Helec's Kennel

Jag vet ju att jag har en väldigt lättlärd och intelligent hund i Assi. Idag var det dags för kurstillfälle nr 2. Nu i början så föll det sig att kursstarten var för bara en vecka sedan. Så chansen att hinna träna mellan dessa två gångerna är ju ganska liten. Men ett tillfälle fick jag till iaf. 

Jag gillar ju att skapa rutiner när jag tränar mina hundar. Det kan vara olika koppel/halsband eller ett visst godis till olika träningar och till lydnaden med Assi så har det blivit en viss väst som jag alltid kommer ha på mig. Och fram tills idag har jag bara haft på mig den två gånger. I onsdags och i helgen. 

Så jag blev lite impad idag när jag börjar förbereda för dagens kurs och tar fram västen. Då taggade Assi upp och blev exalterad. Hon släpper inte mig långt ifrån sig, hon blir lite pipig av förväntan och ivrig att komma iväg. Detta berättade jag för kursledaren. Då blev även hon impad och förstod att det gäller att lära henne rätt från början och vara noga när man belönar.

På kursen har vi 20 minuter per ekipage med ledaren. Vi kan dela upp det på 2 pass á 10 min eller ta ett pass med sina 20 min. Idag valde jag att dela upp min tid. Först ville jag spinna vidare på det vi gjorde förra gången. Även om vi inte kan det än så befäste vi fotgåendet bättre iaf. Och pass två valde jag att kolla på stadga. Jag har ju tränat på det innan, men blir frustrerad när jag inte lyckas. 

Jag måste ju säga att jag har verkligen hamnat rätt med att gå för denna kursledaren. För med några små justeringar i träningen, så satt det liksom. Kan tänka mig att jag stod där som en fågelholk över skillnaden. Men med denna skillnad kommer det hända saker i rätt riktning. 

Nu är det ju två veckor till nästa gång, så det kommer ges flera tillfällen att träna. Och redan på fredag ska jag iväg till Borås. Något jag absolut inte får glömma då lär ju bli västen. För annars sabbar jag för mig själv tror jag.

2018-10-31 19:30 | 0 kommentarer | Hundar

Idag kände jag mig manad att träna mina hundar. Det är ju Assi jag går kurs med, men jag vill ändå träna Money också. För jag har ju anmält honom till en inoff i nosework. Men även om det är en inoff, vill jag träna det jag kan, orkar och hinner innan dess. Jag får väl så sett se om jag kan åka på den tävlingen. För Candy börjar närma sig med stormsteg till att börja löpa. 

Jag har ju tränat honom i en träningshall förr, men idag ville jag göra lite här hemma. Och för att göra det så likt en tävling som jag bara kan göra, så fick L-E gömma gömmorna och vara med som "domare". Jag hade ingen aning om var doften var. 

När jag varit på kurs och nu senast doftprov så fick jag en idé på vad jag kan träna på. För att han inte ska markera på tex en möbeltass eller behållare. Så satte L-E fast flera möbeltassar utan doft, även tomma behållare. Så det fanns bara en behållare som hade doft. Och mycket riktigt, han markerade en behållare och den var tom. Även möbeltassar markerade han, men där visste jag att det inte var någon doft.

Jag funderade på om det var för att vi var hemma som han markerade så, för det har jag aldrig varit med om innan. Jag har ju tränat honom med behållare flera gånger och då ser han inte möbeltassen, men alla behållare är lika dana. Ändå tar han de klockrent varje gång. Så även när vi gjorde doftprovet. 

Nu var han på hemmaplan, på ett ställe där han går med mig när jag är där, ett ställe som han går fritt när han vill, ett ställe han mycket väl känner till. 

Jag lät honom gå ett sök till, bad L-E placera om alla behållare, både tomma som den med doft. Men nu ville jag veta vilken det var doft i. Allt för att jag skulle kunna berömma honom när han markerade rätt. Vi gjorde ett sök till efter att L-E placerat om behållarna igen. Nu var det betydligt bättre. Nu nonchalerade han de tomma behållarna och markerade den med doft i. Kan säga att det var en lättande suck från min sida. Tänkte, vad har jag gjort för fel med honom nu??? Har jag förstört honom nu??? Tog vår karriär slut nu??? Men nejdå, de var bara skrämselskott.

Nu när jag ändå var igång med att träna hundarna, så tog jag ett pass med Assi också. Men där är det ju tävlingslydnad istället. Vi har ju bara varit på ett kurstillfälle ännu, men vi har ändå att träna på. 

