Nä, jag lever inte i något fängelse. Nästan tvärt om. Men som jag känner mig just nu, så känns de som att min kropp är en fånge. En fånge i sin egna kropp.
Som ni kunde läsa på facebook så va vi till Malmö över påsken. De va verkligen en underbar resa. Planerad så långt som vi behövde planera, ingen stress när vi skulle åka, tog de lugnt när vi körde ner, stannade när vi behövde både för oss och hundarna. Väl på campingen så förstod vi att den va i sin vagga att öppna. Jag hade läst på deras hemsida att de var nya ägare. Men de va mer en byggarbetsplats än camping. Trots de så va de inget som störde oss. Utan mer att vi såg vilken potential campingen har. Servicehusen va fräscha och planerade, personalen va mycket hjälpsamma och tillmötesgående.
Måste ju berätta en liten sak som hände på fredagen. Den dagen som vi kör och kommer fram, så är de ju en hel del att fixa och göra ordning med vagnen. Ställa den på plats på campingrutan, ställa den i våg, veva ner stödben, få igång elen osv osv. Så då gör vi alltid en lätt middag. De blev de även denna gången.
L-E hade förberett med korv och bröd. Inga vanliga korvar utan väldigt goda wienerkorvar. Men i vårt fall (och Fiddes, för hon va självklart med också) så måste vi ha ketchup till de. Men de hade vi missat ta med hemifrån. Så L-E gick bort till receptionen för att köpa lite ketchup. Men han kommer tillbaka med en öppnad flaska???
De visade sig att de hade ingen att sälja, de hade inte fått allt de på plats och installerat. Så han som va i receptionen hade gått och hämtat deras egna ketchup så vi skulle få. De visar på service. Vi va mycket tacksamma och nöjda. Och de genomsyrade hela campingen. Av någon orsak hade jag ringt dem innan vi ens boka plats där. Och de va ett väldigt trevligt bemötande redan då. De kändes som att de bara va vi som skulle vara på campingen den tiden och de stod till tjänst för oss med vad vi än ville. De kändes som att jag pratade med en person som jag känt hela mitt liv. Ja, de va väldigt trevligt som sagt.
Som ni kunnat läsa på facebook så va vi där tills på måndagen. De va himla skönt att kunna ta de lugnt även då. Slippa packa ihop allt i vagnen och åka hem efter en lång dag på utställningen. För även om de går fortare att packa ihop allt, än packa upp de, så tar de sin tid. Självklart sov vi så länge som vi kände för. Vi brukar ju vakna i ganska normal tid i vanliga fall och de va ingen större skillnad denna gången. All den stund som vi har hundarna med oss, de vill ju naturligtvis ut.
De blev nog bara ett stopp på vägen hem. De är märkligt att de är sådan skillnad på att åka iväg och att åka hem. Även om tiden är lika lång att köra hem som iväg, så känns de ju alltid kortare att köra hem. Jaja, de är väl något psykologiskt.
För väldigt många år sedan (usch, de är över 15 år nu, de är till o med 16 år sedan nu) innan jag blev sjuk, så blev jag alltid trött efter kört långt, och speciellt med husvagn. Och konstigt nog alltid när jag kört hem. Men de har väl med att göra med att man gör färre stopp på vägen hem, man vill hem liksom. Men de va ju bara den dagen, dagen efter så va jag ju uppe och igång igen.
Men efter att jag började gå hemma så hade jag ju väldigt dåligt med energi. Min beskrivning va att de går åt så mycket energi att förflytta mig, så de räckte inte till till så mycket mer. Men efter några år, så lärde jag mig att leva med de. Jag planerade mina dagar väl och kom in i ett väldigt bra flyt. Redan från början så sa folk att de märks ju inte på dig vad eller vilka problem du har. Så de är ju svårt för andra att förstå.
De hände ofta att jag fick betala för aktiviteter som jag gjorde, men de var jag beredd på att göra, för de var värt de och jag viste att dagen efter skulle komma och hur jag skulle känna mig. De ingick liksom i min planering. Många sa till och med att de aldrig skulle orka hålla på som mig i mitt tempo, och då är de fullt friska. Nä, jag skulle nog inte heller orka hålla på som jag gör, om jag haft ett jobb. Men jag brukar säga att då skulle ni sett mig som frisk, DÅ höll jag igång. De är ju även en orsak till att jag hamnade i de läget jag sitter i idag. Men medans de varade så hade jag kul. Jag hade jättekul.
