarer

Egentligen hade jag bara velat vara hemma idag. De har ju varit ganska mycket åkande sedan pappa gick bort. Så de har inte alltid gått att reflektera över att han inte är med oss längre. Men då har vi hunnit med mycket också.

Vi har fått sagt farväl av honom nere på lassarettet, vi har varit på kyrkogården för att se hur där ser ut, vi har varit på begravningsbyrån och vi har gått igenom hur själva akten kommer gå till.

Pappa var ju inte med i svenska kyrkan, så de kommer bli en borgelig begravning. De kommer bli en blandning av dansk och svensk musik, lite dansant som han gillade så mycket men även klassisk musik. Han som kommer hålla i de passar verkligen till de han håller på med.

När vi var klara där så gick vi för att äta en bit mat. Maire känner till ett bra ställe i närheten. Väl där så visade de sig att de tar bara emot gäster fram till klockan två, och självklart var klocken över de. Men de var så gulliga så vi fick komma in ändå o äta. De va buffé, så även jag kunde hitta mat som passade mig, de är ju annars en annan historia.

Innan vi åkte tillbaka till Maire så blev de några till ärenden o efter de var vi slut båda två. Likväl passade vi på att kolla på den lokal som vi kommer samlas vid efter begravningen. Den var helt perfekt tycker jag. Inte alls långt ifrån där de bor.

Hemma hos Maire satte vi oss för att bara prata. Lite minnen som kom upp, men även lite allmänt fick vi gått igenom också. De är ju de som är så lätt mig o Maire emellan. Och för vilken gång i ordningen vet jag inte, som jag kallade henne för min mamma idag igen. Eller jag sa mamma o pappa i något sammanhang.

De var så skönt att bara göra de vi kände för i den takt vi kände för de. Ingen stress och inget chafs. De kommer komma fler sådana dagar ihop med Maire, de är jag helt säker på.

Nä, de kommer inte bli någon bild idag heller. För även om denna bloggen kanske låter lite lättare, så har jag en bit kvar tills jag är tillbaka i mina vardagsrutiner. Men de får ta den tid de tar.

2014-12-02 19:26 | 0 kommentarer

Ja, man kan inte stanna klockan, den går vidare oavsett vad som än händer. Och man har vardagliga saker som bara måste göras. Tex i mitt fall, alla djur måste ha sitt som de brukar få. Men ärligt talat, hade jag fått slippa de, så hade jag gärna tagit en paus ifrån djuren.

Egentligen vill jag bara göra de jag känner för. Hjälpa Maire utan att tänka på hur länge jag är iväg, utan att tänka på hur de går/är för hundarna. Många säger ju att "De är ju tur att du har djuren, för livet måste gå vidare."
Men jag känner inte så.

Jag vill sörja och sakna min pappa på mitt sätt. Ingen människa är ju den andra lik, hur man känner eller vill ha de. De är inte ens samma för mig nu, mot när mamma gick bort. Då, för det första, så var jag med in i de sista. Men jag tror inte min pappa ville att någon skulle vara med. För min bror var hos pappa flera timmar samma dag som han lämnade oss. Och efter att han åkte så tog de bara knappt en timme tills pappa somnade in. Då kände sig pappa nöjd. Jag o Maire hade varit hos honom dagen innan o han fick en fin stund med sin ena son där de fick prata om både de ena och andra.

Jag har ju en helt underbar man, som verkligen finns vid min sida. Han finns med mig när jag vill ha en kram, han tar sig tid när jag ringer för att prata av mig, han lagar mat som är färdig när jag kommer hem och mycket annat. Men han kan inte hjälpa mig att sova eller somna in, inte heller att jag inte vaknar så tidigt på morgonen. Drömmar kan ju ingen råda över, men jag drömmer om både mamma o pappa varje natt. Inte båda samtidigt men i varsina situationer.

Igår fick jag köra iväg med Candy till veterinären o dit har jag ju kört många gånger. Men jag kommer bara någon kilometer så slår de mig. Var är jag??? Vilken väg är de dit??? Kör jag åt rätt håll??? Men kommer på att jo, jag kör rätt. Och när jag är klar hos veterinären ska jag ner till Maire. Då var de samma visa igen. Vilken väg är de till henne??? Då hade jag L-E i telefon så jag frågar honom för säkerhets skull. Men väl ute på motorvägen, så funderar jag vilken avfart jag ska ta. De fanns bara inte där.

Idag ska jag hämta Candy och får nog tänka på vilken väg de är dit idag också. Och även idag ska jag till Maire efteråt. Vi ska till begravningsbyrån med allt vad de innebär. Men jag ska även köra Maire så hon får gjort några ärenden. Vi gjorde klart för varandra att jag kommer fortfarande finnas till hand för henne. Ingen ska behöva slå knut på sig själv för att hjälpa henne, utan jag finns till hand också. Hon har ett bra nätverk med släktingar runt sig och numera är jag medräknad bland dem.

När mamma gick bort var det första året jobbigast. Första julen utan mamma, första nyår utan mamma o många andra "första gången" utan mamma. Nu kommer de bli samma utan pappa. Även om vi stod varandra mycket nära så hade vi inte så många "rutiner" eller sammankomster tillsammans. Utan mest var de att vi ringde varandra för att önska varandra god jul eller gratulerade varandra när vi fyllde år.

Jag kommer tillåta mig känna som jag gör nu. De som frågar hur jag mår, kommer få ett rakt svar. Även om de känns som att tiden står still, så slår allt klockan än och livet går vidare.

2014-12-01 09:41 | 0 kommentarer