Helec's Kennel

Ja, många säger till mig att jag har ett otroligt tålamod. De kan så hända. Men nu vill jag att denna förgrymmade förkylning ska ta slut. Den rent ut sagt flög på mig i måndags och jag är redan väldigt trött på den 

Pga den sover jag nästan inget, jag hostar dygnet runt, jag nyser så L-E har nästan slutat säga prosit, för jag nyser så tätt och ofta så han hinner inte säga något i samma takt som jag nyser. Jag har absolut ingen ork, halsen är så öm så de är jobbigt att äta. Näsan rinner, ögonen rinner öronen slår lock när jag snyter mig och att prata svider och skär i halsen så jag undviker de i möjligaste mån. Lägg på de en feber som går upp o ner 

Vad gör jag då för att lindra mina besvär. Tja, jag har ju ett helt apotek hemma sedan tidigare. Men där ingår knappt något för en förkylning, så L-E har fått handla allt eftersom de som ändå finns hemma tagit slut.

Något som är väldigt gott är att äta glass. De fick vi alltid hemma när vi va små för att dämpa febern. Men i mitt läge nu, så lindrar de även svedan i svalget. För jag dricker och dricker och dricker. Men den skärande känslan förvinner inte ändå, men något måste jag ju göra. Och vad borde hända när man dricker så mycket som jag gör. Jo, gå på toa. Men jag tror att vätskan tar sig ut andra vägar, tex näsan. Eller så sätter den sig i kroppen, för jag känner mig tung och full (på vätska) i kroppen. Nästan så de skvalpar när jag går 

Något av de första L-E fick köpa hem va halstabletter just för svaljets skull. Och så länge jag har en tablett i munnen så fungerar svaljet och svedan lättar. Men vis av erfarenhet, så tar man för många av de tabletterna så får man en laxerande effekt. Jaha, vilket föredrar jag då. Jo, faktiskt att ha svedan i halsen. 

Ett annat problem jag har är hundarna. Eller problem och problem. De är nog mer jag som tycker de är jobbigt för dem än vad de själva tycker. Jag vill ju ha samma aktivitet på dem som vanligt. Bara att jag är ute en hel dag och de är med tycker de är tröttande. Men nu sitter jag bara vid tv-en och kollar på de ena programmet efter de andra. Den jag lider mest med är Assi. Så jag gör de lilla jag orkar. Delar godisbitar och har bara med mig henne ut på baksidan. Så kastar jag ut några bitar i taget på gräsmattan, så får hon söka upp de. Och de tycks hon vara nöjd med, för hon blir lugnare iaf. 

Annars är hon den som söker upp mig mest och typ tycker syns om mig. Så vi tycker synd om varandra åt var sitt håll 

Nu återstår de att se hur denna natten blir och även om de förhoppningsvis börjar gå åt andra hållet för mig. Chansen känns ju lite otrolig med tanke på vad jag läst hur andra kämpat och legat på sitt håll i en likvärdig förkylning. 

Så trots att jag har ett långt tålamod, så är de slut angående denna förkylning 

2018-04-26 00:34 | 0 kommentarer

De tillhör ju vanligheterna att man blir utskälld på detta stället. Antingen för att hundarna känner en eller att de talar om att någon kommer (om jag väcker dem först ).

Men tidigare idag så skrev jag ju över hur konstig jag känner mig och att något är fel med min kropp. Den är liksom inte med på banan. Jag har ju sedan i höstas drabbats av en försämring i de jag har sedan flera år tillbaka, men idag va de något annat. 
Först trodde jag de berodde på att jag har varit för aktiv i helgen. Tagit i för mycket med kroppen. Gjort för mycket med staketet och viltspår. 

