Helec's Kennel

Denna gången "hjälper" jag till att de inte blir någon fortsättning från en av våra hundar. De är så himla synd för de är en fin tik. Och jag tror hon skulle vilja ha valpar. Men tyvärr. De är goa, underbara, fina Bea som jag tar ur avel.

Jag hade egentligen bestämt mig när jag placerade ut henne på foder, för redan då hade hon blivit parad med två olika hanar där hon gick tom. Dessutom varit hos en tredje hane som de inte ens blev någon parning med. Men får man tag på den mest underbara, fantastiska fodervärden, som menade på att jag ska inte förhasta mig. Utan hon tycker att jag skulle försöka en gång till.

Okej, då gör jag de. Men goa Bea ville inte ta emot hanen denna gången heller. Hanen är de absolut inget fel på. Han vet hur man gör o han kan. Men de är som de andra hanhundsägarna sagt när de faktiskt blivit en parning, att de tror inte de lär gå den dagen, för hon är inte svullen. Och denna gången blev hon knapp svullen heller.

Så varför ska jag hålla på och åka runt med hunden än hit o än dit för att försöka få valpar efter henne när hon är så svår att para. Nä, de tycker inte jag är rätt för henne.

De va inte långt ifrån att jag hade köpt en ny valp, men L-E menar på att jag får lugna mig lite. Att köpa en hund till eller ej ska vi vara överens om, så jag får allt vänta ett tag till på nästa hund. Hur lite jag än gillar de, för jag är ju en temp-människa

Så för ett tag framöver har vi bara Candy som kan få vår kennel att växa. Men de tar ju sin tid att bygga upp de, när man bara har en tik. O i veckan tittade jag tillbaka på vilka tikar vi haft. De började ju med Alice som gav oss både Ludde o Bea. Ludde blev ju avelsspärrad o Bea är tydligen inte fertil. Sedan va de ju Honey som gav oss Ronja (som heter Mollie numera) och Happy. Honey lät vi fodervärden lösa ut, då de blev konflikter oss emellan som inte gynnade hunden. "Ronja" och Happy förlorade vi samma dag som Ludde fick sitt blåsljud, eftersom han va pappa till dem. Men så fick jag ju tag på en "färdig" hund i Trixa. Hon va ju föga lätt att para också. Men hon nedkom ju med Linus. Henne förlorade vi ju för inte så länge sedan. Och de är väl inte många som gått miste om att Linus lär vi inte heller kunna använda, då han inte fått ner båda sina kulor

Mina tankar har gått i de banorna att de är väl ingen som vill sälja sin hund till mig, då de varken blir valpar efter tikarna eller hanar som inte får gå i avel.

Vi får väl se hur de går framöver. Candy löper nu iaf, men jag avvaktar ändå med att para henne tills hennes nästa löp. Då är hon helt färdig i kroppen o sinnet. Nu är hon fortfarande väldigt mycket lek i. För att inte tala om de försök jag ska göra att meritera upp henne.

Så detta året kan ni räkna med att se mig betydligt oftare runt ringen än de senaste åren

Här är Bea med sin fodervärd Inga-Lena

2016-01-24 16:44 | 0 kommentarer | Hundar

Numera har vi ju bara en tik kvar hemma o två hanar. Men de är inte lättare att ha löptik i huset för de

Och om dessutom en av hanarna inte fattar vad som händer utan agerar på instingst. Då ska ju självklart den hanen som fattar, för att inte missa något, också kolla tiken. För att inte tala om hur hanarnas pink luktar nu. De stinker riktigt om dem. Inte för att antalet hanar har spelat någon roll här, när tikarna löper, men för att inte någon ska tro något annat vems tiken är (enligt Ludde) så måste han markera även inne att han bor i samma hus som tiken

Jag har ju alltid varit en hanhundsmänniska. Men har man kennel o gillar de där med att se när de kommer valpar o hela processen med att se dem växa, då måste man ha tikar också. En orsak till att jag föredrar hanar är med tanke på de humör o personlighetsförändring tikarna ofta genomgår när de löper.

