Ja, ingen av de hundar vi har nu fanns ju när min mamma gick bort. Då hade jag goa härliga Tyzon till min tröst. De va precis som att han förstod. Men de hundar jag har nu förstod inte varför jag var som jag var i förmiddags.
Stackars Candy satte sig i badrummet o ville inte komma när jag bad henne om de. Jag gick fram o tillbaka utan att få något gjort. Blev så dålig i magen, sprang på toa flera gånger. Röt åt L-E (de har dem visserligen hört förut 
). Vart jag än gick så skulle hundarna vara kvar där de va. Gick dem efter mig, så röt jag åt dem för de, var de kvar där de stod röt jag för de, stod de framför mig röt jag för de. Tja, de har inte varit lätt att vara hund i vårt hus idag.
Men som tur är så begraver man inte sin pappa varje dag. Jag hade gärna sluppit idag också. Hade jag o alla runt mig o pappa fått bestämma så hade vi gärna haft honom kvar. Men så är ju tyvärr inte livet. Någon gång tar de slut och pappas gjorde de i slutet av november och idag tog vi farväl av honom genom en sermoni.
De blev så fin begravning. Pappa var ju inte med i svenska kyrkan, han var inte ens svensk medborgare, så de blev en officient som höll i själva akten. Och de gjorde han med stor värdighet mot pappa. Han hade ett samtal med pappa i officientens fantasivärld, där han träffade pappa och pappa fick berätta om sitt liv. Från de att han var barn, gick i skolan, gjorde militärtjäns, gick på sjön, flyttade till Sverige, träffade min mamma, startade en dansförening, var han jobbade, och hans tid som pensionär.
Även om de var ett "långt" samtal, så vet jag ju att han gjorde så mycket mer. Men de går ju inte få med allt. De vet ju vi i våra hjärtan hur mycket han gjorde och betydde. Vi har ju många saker efter honom. Många mycket fina saker. Och vi är många som han gjorde saker för. De sista han höll på med var en bondgård till ett av hans bonusbarnbarnsbarn. De kommer pappan göra klar nu istället, för de var inte mycket kvar på de. Men jag önskar så att jag tagit kort på de, för de är så välgjort o de är så vackert så de är ingen som tror att de är handgjort. Men så var de med mycket av de han gjorde.
Efter akten samlades vi för lite tårta och kaffe och samtidigt prata minnen vi har utav pappa. Hur rolig han var o hur han brukade säga o hans händer som åkte upp o ner alltefter han pratade.
För min egen del har jag nog fortfarande inte insett att han är borta. Inte ens efter idag. Han ringde ju mig nästan varje dag, eller iaf flera gånger i veckan. O jag saknar de samtalen så otroligt mycket. Vi hade hela tiden koll på varandra, vart jag skulle o vart han skulle. Många gånger va de långa samtal. Han sa till o med att Maire frågade hur de kan komma sig att vi har så mycket att prata om när vi ändå pratar så ofta med varandra. Men de var bara så. Vi pratade både allmäna saker som allvarliga saker.
Men de kommer väl sjunka in allt eftersom att han är borta. Minnena av honom kommer däremot aldrig försvinna.
2014-12-15 16:55 | 0 kommentarer