Jag hade ju goaste Fidde här i helgen och hon vill gärna göra något när hon är här. De är ju inte utan att de finns att göra och hon är inte ledsen över att hjälpa till och ta i. Hon vet ju att jag har mina krämpor och besvär. Och hon säger ofta att hon kan göra de ena eller de andra. Många gånger hinner jag inte ens säga att de är svårt för mig, utan hon är framme och gör de för mig. Eller om jag reser på mig för att hämta något, så säger hon att hon kan ta de för mig 

Och beroende på hur jag är så tackar jag för hjälpen, eller förklarar att jag behöver röra på mig, för att kroppen behöver de. Och denna helgen så har hon tagit allt de tunga, allt som är i marknivå och hjälp till att bära trots att man skulle kunna ta de på egen hand. Men de blir alltid lättare att ta de på två än ta de själv 

Så i natt och nu på morgonen så tänkte jag att NU får jag betala för de. Men de kändes ändå inte som de brukar göra efter en "betalar-dag". Så min analys va som de förra inlägget. Tänkte, har jag tagit för mycket tabletter, har jag tagit för lite tabletter. Hur mycket va de värt att göra de vi gjorde osv osv.

Men nu när dagen har gått lite längre, så kan jag meddela att orsaken till att jag mår som jag gör är Lars-Erics fel 
Han har nämligen dragit på sig en förkylning som heter duga. Och de vet ni väl hur de är för en man att vara förkyld. Jag skulle försöka mig på en analys utav de också. Så jag trodde han va allergisk mot något nu när våren nästan exploderar. För de är inte första året som han har en sådan förkylning vid denna tiden. Och när han har en "riktig" förkylning så får jag de som ett brev på posten. 

Och de är nog Postnord som levererat de dessutom, som B-post. För ca 3-4 dagar efter att han börjat så är de min tur. Okej, jag är en kvinna, men jag kan nog skriva under på att de är en manlig förkylning jag fått. För om detta är början på den och de troligen blir sämre de kommande dagarna, då är den massiv 

Som ni säkert förstod i mitt förra inlägg så kände jag mig lite orolig. Orolig för att de va något allvarligt med mig, orolig för att de va något nytt med mig, orolig att jag skulle bli än sämre. Men hela förklaringen är denna förkylning. När jag väl blev varse de, så kändes de lättande, även om jag inte blev friskare för de. 

I detta läget är de ju väldigt skönt att ha anpassningsbara hundar. De små är de absolut inga protester från. De lägger sig om vartannat i mitt knä och sover. När den ena lämnar så kommer den andra. Och även min goa krullboll accepterar att matte är låg och orkeslös.
Men jag har ju mer djur än hundarna. Så när Candy kallar på min uppmärksamhet för att hon ville ut så släpper jag ut dem. 

Något förbryllad blir jag när jag ser de små på framsidan utav gården??? Och bara en liten stund senare ser jag Assi där också??? Jag tittar ut genom ytterdörren. Jaha, jag har missat stänga grinden ut mot gården, så de va fritt fram för dem. Jaja, då är de lika bra att jag passar på att kolla till mina duvor. För jag måste ju ut för att få tillbaka hundarna. Jag ser hur Candy traskar iväg, och med den gången och stilen så vet jag vad hon ska göra. Hon får med sig de andra två också. Inget som oroar mig något speciellt. Problemet kommer bli att få in Assi, för hon ska gå igenom hela tomten och gårdsplanen innan de behagar henne att komma in.

När jag kommer ut ifrån duvorna så ser jag Candy på väg tillbaka igen, som hon alltid gör. Men slå på trissor. Assi kommer springandes i högsta galopp in på tomten. Dock blir hennes galopp något avvaktande halvvägs mot mig. Hon börjar skälla å de högsta, med sänkt huvud och troligen ragg (något svårt att se med all hennes päls). Men hon är ju ändå nyfiken, så hon kommer närmare mig. Och de roliga är att ju närmare hon kommer, desto gladare blir hennes skall hahaha

Så för att vara en hund som fort anpassar sig och läser av sin matte som hon gör, så va de väldigt konstigt att de stod en person ute på gårdsplanen. För de kunde ju knappast vara matte som är så sjuk. Men se, de va matte.

Nu återstod de bara att få in henne hela vägen. För väl framme vid trappan till huset så brukar hon försvinna som en avlöning. Då är de ju tur att matte har ett ess i rockärmen. För Money påminner mig varje dag att de ska ha kex. Och de har ju naturligtvis Assi lärt sig är godsaker. Så jag sonika säger att de ska få kex och då har jag alla tre i hasorna med mig in. 