Innan jag tränar någon hund så tar vi alltid en sväng så de får rasta sig. Skillnaden att gå med Assi och Money är att Assi måste gå kopplad. Så jag passade på att gå till vår brevlåda för att bara göra det liksom. Hon var ett yrväder och hade mycket i huvudet. Men jag tog tillfället i akt att träna lite fotposition. Nja, det var väl inget att skryta över. Men när klickern kom fram, då blev de skillnad, även om det finns mycket kvar att träna på.

När vi var tillbaka till gårdsplanen blev det följsamhetsträning istället. Men även här var det något slappt med inställningen. Men allt eftersom jag håller på, så typ går hon med på att träna. Hon är ju glad hela tiden. Men letar saker att fokusera på istället. 

Så jag får nog hålla fast vid vad jag lovat hundarna sedan tidigare. De ska få vara hundar hemma, leka och göra det de känner för. Här ska de känna att de har frizon. Jag kan träna dem var som helst, men hemma ska dem vara fria. Men nu har jag testat iaf och det var för första och sista gången. 

2018-10-28 20:32 | 0 kommentarer | Hundar

HUR många kollar på klockan mer än en gång idag. Jag gör det och jag tror ärligt talat att fler gör det. Kan det verkligen stämma att klockan bara är, si och så. Det känns ju som att klockan är si eller så. Själv kollade jag på klockan klockan 5.05 första gången imorse. 

Det är ju helt klart för tidigt att gå upp tyckte jag. Hundarna gick av och an. Så fort antingen jag eller L-E rörde på oss så reagerade dem som att, ska vi gå ut nu. Men inget hände, så de la sig igen. Men så vände vi oss om kanske, då var det samma visa igen från hundarna. Ska vi gå ut nu???

Bara en stund efter att jag kollat på klockan så kände jag att jag behöver nog gå ner. Självklart fick jag med mig tjejerna och de gick ut och jag gick dit jag behövde. 

Ett tag efter det gick L-E upp och sa när han skulle gå ner: Är du redan vaken. 
Tyckte ju att jag vaknade något för tidigt för att vara normalt. Men L-E gör en kopp te till mig och kaffe till sig själv. 

Men så slog det mig helt plötsligt. Vi har ju en extra timme idag. Klockan är ju omställd sedan igår. Numera kan man ju inte säga att vi ställer om klockan, för alla klockor (förutom de analoga) ställs ju om automatiskt. Datorn, plattan, telefonen osv osv. 

Meeeeen för att vara på säkra sidan att alla verkligen har ställt om sig, så känner jag mig inte lugn förrän jag kollat på alla klockor. Tex, har tv:en samma tid som min telefon, har min dator samma tid som plattan osv osv. Jo, det har dem. Okej, då får jag ett annat problem. Har ALLA klockor ställt om sig, eller är alla fel???

Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Kolla på de analoga eller de som inte ställer om sig automatiskt. För jag har inte ställt om dem. Men då får jag ett nytt dilemma. Har L-E ställt om dem utan att säga det? Då vet jag ju absolut inte vilken klocka som är rätt eller vad tiden är. 

Så detta med att detta kan bli sista gången vi ställer om våra klockor ser jag fram emot. Slippa detta kollande och ändrande två gånger om året. Tänka på det när man planerar saker på söndagen efter en omställning. Missa en timme på våren och känna pressen att gå upp en timme tidigare för att inte bli för sen. Eller bara sitta och vänta på att klockan ska gå på hösten för att vi haft en timme längre natt. 

Som jag skojade om det till L-E. Jag ser gärna att vi behåller tidsomställningen, men att vi stället tillbaka klockan på både vår och höst. Det skulle väl se ut det 

Men för att inte gå miste om denna extra timme idag, så ska jag sätta igång med dagens göromål. Vi väntar besök av en valpintressent. Det förekommer ganska tätt numera kan jag meddela. Kan även säga att jag lider faktiskt med de som är ute efter cavalierer för tillfället. Efterfrågan är lika stor som det varit dem senaste åren, men registrerade valpar har gått ner dramatiskt efter vårt nya hälsoprogram för rasen. 

Och vara uppfödare utav denna underbara ras är lika jobbigt, tycker jag, som att vilja ha en valp. Det är tufft att ha så många på önskelistan och behöva säga nej till de som blir utan. Men det är en del i att vara uppfödare också. 