Men så kom förra hösten. Som alltid är de svårt att säga att de va den dagen, de datumet som jag kände att de blev sämre. Utan de smög sig på. Kaka på kaka. Droppe efter droppe. Lager på lager. Jag hade gått över min gräns, min gräns som jag varit så rädd om, min gräns som jag visste att jag hade och var den va. Men nu hade jag passerat den med råge. Så förr va jag tvungen att ha minst en hel dag hemma, gärna två, jag gjorde hellre 2-3 saker samma dag än vara iväg varje dag. Idag har de gått till att bara klara av att vara iväg kanske en dag i veckan eller kanske två dagar och då bara ett ärende. Resten består av att återhämta mig.
De är en väldigt jobbig återhämtning. Jag har kommit i ett sådan läge att jag absolut inte kan köra bil i samma utsträckning som före hösten. Jag har ingen energi till att göra sysslor hemma. De känns som att jag tagit sömntabletter utan att somna. Jag kan inte sova mig pigg eller utvilad. Huvudet känns som att den är i en dimma. Att den går på högvarv hela tiden. Då ska ni bara veta vad detta gjort med mitt minne. Direkt efter att jag sagt något, så kan jag fråga: Vad sa jag nu??? Eller: Sa jag si eller så?
För att vara en person som bara kört på innan jag började gå hemma så är de stort att höra att de är bra att jag lyssnar på min kropp och gör de den behöver. Men samtidigt är de frustrerande, frustrerande att bara sitta och vänta, vänta på att få krafter. Avstå från de jag tycker är så kul. Vara beroende av andra. Söka hjälp överallt för att bryta mitt tillstånd.
Innan hösten så hade jag mycket hjälp utav L-E. Men nu hjälper han till än mer. Jag sa till honom att han får börja ge hundarna mat både morgon och kväll. För jag hade ingen aning om ifall jag givit dem eller ej. Jag sa till honom att han får planera och laga mat varje dag. De enda jag kunde komma på till middag va mackor. Jag sa till L-E att han får köra mig dit jag behövde åka. Om de va till hundkurs eller loppis så körde han.
Att leva på detta sätt är som att leva som en fånge. En fånge i sin egna kropp. Jag va beredd på att behöva iaf 2 dagar vila efter vi kom hem från Malmö. Men att idag, torsdag, fortfarande vara påverkad av resan känns olidligt. När ska de vända, när ska jag få krafter igen, när ska jag få energi, när blir jag som förut igen.
Jag tror att jag klagar mer på detta än vad L-E gör. För vad gör han när jag säger till honom som jag gör. Jo, han ger hundarna mat både morgon och kväll, utan att klaga. Han planerar mat och lagar de varje dag, utan att klaga. De kan hända att han frågar om jag planerat något, men då säger jag bara att de är hans uppgift. Han kan även be om hjälp med matlagningen ibland. Men har jag en sämre dag än de dåliga, så säger jag bara de och då gör han mat, utan att klaga. Han kör mig till hundkurser och loppis, utan att klaga. Och då kan jag ofta glömma säga vilken dag eller tid jag ska iväg. Men han finner sig, utan att klaga.
Trots läget jag har idag så är de ändå lättare än när jag började gå hemma från början. Då gick jag ju från hyperaktiv till 0. Nu har jag gått ifrån ett liv i planering till ett liv till än mer planering. Jag har länge planerat skriva hur de fallit sig sedan i höstas. Men de har inte funnits energi till de heller. Idag kände jag att nu finns den, och då finns de bara till detta.
Att jag skriver detta är inte för att få några sympatier eller tycka synd om mig. Nä, absolut inte. Utan som en förklaring till att jag är annorlunda nu än före hösten. Jag är inte ute efter tips och råd. Jag bara kände att jag ville skriva av mig och ge en beskrivning på hur jag känner och har de.
Och som vanligt säger jag att inget ont utan att de har något gott med sig. Jag får massa tid hemma ihop med hundarna och mina andra djur.
2018-04-06 00:06 | 0 kommentarer