De hade ju varit ganska roligt för någon annan att se reaktionen på Assi från de att hon börjar skälla på mig tills hon kommer in till mig. För förutom att hon blev gladare ju närmare hon kom, så blev de pusskalas och ursäkter från krullbollen 

2018-04-23 14:57 | 0 kommentarer

De är tråkigt att inte alla mina blogginlägg är lika lustiga som mitt förra. För idag känner jag att jag lever. Eller gör jag verkligen de???

• Jag dricker vatten för att släcka törsten, men inte blir den släckt.
• Jag tar tabletter för värken, men blir inte av med den.
• Jag går på toa för att .... men inte kommer de något. 
• Jag är trött och försöker sova, men jag varken somnar eller blir pigg.
• Jag är hungrig men kan inte äta.
• Jag är mätt men vill äta.
• Jag är frusen även om jag klär mig tjockt
• Jag är varm även om jag sitter i t-shirt.

Så något fel är de nog, bara frågan om vad och vad jag kan göra för de???

2018-04-23 10:10 | 0 kommentarer

Jag skriver ju ofta hur jag har de, hur de är att ha de som jag har de. Kanske inte så roligt att läsa alla gånger, men de finns även roliga inslag att vara mig 😂

För ett tag sedan på facebook så skrev jag att de blev en lång vecka för mig, när de va torsdag och jag trodde att de va fredag. Då blev de ytterligare en dag innan gubben skulle vara hemma hela dagen. Ytterligare en dag som jag skulle gå ensam med djuren. Ytterligare en dag utan att kunna få hjälp med saker jag vill göra utan att klara de på egen hand. 

Men de händer att de är tvärtom också. Idag ringde de en till mig som hade ett intressant erbjudande. Ja okej, de va en säljare som ringde och jag svarade trots att jag misstänkte att de va en säljare. Men denna som sagt hade något att erbjuda som jag ville prata med L-E om innan jag bestämmer något. Så jag säger till henne; kan du ringa mig imorgon eller på fredag? 

De blev tyst en liten stund i andra ändan. Och under denna lilla lilla tystnad hann jag tänka mycket 😕

Vad ska hon komma med nu att jag måste ge besked nu medans jag har henne på tråden, eller har hon aldrig fått den frågan innan, de hade varit konstigt tycker jag, men men. 

Men nä, hon svarar lite generat, de är fredag imorgon 😁

Haha svarade jag, jag fick för mig de va onsdag idag 😂

Hon fick sig nog ett litet skratt inom sig som hon inte vågade säga till mig 😀

Så då blir detta en kort vecka för mig istället. Kan ju säga att jag föredrar de mot att den blir lång. Plus att jag har fått nöjet att roa en person idag med min förvirring 😂😂😂

2018-04-19 09:32 | 0 kommentarer

När de gäller att vakna på morgonen för mig, så är de ju ganska lugnt för mig. Jag har ofta en orolig natt genom att vakna några gånger per natt av olika orsaker. Ofta finns de ingen orsak alls utan jag vaknar bara och kan vara vaken i flera timmar. De är ganska vanligt att jag redan är vaken när L-E går upp. Då säger vi oftast inget till varandra, utan jag bara vinkar till honom och han vinkar tillbaka och då säger han godmorgon och frågar om jag är vaken och vill ha en kopp te eller om jag ska somna om.

Till iaf 99 av 100 gånger så säger jag att jag gärna tar en kopp te. Och trots att de har en uppiggande effekt så är de vanligt att jag somnar om och sover kanske de där timmarna som saknades under natten. Men de är ganska ofta att jag förblir vaken trots bristen på sömn. 

De är väldigt spännande att se hur hundarna reagerar eller agerar mot mig på morgonen. De har fått lära sig att man stör inte matte på morgonen vad som än händer. Man väcker inte matte genom att busa eller något annat. Vill de något medans L-E är hemma så är de honom de väcker eller så får de vackert vänta till matte är vaken 

Men vissa mornar är annorlunda mot de vanliga, idag va en sådan. L-E hade gått upp, de va knappt att jag registrerade de. Candy låg kvar hos mig. Jag vaknar av ett ryck och förfäran när jag hör att katterna har kommit i ett bråk någonstans i huset. De som skiljer från hur de brukar vara och idag va att de slutade inte trots att L-E försökte få slut på de. 