2018-10-28 08:43 | 0 kommentarer

Att vara mig kan ju vara ganska underhållande ibland. Som idag tex. Tro det eller ej, men jag har städat och röjt och plockat undan och kommenderat L-E att göra det samma. Så idag har det hänt saker här hemma. 

Vi har ju ett långtidsprojekt med renovering och allmänt röj bland våra rum och saker här. För inte allt för långe sedan blev vi nästan klara med vår sk finentré. Den har fått ett högre golv med isolering, Nya garderober och ny färg på väggarna. Det tog sin tid för oss att få gjort detta och det är fortfarande lite saker kvar. Taket behöver målas och lister saknas fortfarande lite här och där. Det är ju konstigt med tanke på att ytan är såpass liten som den är. Men allt har sin tid.

Nästa rum som ska få ett lyft är själva rummet i sig. Ja, vi kallar det bara rummet, ett tag kallade vi det för salongen. Men det blev så mycket reaktioner på det, så de har vi lagt ner. När det väl är klart kommer vi nog kalla det för matsalsrummet. För de ska bli inrett med möbler i gustaviansk stil. Det är faktiskt ett golvur som vi ärvt efter L-E föräldrar som får sätta stommen i detta rum och då passar det med sådana möbler. 

Men under tiden vi har gjort ordning vår lilla entré så har det som varit i garderober och annat fått stå i rummet. Med påföljd att det har blivit belamrat. Trots att det är de rum som nästan är störst i huset så har det bara varit en gång för oss att ta oss igenom det. Men allt eftersom så kommer det mer och mer saker på plats i sina garderober, så då lättar det på utrymmet i rummet. 

Mitt i detta hittar jag ett gammalt spel som vi kanske använt en enda gång. Kartongen har nog fått sig en och annan omgång från katterna när de klöst klorna. Men annars är det helt komplett. Så jag tog kort på det och la ut på några loppisar på facebook. Jag vet att L-E är med i några grupper, men osäker om han är med i några av de där jag la ut spelet. 

Så innan vi ska äta så säger jag till honom att jag testade att lägga ut de till försäljning. Ja, säger han då, du sa de????????

Nähä, sa jag, jag sa det nu, nu sa jag det för första gången till dig. 
Nä, säger L-E igen, du sa det förut.
Nu försöker du bara lura mig, försökte jag med. Du vill lura mig att jag ska ha sagt det, du har sett det i någon av de grupper på facebook jag lagt upp det. 
Jag har inte varit inne på facebook på hela eftermiddagen, säger han då 

Jag fortsätter att säga emot, men han envetnas med att säga att jag har sagt det till honom tidigare. Men ärligt talat, jag har inte ett uns till minne av att jag över huvud taget sagt detta till honom.

Man skulle ju kunna se det roliga i detta, det humoristiska. Men jag lovar, det är inte ett dugg roligt att ha det så här. Jag kan ju skoja om det ibland, men det är ändå en bit av alvar i det när jag går djupare in i mig själv. Något annat som är väldigt vanligt är att jag frågar L-E, vad sa jag nu??? Då upprepar han vad jag sagt med påföljd att jag får rätta mig själv. För det jag sagt är sällan de jag hörde mig själv säga. 

Skulle det nu hända att någon är intresserad av detta omtalade spel, så är det ett alfapet. Innan jag la ut det så kollar jag alltid vad andra tar för samma saker. På tradera så fanns det allt från 29 kr till över 100-lappen. Så jag valde att lägga mig på 50 kr. Bor ni allt för lång bort för att träffas för att överlämna det, så går det ju att skicka för en slant.

2018-10-27 19:56 | 0 kommentarer

Jag vill ju inte komma till lydnadskursen nästa onsdag utan att vi gjort framsteg. Okej, nu är det ju bara en vecka mellan första och andra tillfället. Sedan kommer det vara varannan vecka fram till mitten på december.

Men min fråga innan vi avslutade i onsdags var vad jag ska träna på tills nästa gång. Ja då kan jag ju inte komma och vara på samma nivå. Så Assi fick allt åka med när vi åkte för att handla idag. Det har hon ju fått göra det senaste ändå, eftersom jag tränar henne socialt. Men idag tänkte jag att jag ska även träna henne på de vi fick med oss i onsdags. 