Detta löpet är Candy inget undantag från de. Jag o L-E drabbas inte så mycket av humörförändringen. Men hon är en riktig bitch mot hanarna. De är ganska gulligt att se, om jag får säga de. Nu ska jag inte anklaga Candy för att vara dum. Hon har märkt en fördel med att vara omtyckt. För hon slipper tvätta sig själv hela tiden, de hjälper gärna killarna henne med.
DE tycker jag dock inte om.

Den ändring jag märker på henne, iaf mot mig, är att nu är hon än mer mattes hund. Jag trodde inte hon kunde vara mer än hon redan är. Men de kunde hon visst. Hon kan inte ens gå ner för att äta om inte jag går med. O när vi går till hönsen, så lämnar hon inte altanen förrän jag kommer

Så de här med att ha tikar har en viss charm också. Men jag tror inte jag hade haft tikar om de inte vore för kenneln

2016-01-18 20:05 | 0 kommentarer | Hundar

Nu har jag behövt fråga igen vad de är för dag idag. Eller inte bara idag utan de började redan i fredags. För då kändes de för mig som att de va söndag. Men när L-E säger fredag så blir mitt svar direkt: då får jag en lång helg denna gången

Som ni vet har ju Bea varit iväg för att paras med en snygging i skåne. De föll sig väldigt bra att Bea fick lift ner, så jag behövde inte köra ner henne. Men hämta henne gjorde jag när vi förstod att löpet var över. Tråkigt nog så blev de inte ens någon parning, hon ville inte släppa till. Jag vet ju att hon är svår att para, så ärligt talat är jag inte jätteförvånad, men jag hade ändå hoppats på att dem skulle fått till de. Men man styr inte över djuren, de gör som de vill

Att köra till skåne fram o tillbaka från oss låter ju inte så jobbigt. Men hanen bor nästan allra längst söder ut i skåne så de är väl si så där 23-24 mil enkel väg att köra. Och för min del är de mycket att köra fram o tillbaka själv på en dag. Och de är ju inte alltid fel att inte ha svårt för att prata. Jag nämnde till kompisen att jag ska söder ut och min oro för att klara av att köra. Då har jag sådan tur att han erbjöd mig stanna över natten hos honom o hans tjej i Malmö.

De kommer jag orka o klara av de vet jag. Så jag åkte iväg på torsdagen o passade på att besöka vänner både på vägen ner o i och runt Malmö. Ofta träffas vi ju på utställningar o har inte tid eller koncentration att prata, om vi ens stöter på varandra. Jag får säga att de va väldigt trevligt o jag hade en toppendag. Dagen efter blev jag serverad en god frukost så jag stod mig ett tag.

Efter de drog jag iväg för att hämta lilla Bea. Hon blev så glad redan när hon hörde mig, för att inte tala om när hon fick syn på mig. Hon pratar o piper o hoppar o slickar för att hälsa
Jag hade med mig Candy o de blev också ett kärt återseende.

På vägen hem passerade jag ju också några vänner, så de blev iaf ett stopp för besök när jag styrde hemåt. Deras adress finns inte med på den appen jag använder. Så jag knappade in de som var närmast. O jag körde o jag körde o jag körde. Hade ingen aning om var jag va, men jag följde appen. Jag har ju ett litet hum om var de bor, för jag har varit där förut. Men då kom jag norrifrån, nu söderifrån. Kan ju säga att jag blev förvånad när appen sa att jag var framme när jag kom till Eslöv???
Nä, de vet jag att där bor dem inte. Då blev de till att knappa in en annan ort som ligger nära dem för att därifrån vet jag vilken väg jag ska ta. Till slut va jag framme. Där va de hundhälsande o stora lass. Jag kan ju inte säga att jag inte tycker om de. Nä, tvärtom. När dessa goa söta hundar kommer springandes i flertal o alla ska hälsa samtidigt, då känner jag mig lyckligt lottad

Här va de inget fel på servicen heller. De gjordes te o bjöds på gofika. O den ena kakan va bara så himla god. De är så att jag känner smaken bara jag skriver om den. Så den säger jag inte nej till nästa gång vi ses

Från där åkte jag hemåt utan några fler besök. De blev stopp för att tanka o mer fika för mig. Men inga längre stopp. Tror jag va hemma vid sju. Inte långt efter jag va hemma, så va den dagen slut för mig.