Så jag rusar upp och (för att vara mig) springer ner för trappan. Då har bråket slutat. Men jag va orolig att hundarna hade kommit emellan och L-E behövde hjälp med att kolla igenom dem. Så de första jag frågar är om de va ute och de va dem. Så då blir jag lugn och istället försöker få tag på katterna för att kolla till deras tillstånd. 

Som de brukar vara vid ett kattslagsmål så blir de ju tofsar lite här och där som släppt och så va de även i detta fallet. Men för övrigt verkar allt bra. Man är ju alltid orolig för att de skadat ögonen på varandra. Men denna gången märktes inget av de. De är väldigt ovanligt att våra katter kommer i ett sådant här bråk, vad jag minns så va de första gången som de va såhär intensivt. 

Och med de uppvaknandet och hur jag känner nu, så ska jag nog fortsätta där jag va innan katterna började bråka. Så med dessa ord säger jag godmorgon igen, eller godnatt för någon timme till 

2018-04-12 06:17 | 0 kommentarer

Vi har ju börjat checka av de ena vårtecknet efter de andra. Vi har sett sädesärlor, snödroppar och krokus. Nu börjar ju till o med vädret hålla med om att de är dags för våren. Så solen har ju visat sig från sin bästa sida de senaste dagarna. 

Ett tecken som jag kan se som vårtecken är när hundarna börjar äta gräs. De där nya gräset som bara hunnit titta upp lite smått. Och de ska äta samma strå dessutom. Vi brukar kalla dem för våra kossor nu när de äter som mest gräs. 

De är också något speciellt när man kan börja sitta ute på altanen för första gången. Jag har ju en dröm om att bygga ett växthus som har plats för en liten sittgrupp, typ ett cafegrupp. Just när solen har börjat bryta sig igenom, men temperaturen är för låg eller att de blåser lite för mycket för att riktigt gilla läget att sitta på altanen. Jag skulle även kunna sitta där när de regnar, se när de rinner ner för rutorna och höra när dropparna slår mot glaset. Och kanske har de börjat gro något man glömt av vad de är, men man ser att de vaknat ur sin vintervila. Bryta en torr, gammal kvist från förra årets växtligheter. 

Tja, de finns bara i mina drömmar än, de där växthuset. Men om bara orken finns och vädret visar sig från sin bästa sida, så ska de nog påbörjas i år iaf. För visionen är så stark att jag vill att den ska bli verklighet nu. Jag tror inte att vi kommer hinna färdigt de i år, för vi har något mer att göra än bygga de under året.

Ytterligare ett vårtecken är att hundarna är heeeelt slut på kvällen. Jag gillar ju när de är trötta på kvällen att de fått ur sig sin energi under dagen. Och denna perioden så är de ju för att de är ovana än så länge att vara ute så många timmar som vi är. De går ju bara inte att vara inne nu när vädret tillåter utevistelse. 

Utöver att jag vill få till ett växthus, så håller jag på med voljär till duvorna. Jag va ju nästan färdig med de till en byscha som jag hade duvor i. Men byschan blev angripen utav möss, så den är tom nu sedan ett bra tag tillbaka. Men jag hänger inte läpp för de. Utan i helgen tog vi ner de jag hade gjort till de och har på några dagar byggt upp de till den byscha där duvorna är nu. 

Nä, jag ska inte skriva om hur mycket de kostat på min energi och vilken värk jag fått av de i kroppen och att jag tar gärna värken med tanke på hur nöjd jag blev. För de tror jag ni lärt er att de är så jag har de. 

De som kommer bli spännande nu är att se om duvorna kommer ta sig ut i de voljär som tagit några dagar att få klart. De finns något kvar att göra men jag känner mig trygg med att inga hundar kommer jaga de eller försöka få tag på dem. För de skulle krossa mitt hjärta, både att ev bli av med duvorna eller skräcken över att en av mina hundar har fått tag på en.

Så bland alla vårtecken som bara tickar in för varje dag, så är kanske mina något udda. Trötta hundar och hundar som äter gräs. Men vart efter de vänjer sig vid att vara ute, så behöver de annat att bli trötta av. Och ni kan bara fatta att jag kommer skriva om de här 

2018-04-09 20:06 | 0 kommentarer

Nä, jag lever inte i något fängelse. Nästan tvärt om. Men som jag känner mig just nu, så känns de som att min kropp är en fånge. En fånge i sin egna kropp.