Först in till zoobutiken för att ta den sociala biten. Samtidigt skulle jag ändå handla lite. På utsidan tänkte jag ta den "riktiga" träningen. Här regnade och blåste, men det får inte spela någon roll. För är det sådant väder när vi ska tävla, så måste vi träna i sådant väder också.

Jag märkte ju på henne att hon var stirrig och lite nojig. Jaja tänkte jag, jag går lite längre bort så blir det lugnare för henne. Tog in henne till min sida och körde lite som på kursen. Sa Fot och fick kontakt, gav henne beröm. Men lika fort som hon fick den så tappade jag hennes koncentration. 

Så det var bara till att inse att träna med henne idag och där och då, var ingen idé. Det var bara till att gå tillbaka med henne till bilen, låta henne hoppa in och sedan kunde jag gå och handla. 

Jag vill ju passa på att träna henne i alla möjliga miljöer och situationer. Men numera är jag ju inte iväg så mycket, så jag får nog träna henne hemma trots allt.

2018-10-26 18:23 | 0 kommentarer | Hundar

Jag vill ju inte tråka ut er med hur jag känner mig och hur jag mår. Men främst så bloggar jag för att skriva av mig. Och när det kommer till min hälsa så är det störta orsaken till att jag skriver om det. När det handlar om mina hundar eller andra roliga saker så är det oftast för att dela med mig. Men denna bloggen blir mer i syfte att skriva av mig.

Många som känner mig sedan gammalt, då menar jag kanske 20-25 år tillbaka vet ju att jag var en väldigt aktiv person, alltid igång med något. Och om jag satt tex vid tv:en så hade jag något i händerna att sysselsätta mig med. Och går jag än längre tillbaka så var jag ju väldigt igång med dansen. Det var gammeldans, folkdans och bugg. De va verkligen höjdpunkten, när jag fick åka iväg och dansa. Så ni kan bara tro att jag sitter som spikad när det är Let's Dance. 

Nä, nu svävar jag ut för mycket, eller blir nostalgisk kanske 

För idag får jag betala priset. Eller min kropp som jag brukar säga. Jag har väl svårt att förstå vad jag orkar och klarar numera. Jag hade ju svårt att förstå det när jag började gå hemma över huvud taget. Och nu behöver jag lära mig igen, att dra ner ytterligare på mitt tempo 

Jag trodde inte att jag skulle behöva göra det. Men med facit i hand så gör jag mer än vad jag har kraft och energi till. Mycket utav det jag gör går ju inte ändra på. Tex i tisdags så var det doftprov för Money. Det var den dagen, that's it. Och igår började tävlingslydnadskursen med Assi. Det har jag vetat om sedan mitten på sommaren. Den går inte ändra datum på. Det bästa med den är att den går på dagtid. Så nu när det blir mörkare och mörkare för varje dag, så kör jag ändå i dagsljus fram och tillbaka till kursen 

Utöver tisdag och onsdag denna veckan så stod det göromål för idag också. Men med en lättnande suck meddelade L-E att det blev inställt. TACK! Annars var det inget vi hade kunnat ändra datum på heller. Och de tillfället har jag vetat om i ett halvår. 

Man kan ju undra om jag MÅSTE åka till kursen, om jag MÅSTE göra doftprov osv. Men någonting behöver jag faktiskt göra. Vad jag hade kunnat gjort annorlunda denna veckan, när jag visste att jag redan har saker uppskrivna, hade ju varit att vänta med doftprovet. För de anmälde jag mig till bara en vecka innan det skulle gå av stapeln. Men i min iver att vilja göra det, så missade/glömde/bortsåg jag från det som redan var spikat i kalendern. 

Till råga på allt så är ju inte veckan slut än heller. Idag då kommer jag bli hemma HELA dagen. Men på fredag ska vi åka och handla, bara det tar på mina krafter också. Och i helgen väntar vi besök, de är ju också något trevligt, men likväl tar det på mig.

Både i tisdags och igår var jag tvungen att gå och lägga mig när jag kom hem. De finns inte en chans för mig att hålla mig vaken. Men de är till småttingarnas förtjusning också. Då lägger de sig (efter deras sedvanliga hälsningsceremoni, med hoppande och pussande på mig) på mig, bakom mig, bredvid mig och överallt där de kan vara när mig. Så för att se något positivt i det, så är ju de små nöjda med allt mitt sovande 

L-E brukar fråga hur jag mår för dagen. De är ju också lika enformigt som denna blogg. Tja, som jag förtjänar, brukar jag svara, eller mör, det känns som att jag blivit överkörd av en ångvält, eller som förväntat. Jag försöker säga det på olika sätt till honom, för jag är väldigt tacksam över att han frågar. De betyder ju något liksom 

Jag hade väl inte planerat något speciellt för idag, mer än ta igen mig för att orka åka på det som var planerat. Men nu när det blev inställt så kommer jag ändå inte göra något nämnvärt idag. Här finns att göra, så de är inga problem. Men jag har att göra med min kropp också. Så hur ogärna jag än vill det så får den styra och ställa idag. 