Men som sagt innan de hände så frågade jag L-E va de va för dag. Jag tyckte de va söndag för jag va ju borta i två dagar. Men nu har jag typ kommit ikapp mig, men jag har haft en lång helg. För även om jag går hemma på dagarna, så ser jag också fram emot helgerna.

Så imorgon blir de vardag för mig igen. Har lite saker som står på mitt schema i veckan. Annars kommer jag gå av o an här. Eller nä, jag kommer nog sätta tänderna i något i huset att förbättra eller renovera

2016-01-17 10:58 | 0 kommentarer

Hur många har inte tyckt de varit svårt att hålla reda på vilken dag de varit de senaste.

Jag är en av dem. De har varit vanlig helg, jul, vanlig helg, nyår, vanlig helg, trettonhelg o vanlig helg igen. Där emellan har de varit några vanliga vardagar också. Ibland en klämdag eller en vanlig lördag
Tro fasen på att man blir snurrig. Och som jag skrev igår, så för oss utställningsintresserade har de dessutom varit My Dog!!!

Men denna veckan börjar ändå den vanliga vardagen. Nu är de ett tag kvar tills nästa röda vardag. Jag brukar ju säga att inget ont utan att de har något gott med sig. O vad jag hörde på nyheterna för ett tag sedan så är tydligen detta året ett år som de arbetande har flest arbetsdagar på länge pga att röda dagar infaller på helger.

Tja, vad är de för gott med de. Jo, de blir inte så snurrigt i huvudet. Typ om en röd dag är på en onsdag, då känns de ju som att de är måndag på torsdagen igen. O vem vill ha två måndagar på en vecka. För i de fallet känns de ju inte som en fredag på tisdagen.

Nu ska man bara komma in i de vardagliga rutinerna. För min del vara ensam hemma på vardagarna. De borde jag ju vara van vid efter alla år jag gått hemma. Men de är inte roligare bara för att man är van vid de. Och nu när de börjar krypa i kroppen på mig o jag känner mig lite bättre, så sätter rastlösheten in. Om de fortsätter i den riktning som jag påbörjat (vilket jag tror att de kommer göra) så kanske jag till o med kan börja jobba lite smått

De va ju ett tag sedan senast, iaf om man bortser från firman jag hade i några år. De är inget jag ångrar, absolut inte. För där fick jag just de jag saknade, vara social med folk. Ni som träffat mig, vilket är ganska många, vet ju att jag har ganska lätt för att prata. Under tiden jag hade firman så lärde jag självklart känna en hel del människor. Många av er har jag fortfarande kontakt med o pratar med när vi möts. Så hade jag inte haft firman, då hade jag inte lärt känna er. De hade varit en stor förlust för mig.

Jag lärde mig en mycket viktig sak när jag hade min firma. För de är ju faktiskt så att för varje misslyckande så lär man sig något från de. Med den kunskap jag har idag av hur jag fungerar o inte fungerar, så vet jag att min kropp ska vara bättre en längre tid än vad den var när jag startade firman. Hade jag väntat kanske ett-två år med firman o blivit än bättre än jag var när jag startade den. Då kanske jag klarat av att driva den längre än jag gjorde. Då hade jag inte blivit värre när jag la ner den än när jag startade den.

Men hade jag inte gått hemma, då hade jag inte haft så mycket djur som jag har. De är ju något som kan sätta käppar i hjulet om jag ska börja jobba igen. Men den dagen, den sorgen. Jag tror helt klart att jag kommer komma på en lösning tills de är så dags

Nä, nu ska jag ta tag i vardagen igen o ta hand om mina djur. Både hundar o fjäderfä behöver tillsyn.