Som ni kunde läsa på facebook så va vi till Malmö över påsken. De va verkligen en underbar resa. Planerad så långt som vi behövde planera, ingen stress när vi skulle åka, tog de lugnt när vi körde ner, stannade när vi behövde både för oss och hundarna. Väl på campingen så förstod vi att den va i sin vagga att öppna. Jag hade läst på deras hemsida att de var nya ägare. Men de va mer en byggarbetsplats än camping. Trots de så va de inget som störde oss. Utan mer att vi såg vilken potential campingen har. Servicehusen va fräscha och planerade, personalen va mycket hjälpsamma och tillmötesgående. 

Måste ju berätta en liten sak som hände på fredagen. Den dagen som vi kör och kommer fram, så är de ju en hel del att fixa och göra ordning med vagnen. Ställa den på plats på campingrutan, ställa den i våg, veva ner stödben, få igång elen osv osv. Så då gör vi alltid en lätt middag. De blev de även denna gången. 

L-E hade förberett med korv och bröd. Inga vanliga korvar utan väldigt goda wienerkorvar. Men i vårt fall (och Fiddes, för hon va självklart med också) så måste vi ha ketchup till de. Men de hade vi missat ta med hemifrån. Så L-E gick bort till receptionen för att köpa lite ketchup. Men han kommer tillbaka med en öppnad flaska???

De visade sig att de hade ingen att sälja, de hade inte fått allt de på plats och installerat. Så han som va i receptionen hade gått och hämtat deras egna ketchup så vi skulle få. De visar på service. Vi va mycket tacksamma och nöjda. Och de genomsyrade hela campingen. Av någon orsak hade jag ringt dem innan vi ens boka plats där. Och de va ett väldigt trevligt bemötande redan då. De kändes som att de bara va vi som skulle vara på campingen den tiden och de stod till tjänst för oss med vad vi än ville. De kändes som att jag pratade med en person som jag känt hela mitt liv. Ja, de va väldigt trevligt som sagt.

Som ni kunnat läsa på facebook så va vi där tills på måndagen. De va himla skönt att kunna ta de lugnt även då. Slippa packa ihop allt i vagnen och åka hem efter en lång dag på utställningen. För även om de går fortare att packa ihop allt, än packa upp de, så tar de sin tid. Självklart sov vi så länge som vi kände för. Vi brukar ju vakna i ganska normal tid i vanliga fall och de va ingen större skillnad denna gången. All den stund som vi har hundarna med oss, de vill ju naturligtvis ut. 

De blev nog bara ett stopp på vägen hem. De är märkligt att de är sådan skillnad på att åka iväg och att åka hem. Även om tiden är lika lång att köra hem som iväg, så känns de ju alltid kortare att köra hem. Jaja, de är väl något psykologiskt. 

För väldigt många år sedan (usch, de är över 15 år nu, de är till o med 16 år sedan nu) innan jag blev sjuk, så blev jag alltid trött efter kört långt, och speciellt med husvagn. Och konstigt nog alltid när jag kört hem. Men de har väl med att göra med att man gör färre stopp på vägen hem, man vill hem liksom. Men de va ju bara den dagen, dagen efter så va jag ju uppe och igång igen. 

Men efter att jag började gå hemma så hade jag ju väldigt dåligt med energi. Min beskrivning va att de går åt så mycket energi att förflytta mig, så de räckte inte till till så mycket mer. Men efter några år, så lärde jag mig att leva med de. Jag planerade mina dagar väl och kom in i ett väldigt bra flyt. Redan från början så sa folk att de märks ju inte på dig vad eller vilka problem du har. Så de är ju svårt för andra att förstå. 

De hände ofta att jag fick betala för aktiviteter som jag gjorde, men de var jag beredd på att göra, för de var värt de och jag viste att dagen efter skulle komma och hur jag skulle känna mig. De ingick liksom i min planering. Många sa till och med att de aldrig skulle orka hålla på som mig i mitt tempo, och då är de fullt friska. Nä, jag skulle nog inte heller orka hålla på som jag gör, om jag haft ett jobb. Men jag brukar säga att då skulle ni sett mig som frisk, DÅ höll jag igång. De är ju även en orsak till att jag hamnade i de läget jag sitter i idag. Men medans de varade så hade jag kul. Jag hade jättekul.

