Man kan ju inte säga annat än att de här med hunderiet är spännande. Jag va ju iväg på både julafton och juldagen för att para Bea. Och de blev två bra hängningar. Efter de har vi gått här o undrat o studerat, tänkt o hoppats. Vi var iväg och gjorde ultraljud på henne efter 29 dagar, vi va även iväg hos en som känner om de är något eller inte. På ultraljudet syntes de inget och den som kände kunde inte känna något.
Men nu misstänker vi att båda de faktiskt har fel. För nu ser vi tecken på Bea som vi aldrig sett förr. Hon uppför sig på ett sätt som hon aldrig gjort, de hon alltid gör annars gör hon inte nu. När hon ligger mot mig och hon är heeeelt stilla så är de allt lite rörelse mot mig. För att inte tala om hur hon breddar. Hon börjar se ut som en engelsk bulldogg. Så vi ger inte upp. Vi kommer förbereda att hon kanske är med valpar ändå. Vi kommer göra ordning hennes valplåda i helgen och låta henne göra precis som hon vill.
Vill hon inte gå ut, då slipper hon, visar hon att hon är hungrig, då får hon mer mat. DÄREMOT kommer vi inte åka för att röntga henne. För hon blir så otroligt stressad och orolig utav de, så då vill vi inte utsätta henne för de. Om de växer något i henne så är de nog inte så många. Men vad spelar de för roll, bara jag får mina valpar någon gång. Jag är ju så valpsugen så de gör ont i mig när jag ser andra som får smått.
Att kanske ändra planeringen såhär igen, gör mig absolut ingenting 
2015-02-05 09:49 | 2 kommentarer | Hundar