2018-10-25 09:55 | 0 kommentarer

Det kommer bli en lång väg och den kommer vara krokig ibland, motorväg ibland, ibland lär jag behöva stanna eller gå bakåt. Men målet lär hela tiden vara framåt. Och jag har verkligen en kanoninstruktör som själv varit där jag vill vara. Så hon vet hur man gör för att kommer dit. 

Kursen är ingen lek utan redan nu sätts inriktningen för målet. Inget att de får gå bra så nu, så tar vi i senare. Nä, utan när vi har vårat mål så riktar vi in oss på det på en gång. Kritiken är konstruktiv och välment. Dels för att vi ska tänka till själva, men även i riktningen att vi ska utvecklas och komma vidare. 

Deltagarna var en härlig blandning, både vilka raser det är som hur långt varje ekipage har kommit. Jag befarade ju att jag skulle vara den mest gröna i gänget. Men även där var det en blandning. Och så som kursen är uppbyggd så lär vi ju oss utav varandra också. Medans en deltagare har sitt pass, så får vi lov att ställa frågor även om det inte är vårt pass.

Utöver det så fick jag hjälp med att spela in när det var min tur. Huuuur nyttigt var inte de då. Passet var i 15 min. Och tänk er att komma ihåg allt som sas under denna tid. Finns inte en chans. Och när instruktören visar eller ger tips och råd så finns det ingen chans att stå där och skriva ner det. Men det bästa är ju att jag kan titta på det där hon påtalar som jag behöver tänka efter över vad/hur jag gör. Självklart har jag redan tittat på filmen och det var en fröjd att se. Hur glad Assi är och hur med hon är och hur mycket hon viftar på svansen och villig att lyssna på mig.

Nästa tillfälle är redan nästa vecka. Men vi ska allt träna på tills dess ändå. För på bara de där 15 minutrarna så ändrade jag min teknik med Assi och Assi förstod direkt de nya i träningen. Så äntligen använder jag Assi som det var tänkt från början. Men ingen tvekan om att det vi tränat fram tills idag har varit väldigt nyttigt också. Jag har lärt mig arbeta med en, för mig, ny ras. Vi har ett bra samarbete och förtroende. Samt att vi är inga rookies helt och hållet.

2018-10-24 16:21 | 0 kommentarer | Hundar

Idag är jag superdupernöjd över min lilleman Money 

Nerverna va ju mer på utsidan än där de skulle vara. Jag tror inte någon varit så rookie som jag var idag. Där pratade den ena om den ena tävlingen efter den andra kursen. Och jag ställde fråga efter fråga efter fråga för att det var så mycket som jag inte förstod eller varit med om innan. Jag stod som en svamp och bara tog in allt på genomgången. Som avslutning frågade de om vi har några frågor. Ingen hade något att fråga. Inte ens jag............iaf inte då.

Vi skulle gå in som nr 6. Och till Fidde, som hade följt med, sa jag att vi får ur bilen när nr 5 går in för att rasta Money och vara klara när det blir vår tur. Men nr 2 hann bara komma ut så förstod jag att detta går mycket fortare än jag trodde, så vi gick ur bilen tidigare. 

Och naturligtvis kom jag ju på frågor medans jag stod där. Så innan nr 5 gick in så passade jag på att sticka emellan med min fråga för att känna mig lugn.

Jag såg den ena efter den andra komma ut med ett papper i handen och rosett. Det behöver man ju inte vara speciellt påläst på för att förstå att de klarat provet. Det var nog bara en som inte hade något papper med sig. Och självklart trodde jag att vi kommer bli ett ekipage som också kommer ut utan papper.

Men vi går in, jag kopplar om Money från halsband till sele. Nu ska han jobba. Snacka om att han visste de. Han vädrade med nosen åt alla håll. Men så fick jag klarttecken att börja när jag kände mig redo. Varför vänta liksom, så vi gick in på området bland kartonger. Han börjar med att bara gå rakt genom alla kartonger utan att visa en tendens till att nosa någon doft. Det var ju en bra börjar tänkte jag. Och tillbaka gick han iaf förbi kartongerna men ingen tendens till att markera.