Men så kom förra hösten. Som alltid är de svårt att säga att de va den dagen, de datumet som jag kände att de blev sämre. Utan de smög sig på. Kaka på kaka. Droppe efter droppe. Lager på lager. Jag hade gått över min gräns, min gräns som jag varit så rädd om, min gräns som jag visste att jag hade och var den va. Men nu hade jag passerat den med råge. Så förr va jag tvungen att ha minst en hel dag hemma, gärna två, jag gjorde hellre 2-3 saker samma dag än vara iväg varje dag. Idag har de gått till att bara klara av att vara iväg kanske en dag i veckan eller kanske två dagar och då bara ett ärende. Resten består av att återhämta mig. 

De är en väldigt jobbig återhämtning. Jag har kommit i ett sådan läge att jag absolut inte kan köra bil i samma utsträckning som före hösten. Jag har ingen energi till att göra sysslor hemma. De känns som att jag tagit sömntabletter utan att somna. Jag kan inte sova mig pigg eller utvilad. Huvudet känns som att den är i en dimma. Att den går på högvarv hela tiden. Då ska ni bara veta vad detta gjort med mitt minne. Direkt efter att jag sagt något, så kan jag fråga: Vad sa jag nu??? Eller: Sa jag si eller så?

För att vara en person som bara kört på innan jag började gå hemma så är de stort att höra att de är bra att jag lyssnar på min kropp och gör de den behöver. Men samtidigt är de frustrerande, frustrerande att bara sitta och vänta, vänta på att få krafter. Avstå från de jag tycker är så kul. Vara beroende av andra. Söka hjälp överallt för att bryta mitt tillstånd. 

Innan hösten så hade jag mycket hjälp utav L-E. Men nu hjälper han till än mer. Jag sa till honom att han får börja ge hundarna mat både morgon och kväll. För jag hade ingen aning om ifall jag givit dem eller ej. Jag sa till honom att han får planera och laga mat varje dag. De enda jag kunde komma på till middag va mackor. Jag sa till L-E att han får köra mig dit jag behövde åka. Om de va till hundkurs eller loppis så körde han. 

Att leva på detta sätt är som att leva som en fånge. En fånge i sin egna kropp. Jag va beredd på att behöva iaf 2 dagar vila efter vi kom hem från Malmö. Men att idag, torsdag, fortfarande vara påverkad av resan känns olidligt. När ska de vända, när ska jag få krafter igen, när ska jag få energi, när blir jag som förut igen. 

Jag tror att jag klagar mer på detta än vad L-E gör. För vad gör han när jag säger till honom som jag gör. Jo, han ger hundarna mat både morgon och kväll, utan att klaga. Han planerar mat och lagar de varje dag, utan att klaga. De kan hända att han frågar om jag planerat något, men då säger jag bara att de är hans uppgift. Han kan även be om hjälp med matlagningen ibland. Men har jag en sämre dag än de dåliga, så säger jag bara de och då gör han mat, utan att klaga. Han kör mig till hundkurser och loppis, utan att klaga. Och då kan jag ofta glömma säga vilken dag eller tid jag ska iväg. Men han finner sig, utan att klaga. 

Trots läget jag har idag så är de ändå lättare än när jag började gå hemma från början. Då gick jag ju från hyperaktiv till 0. Nu har jag gått ifrån ett liv i planering till ett liv till än mer planering. Jag har länge planerat skriva hur de fallit sig sedan i höstas. Men de har inte funnits energi till de heller. Idag kände jag att nu finns den, och då finns de bara till detta. 

Att jag skriver detta är inte för att få några sympatier eller tycka synd om mig. Nä, absolut inte. Utan som en förklaring till att jag är annorlunda nu än före hösten. Jag är inte ute efter tips och råd. Jag bara kände att jag ville skriva av mig och ge en beskrivning på hur jag känner och har de. 

Och som vanligt säger jag att inget ont utan att de har något gott med sig. Jag får massa tid hemma ihop med hundarna och mina andra djur.

2018-04-06 00:06 | 0 kommentarer