Att 2014 inte var mitt år har väl inte undgått många som följt mig. Flera gånger har jag trott o känt att jag är på väg uppför, att de ska gå min väg, men lika många gånger har jag fallit och undrat vad jag håller på med. Även om jag har ett privat liv, så har de mesta kretsat kring hundarna.
Men för att orka måste man tro. Och för att tro måste man planera. Och för att planera måste man orka. Och trots alla motgångar så både jag orkar, tror och planerar.
Nu var de kanske inte hundarna som tog hårdast på mig förra året, utan att jag förlorade min älskade pappa. För mig var han odödlig, men de finns ju ingen som är de. Men jag har svårt att tänka mig ett liv utan honom. Nu är de ju ett faktum, men jäklar vad svårt de är.
Ibland kan jag kanske verka opåverkad när jag pratar med folk om honom. Men jag placerar mig i en bubbla för att klara av att prata med folk eller klara av att utföra jobb och åtaganden jag sagt att jag ska göra. Nu i början så förbereder jag mig att pappa kan bli ett samtalsämne. De är ju många som följt mig med honom också, även om de inte varken träffat eller kände honom. Ni lärde känna honom genom mig och min blogg. De va ju inte ovanligt att han kom och besökte mig när jag var i närheten av där han bodde.
Och varje gång så var jag så stolt över att han kom o jag presenterade honom för de runt omkring mig. Hade han sagt att han skulle komma så tittade jag efter honom tills han kom. Nu vet ju flera av er att jag är ganska reslig utav mig och behöver sällan stå på tå för att se över folksamlingen. Pappa var inte mycket kortare än mig. Så när man tittar speciellt efter något, så ser man de före någon annan. När jag fick syn på pappas ansikte så blev jag så varm, jag såg också att när han kom in i rummet så letade han efter mig direkt. Sedan gick han o Maire runt o tittade på annat som fanns.
Tänk vad orden kan springa iväg ibland. För denna bloggen hade jag inte alls tänkt handla om pappa, men de bara rann på med orden och tankarna. Denna bloggen hade jag tänkt handla om de höns och ankor vi har. När jag skaffade dem från början så skötte jag ju de exemplariskt. Men med varje motgång med hundarna, så har även hönsen fått mindre uppmärksamhet. Så de har varit lång tid mellan att jag rensat o städat i boxarna.
Ni har ju alla läst om den kontakt jag har med Pia. Hon är min "hönsmamma" hahaha. De var ju tack vare henne som jag skaffade höns från första början. Men de är även hon som ser till att dem får vad de förtjänar. Så tidigare i veckan så kom hon hit för att hjälpa mig rensa o byta ut spån i några boxar. De fick mig att må så bra, när jag såg hur mycket hönsen gillade att få rent o städat. Så idag har jag o L-E gjort de andra boxarna. De har kostat för min kropp att göra allt detta, men mitt inre mår så mycket bättre. Nu är hönsen lugna o tysta, de värper redan mycket mer o de syns på dem att de trivs.
Inte nog med de djur jag har nu, så planerar jag för än fler. Tidigare har jag ju pratat om att skaffa får och de finns fortfarande med i planerna. Men här kommer faktiskt komma in ytterligare andra djur innan fåren anländer. Om ca två veckor så kommer jag vara stolt ägare utav skrattduvor. För de behöver jag ingen mer yta att ha de på, bara ändra om de jag redan har. De kan ju inte få flyga fritt i stallet så jag o Pia ska göra plats för dem. Vem är bättre att få hjälp av för de än Pia 
Så är de någonstans man märker hur jag mår och hur jag känner så är de på djuren 
Såhär bra blev de i byschan när vi var klara
2015-01-17 21:30 | 0 kommentarer