Där tidtagningen börjar så var det två stycken koner. Och där stoppar han ner nosen och stannar. Nä, tänkte jag, där gick de åt helskotta. Men även om han stannade där så gjorde han ingen markering. Utan går vidare utan att jag behöver ingripa. Nu börjar han nosa på kartong efter kartong. Han stannar till vid en och doftar på den såpass att den flyttar på sig. Men samma där som vid konan går han vidare. Men jag lägger den kartongen på minnet. MEN så kommer han till en kartong som han nästan ville vända ut och in på.

Han doftade, tittade på mig, doftade tittade på mig, doftade och tittade på mig. Då förstår jag att det är den som har doften. Men både innan idag och på genomgången så gav alla tips om att ta det lugnt. Inte vara för snabb med att säga, Markera. Så jag lät honom gå ifrån kartongen. Det ångrade jag nästan ganska snart. För han gick runt och runt och runt. Doftade i konan och gick runt igen. Men han jobbade nog på ändå. För efter x antal varv så började han fokusera mer och mer. 

Han gjorde ett nytt stopp vid den kartong som han självmant valde att lämna. Men två kartonger bort stannar han och han doftar och doftar och doftar. Kartongen åker lite över golvet och nu är jag heeeeelt säker på att han är rätt. Så då säger jag Markera och alla domarna jublar eftersom han markerade rätt.

Jag blir jublande glad och vi skuttar från provplatsen. Domarna sa att de bara väntade på att jag skulle säga till, för han va ju jättetydlig. De sa till o med att jag hade otrolig is i magen och järv. De trodde till o med att jag skulle missa markera. Men ack nej. Vi (Money) blev godkänd i doftprov NW1. Med påföljd att vi kom ut med ett papper i handen och en rosett. Men innan vi gick ut så kopplade jag om honom igen från sele till halsband. Nu hade han ju jobbat färdigt.

Så nu kan vi ut och tävla i första klassen. Och jag hann ju bara hem tills jag kollade bland tävlingar och fann att även här fanns det inofficiella tävlingar. Det måste ju vara optimalt att börja med det även här. Så nu är vi anmälda till en inoff i november. 

Ska bli mycket intressant att se hur det går. Att han gillar hålla på med det är ingen tveken heller. Och även om det bara tog 1.54 så är han såå trött nu. 

2018-10-23 19:50 | 0 kommentarer | Hundar

Det är inte lätt att vara lydig hund 

Igår var det något med våra hundar. De gick av och an, visade att de vill oss något, L-E hade varit ute med dem, jag gick ut med dem, kollade att vatten fanns. Ja, allt va i sin ordning, men likväl påkallade de vår uppmärksamhet. 

Så jag går ut med dem en gång till. Money går inte ens ner från altanen och Assi gick bara och luktade. Efter en stund skulle hon rulla sig i en doft. Men se, nä, det fick hon inte. Då passade det inte fröken att vilja vara ute längre, så hon gick upp på altanen igen och ville in.

Väl inne så säger jag till hundarna att nu går vi upp till husse igen. Och sedan STANNAR vi uppe. När jag säger det så blir jag lite full i skratt över Assis reaktion. Hon tvärstannar!!! Jag sa ju stannar, då ska jag väl göra det också 

Så jag får säga till henne, nu går vi, för att hon ska fortsätta upp till andra våning. Väl där så berättar jag för L-E med ett leende på läpparna hur hon agerade. Det var ju inte lätt för henne att förstå vilket STANNA jag menade nu. Hon va lika glad för det. Men det gav en fingervisning på hur duktig hon är på att lyda 

2018-10-22 11:08 | 0 kommentarer | Hundar

Med vad kanske ni tänker. Jo, med utställningar. Flera år har jag alltid åkt till Växjö för att ställa på både SKK's utställning som rasspecialen för cavalierer. Men i år blir det inget. Och jag hade tänkt åka till Stockholm varje december, som en tradition. Men så blir det inte heller.

Det hindrar ju inte från att börja titta på nästa års utställningar. Och nu när jag ändå varit i denna världen i några år, så har jag ju lärt mig med tiden, några domare som det inte är värt att anmäla till, eller (som är roligare) vilka domare det är värt ATT anmäla till. Så i dagsläget tittar jag nästan varje dag på SKK's hemsida, flera gånger om dagen, ifall det kommit upp vilka domare det kommer vara på de olika utställningarna.

