Helec's Kennel

Blogginlägg

Årskrönika Helec's Kennel

Detta är väl ärligt talat ett år som jag vill arkivera ganska långt bort. Iaf om jag tittar vad som hänt med våra hundar.

Likt slutet på förra året så trodde jag att detta året skulle bli bättre än de vi la bakom oss. Men de visade sig att vår otur hade inte vänt bara för att vi vände blad o startade år 2015. De är ju lite märkligt de där ändå att bara för att vi skriver ett nytt år så tror vi att livet ska vända o allt kommer gå bättre. Men de är klart att någon tidpunkt måste vi ju ha för att iaf tro att de kommer vända

Som de senaste åren så började vårt år med My Dog på Svenska Mässan. Detta året ställde jag bara ut Trixa. De var ett äventyr i sig eftersom Trixa hade svårt med nya miljöer och blev mycket stressad av att inte fatta vad som skulle hända eller vad som krävdes av henne. Men hon fick ett VG i bedömning iaf. O de tycker jag är bra med tanke på hur jobbigt de va för henne.

Mitt i dessa dagar så åkte vi även iväg till Vetlanda för att para Honey. De blev en tur o returresa över dagen för detta ändamål. Så väntan var stor o lång för att se om hon skulle bli med valpar. Utöver att vi parade Honey så trodde vi på valpar från Bea också. För henne parade vi i julhelgen 2014. Så vi gick i dubbel väntan.

Och för er som följt oss, så vet ni ju att båda tjejerna gick tomma
Nu ställde vi in siktet och väntan på att Trixa skulle börja löpa, och de gjorde hon i mars. De va inte långt till hanen, utan vi körde fram o tillbaka i x antal dagar. Men vi kände de tröstlöst att försöka få till en naturlig parning. Så sagt o gjort blev de insemination på blå stjärnan. Veterinären undersökte o kontrollerade båda hundarna o fann ingen fysisk orsak för varför de inte skulle få till de. Han tog slutsatsen att de beror på hennes tidigare erfarenheter av utebliven social träning.

Så då va vi åter i väntans tider. Bea o Honey var bekräftade vara tomma, så jag började känna mig ganska härdad o van vid att våra tikar kommer gå tomma oavsett vilken hane vi parar med.
I påsk kontrollerade vi Trixa ifall hon var med valpar, men de visade inget, denna gången heller. Nu började de kännas helt hopplöst för oss att få valpar någon gång över huvud taget

Men som man säger, så går livet vidare. Och de gjorde de för oss också, dock något moloket. Ingen av oss kunde märka något på Trixa att hon skulle vänta valpar. Men vi ställde ändå iordning valphagen, man vet ju aldrig.
Och mycket riktigt, de kom mot alla odds en liten krabat från Trixa. Kan säga att hon blev lika förvånad som vi blev. Hon typ rådfrågade, vad ska jag göra med den. Så L-E fick hjälpa henne lite. Men bara hon fattade galoppen (tog kanske två minuter) så va hon en supermamma. Hon va så rädd om de här lilla livet och skyddade de precis som en mamma ska göra.

NU måste de ju bara vända för oss tänkte vi. De måste vara någon mening med att vi fick denna lilla krabat, så vi bestämde innan han ens va en vecka gammal att vi kommer behålla honom.

Vi har ju inte gett upp hoppet med att få valpar efter Bea, så i juni körde vi ner henne till skåne för att ha en date med en snygg tricolor. Den gången blev de ingen parning av för oss kända orsaker. Nu är hon 4 år och vi ska göra ett sista försök att para henne, med snyggingen från skåne. Men de skrivs ju till historien för nästa år, hur de går.

Eftersom de bara blev en valp för Trixa så parade vi henne faktiskt löpet efter. Denna gången styrde jag kosan till Bengtsfors för hennes herrbesök. De va inte komplikationsfritt denna gången heller. Men de blev dock en naturlig parning. Denna gången visade hon alla tecken på att vänta valpar. Men nä, denna gången gick hon tom på riktigt. Den, vad jag trodde, dräktigheten avslutades med en livmodersinflammation med påföljande operation.

Jag var inte så aktiv på utställningsfronten detta året. De blev enstaka tillfällen. Men de är väl ändå höjdpunkterna för året. Candy gav mig mitt första CK. Jäklar va gla jag blev över de. Jag blev så glad att jag glömde nästan att jag skulle in med Bea emellan
Den gången slutade hon som 4:a bästa tik.

Vid andra tillfällen vann hon sin klass, både med o utan CK, några VG tilldelades hon också. Linus har också fått delta i ringen. De gånger han deltog så vann han sin klass 4-6 månader med HP. Men historien med honom tycks bli all med detta året. Iaf vad de gäller utställning o avel. För den här lilla krabaten som Trixa nedkom med så efterlängtat visar sig bara få ner sin ena kula. Den andra tycks gömma sig väl långt in. I skrivande stund är han ju nästan 8 månader, så där känns de som att hoppet gått ut för oss.

Vårt år va ju inte slut bara för att vi haft tomma tikar o en hane utan båda kulorna nere. De allra sämsta tänkbara slutet på året drabbade oss denna veckan. Vi fick säga farväl till Trixa, då hon snabbt blivit sjuk och vi såg ingen orsak att behålla henne för vår skull. Jag har skrivit lite om henne under fliken Minneslunden.

Detta va väl i stora drag, men långt skrivit, hur vårat år sett ut. Detta år som skulle bli bättre än förra året. Så till nästa år har jag varken förhoppningar eller förväntningar, utan de som händer händer.

Nu ska vi fortsätta denna sista dag med att göra en trerätters meny (konstigt va ).