2016-01-12 11:55 | 0 kommentarer

Nu tror ni väl att jag har blivit galen. Skriva två blogginlägg på en o samma dag, när jag knappt har skrivit två i månaden på ett tag. Men de faller sig så idag. Sedan får jag se när de faller sig att jag skriver nästa blogg. Men jag lovar, de märker ni

Jag tror mig känna en förändring på mig själv. Och jag tror inte den är tillfällig heller.
De allra bästa är att de är åt rätt håll

För alla utställningsintresserade hundmänniskor så vet ni ju att de va My Dog i helgen, eller i fyra dagar. Denna gången valde jag att inte ställa någon. Däremot var jag inne på mässan för att stå som representant i rasklubbens monter på torsdagen. De är så himla kul att göra de. Se folk gå förbi och många stanna till vid montern, för där är ju dem där hundarna

De va mitt enda deltagande på mässan under dessa fyra dagar. Men jag hade ändå nära kontakt med hur de gick o hur de va där inne. För vi bistod med sovplats i vår husvagn till två vänner. Självklart fick de använda bekvämligheterna i huset och även att vi stod för maten, då dem hade monter o jobbade från tidig morgon till sen eftermiddag. Utöver att de ställde sin hund i två dagar.

Kan säga att även om jag älskar att laga mat, så va de faktiskt länge sedan som jag gjorde de till mer än mig o L-E. Så de blev till att tänka till, så vi blev mätta allihop. Nu med facit i hand så tror jag inte de va något problem, utan vi stod oss ett tag efter middagen.

Nu va de absolut inget jobbigt med att ha sovgäster här, utan bara trevligt. Men de blev faktiskt ett litet test för mig om jag orkar o fixar de, med tanke på hur mycket jag behöver planera och hushålla med min energi. Men jag tror nog våra gäster skriver under på att de dög vad som serverades.
Jag vet inte om jag ska säga att jag är helt förvånad, men jag är tacksam över min förändring. Jag har fortfarande långt kvar till att fungera som jag gjorde förr. Men jag klarar mer idag än jag gjorde för ett halvår sedan.

Kollar jag tillbaka på hur rutinerna varit här de senaste bara med matlagning, så har de blivit mer smörgåsmiddagar än lagade måltider. Men efter att haft gäster hemma som jag servade med mat varje dag, så fortsatte jag bara idag, så de blev lagad middag idag också

De som däremot förvånade mig idag när jag lagade middag, va att trots att de va flera moment så behövde jag ingen hjälp
I många år har vi kallat L-E för slaven, för han gör allt de där i bakgrunden. Plockar fram de jag ska ha, ställer undan de jag redan använt, pressar vitlök, hackar lök, öppnar burkar mm mm. De har varit allt för mycket för mitt huvud att hålla reda på. TILLS IDAG

Nu är de inte första gången som jag uppmärksammar en förbättring hos mig. Och jag vet att de kan gå upp o ner ett tag, tills de är så hela tiden.
Jag är jätteglad över denna förändring o njuter i fulla drag

2016-01-11 17:18 | 0 kommentarer

Hur många är vi inte som rabblar upp nästan alla våra hundars namn innan de blir rätt. Eller om man har flera barn, då brukar de bli, Ke..., Ste......, Rei...., innan man kommer fram till den man kallar på

Och i lördags hämtade jag Bea eftersom hon löper och skulle ner till Skåne. Hon fick lift igår med kompisarna som va på våra breddgrader o bor i Malmö. Ibland har man tur. De är kanske någon dag för tidigt för Bea, för jag gissar på att de är dags för henne imorgon eller kanske onsdag.

De roliga va bara att efter haft Bea här några timmar, så när jag skulle kalla på Candy, så självklart kommer namnet Bea ur mig
L-E skrattar bara åt mig o är inte de minsta förvånad.

Men trots denna korta visit av skönheten, så tror jag hon har dragit igång Candy till att börja löpa också. Jag har ju inte tänkt para henne detta löpet eftersom hon nyss bara fyllt två år. Utan jag vill vänta tills hon löper nästa gång. Men med mitt facit och tidigare erfarenheter så kanske jag kan para även henne nu. För de blir väl inga valpar ändå

Då är de ju bättre att börja med att hon går tom nu, från två år än vänta tills hon är äldre. Men med de tänket så lär hon ju säkert bli med valpar, så jag väntar nog trots allt och gör som planerat iaf.