Redan ser jag fram emot flera av de jag skrivit upp. Men som alltid så är det önskemål som jag lägger upp bland utställningar. Det kan ju komma något emellan som gör att planen måste ändras. Men det är ju ganska troligt att den domaren kommer döma någon av mina raser fler gånger. Jag hade ju lite vibbar att även åka utomlands i år, men så blev det inte. 

Men de suget är än större att göra nästa år. Så får väl se vad som händer med dem planerna. Då finns ju chansen att det är svenska domare ändå, eller andra domare som jag känner till. Annars får vi ta det som en trevlig resa och bli mer erfaren på köpet.

Gå gärna in bland utställningar på sidan och kolla vart det planeras åkas.

2018-10-21 20:01 | 0 kommentarer | Hundar

Det är väl ganska få som ser fram emot alla dessa reklampauser som är, för att sitta och titta på dem. Vi kan ju längta till dem för att kunna lämna tv:en för att hämta något, en kopp kaffe tex. Och tittar man på hur vi har det här, så ägnar vi ofta reklampausen till att kolla våra telefoner. Kanske se om någon skrivit eller kommenterat något på facebook. Eller passa på att spela något som inte kräver så lång tid, utan att vi hinner med det innan programmet börjar igen. 

Däremot tror jag vi är flera som kommenterar ICA's reklam varje vecka. Många gånger är den ju rolig. Kan komma på mig själv med att jag missar att se vad de gör reklam för, utan jag är mer inne på hur deras konversation är. Hur rolig Ulf är och det komiska från praktikanten Jerry bla.

Men den reklamen de har denna veckan får mig till att bli rörd. I år är det ju 19 år sedan som min mamma gick bort i cancer. Och jag kom inte bara för sent till jobbet. Jag åkte inte ens till jobbet efter att hon berättade för mig hur det låg till. Jag föll ihop helt. Från den dagen och tills hon hade lämnat mig tog det nästan exakt 6 månader. Jag var inte hemma hela den tiden. Men tillbaka till jobbet första dagen var för tung, så den blev inte som det var tänkt. 

Jag åkte från jobbet och direkt ner till mamma igen. Flera år innan hon blev sjuk så hade mamma och pappa skilt sig och mamma hade inget nytt sällskap. Tror visserligen inte det spelade någon roll för mig. Jag hade nog reagerat på samma sätt ändå. När mamma skulle berätta detta för oss barn så visste hon att den det kommer bli tuffast att säga det till, kommer bli till mig. Vi hade en otrolig kontakt, vi pratade med varandra flera gånger om dagen. Hon fanns alltid där för mig. Hon passade Markus mer än när jag frågade henne om det. Och jag vet att Markus också saknar henne otroligt mycket. Hon betydde mycket för honom också. 

Mitt i detta med mamma så bytte jag jobb. En orsak var att jag orkade inte jobba med det jag gjorde då och jag blev tillfrågad att komma tillbaka till ett jobb som jag hade något år tidigare. Jag tvekade inte en sekund. Men jag talade om för chefen hur det var med mamma. Men det är väl så när man pratar om cancer, att det går bra att prata om cancer, men prata om att en person kommer dö, det sitter djupare i oss. 

Jag minns en aktivitet som chefen bjöd oss på. Och mitt svar var att jag måste kolla hur det är med mamma först. Men sa chefen:
- Hon kommer väl inte att dö?
-Nä, svarade jag, inte denna veckan. 

Då förstod han hur allvarligt det är. 

Jag berättade även detta för mamma. Och det blev hon glad över. 

Allt efter tiden gick så blev hon självklart sämre. Och de två sista veckorna så bodde jag nästan nere hos henne. Jag brydde mig inte om att höra av mig till jobbet, alla förstod. Jag och flera av mammas vänner turades om att vaka över henne. Självklart var jag där mest, för att jag ville. 

Och fredagen den 13 augusti -99 tog hon sitt sista andetag. Låter konstigt kanske, men det var en fin stund. Det var jag, mammas närmsta väninna, hennes syster och hennes mamma som var där. 

Sjukhuset hade gjord hennes rum så himla fint efter att det var bekräftat. De hade städat bort alla hennes saker, klätt henne fint, tänt ett ljus och lagt henne vilsamt i sängen, så vi kunde komma in och ta farväl av henne. 