Nu väntar jag med spänning på hur de går för Bea. Att hon trivs och utvecklats efter hennes flytt upp till Inga-Lena råder de ingen tvekan om. Hon vill ju krypa innanför skinnet på mig när jag kommer. Hon får inte nog av att hälsa på mig. Hon piper, pussar o pratar hela tiden. Men hon vill vara ensam hund. Hon är inte jättenoga med att bo med andra hundar. Hon gör de utan problem, hon tog ingen skada innan hon flyttade, men får hon välja så vill hon vara ensam hund. O de är hon nu hos Inga-Lena

Att hon gått tom innan KAN ju bero på att hon kände sig stressad av de andra tikarna jag har hemma. De va inget jag märkte, men när hon bodde här så valde hon att vara låg i rang. Och med min erfarenhet så "får inte" en tik med lång rang producera valpar. Jag vet inte, men de är därför jag gör ett försök till med att få valpar efter henne, nu när hon inte har den konkurrensen.

När vi haft valpar eller kattungar här innan Bea flyttade så ville hon inget annat än ta hand om de små. Jag är ju föga förvånad med tanke på hur bra Beas mamma va med valpar. Och trots att Bea inte haft valpar så får hon så starka moderskänslor när hon ser eller hör valpar, precis som hennes mamma va. Så de råder ingen tvekan från min sida utan att jag tror verkligen att Bea är en jättebra mamma, om hon bara får valpar.

Ja, som ni märker så snurrar de runt i huvudet på mig med Bea. Bättre förutsättningar för henne än vad hon har idag, både med den valda hanen och flytten till Inga-Lena, kan hon inte få. Jag känner att jag gjort bra val för hennes skull. För redan när hon låg i valphagen så knöt jag så starka band med just Bea. Jag älskar alla mina hundar, men de är något speciellt med Bea. O då kan jag inte vara så egoistisk att jag inte ser hennes behov.

Blir de nu en parning mellan de tu, så får jag se om jag åker iväg med henne för att kontrollera hennes status. För de är ju samma där, de gör jag ju isf för min skull, inte för hennes. Och tar de sig denna gången så kommer valparna ut när de är så dags, med eller utan kontroller.

Jag håller er uppdaterade allt efter som iaf

2016-01-11 10:08 | 0 kommentarer | Hundar

Igår skrev jag ju hur vårt förra år såg ut. De va ju inte så uppmuntrande. Men nu kommer vi ju skriva ett nytt kapitel till ett nytt år o vi vet absolut ingenting vad som kommer hända.

Men redan denna första dag på detta året har varit mycket trevligt. Fodervärden till Bea ringde och hade glada besked.
Bea har börjat löpa
De är ju efter mina beräkningar o de känns gött att något blir som jag trott iaf. Detta blir ju tredje gången vi parar Bea o till lika med en tredje hane. Men när hon är parad med två olika och gått tom båda gångerna, så tror ju inte jag att de beror på hanarna, utan de är säkert hos Bea de inte stämmer.

Senast hon fyllde (3 dec-15) så blev hon ju 4 år. Så detta blir verkligen sista försöket att få valpar efter henne. Däremot, OM de skulle bli valpar, så kanske vi tar fler kullar på henne. Men en sak i taget.

Nu sitter jag här för att försöka räkna ut när hon behöver åka ner, misstänker att de blir lagom 11-12 jan. Dessutom ska mitt övriga schema anpassas efter Bea. För nu går Bea i första hand, med påföljd att jag får förbereda mina åtaganden att de kan förändras.

Så ni som kontaktar mig o räknar med mitt vanliga jag (som i vanliga fall kan vara ganska flackande) så kan de bli goddag yxskaft
För nu är de bara Bea som snurrar i knoppen på mig

2016-01-01 17:14 | 0 kommentarer | Hundar