Men nu kom verkligheten ikapp mig. Jag ringde till en jobbarkompis, att nu kan jag komma till jobbet igen. Men kroppen eller magen klappade ihop helt, så jag bodde nästan, på ett mindre trevligt ställe här hemma i över ett dygn. Så jobbet fick vänta ett litet tag till. Men väl tillbaka så fanns det ingen press på mig. Om det blev en för tung dag för mig, då lämnade jag bara jobbet som det var och andra tog över mitt arbete. 

Så ni kan nog tänka er att jag får flash back varje gång jag ser veckans reklam från ICA.

2018-10-20 21:15 | 0 kommentarer

Jag misstänker att de flesta förstår att jag gör något med mina hundar iaf. Mycket tid är visserligen bara vardag med mys och bara vara. Men jag är ju av typen att hundarna ska få göra det dem mår bra av. 

Ta Candy tex. Jag har ju ställt ut henne en hel del. Men huuuur jag än försökt så visar hon att det är inget hon är intresserad av. Det gick ju ganska fort efter att vi fick hem henne tills L-E sa att hon är en diva. Är det något hon är nöjd med, så är det att bli kallad för det 

Jag brukar kalla henne för min cirkushund och hade planer på att träna freestyle med henne. För hon älskar verkligen att göra konster och hon är oberörd av att stå på ostadiga underlag eller sitta på min arbetsstol när jag kör runt den. Och bli puttad över golvet är något som taggar henne till att komma till mig igen för att bli puttad igen. Och hoppa upp eller ner från saker är inget hon räds. Men hon är nöjd med att bara vara med oss. 

Annat är det med Money. Han är en riktig clown. Han älskar att vara i ringen och stå på bordet. Åh, är det min tur nu, tycks han tycka. Han är ivrig att komma upp på bordet och han är väldigt taggad innan vi ska in i ringen. Men jag tyckte han ville mer. Jag har ju testat lite olika med de hundar jag haft, både labradorer och cavalierer. Men för Money kände jag för att testa honom i nose work. Och sicken klippa han var för det. Jag hade ju föreställt mig en hund på ett visst sätt. Och ifrågasatte hur han uppför sig eller agerar. Men så visade det sig att just så som han gör är exakt det man eftersträvar. Snacka om att jag blev paff.

Något som var det allra roligaste med det var att jag hittade Moneys grej direkt. Jag hade nog ändå det på känn. När vi gick kursen så var han den yngsta i kursen, om jag minns rätt så var han bara 6 månader när vi gick där. Så han var ju helt klart för ung för att göra doftprov. Då måste hunden vara minst 10 månader. Åh, kände jag, då har jag gott om tid att träna och sätta den där ditalgen och verkligen känna in honom med markeringar och annat. 

Men som det brukar vara i mitt fall. Går jag ingen kurs eller har träningskompisar, då blir det inget gjort. Så tiden gick och han blev över 10 månader, han blev över ett år, han blev över 2 år, utan att vi fick gjort något doftprov. Jag sökte lite lätt efter fortsättningskurs men inget som stämde för mig med annat jag hade. Nu har ju hösten kommit, med lite varierande temperatur visserligen, men löven faller iaf och vinden är lite kyligare även om solen skiner. Så tidigare i veckan var jag iväg och tränade inomhus.

Som jag skrivit om tidigare så dammade jag av Money med nose work. Och jag blev förbluffad över hur duktig han är. Så med den lilla träningen efter ett långt uppehåll så har jag nu anmält honom till det efterlängtade doftprovet. Idag fick jag bekräftelse på att jag kommit med. Jag är ju orolig för att han ska bli underkänd, eller ej godkänd. Men det får jag ta då isf. Ni får oavsett hålla tummarna för oss på tisdag 

Men så har jag ju en hund till. Goa Assi. Henne skaffade jag ju just för att kunna träna och tävla med. Målet jag satt upp med henne är att jag ska delta på lydnads-SM. Hur det går på SM står i stjärnorna, men någon gång ska jag dit iaf. Jag vet att det är ett otroligt jobb att komma dit. Men jag sätter gärna höga mål, än ta det som det kommer. På vägen dit har jag ju delmål, men huvudmålet med henne är SM. 

Nu har hon ju hunnit bli 20 månader. Och många som har samma mål som mig, har kanske redan hunnit med att gått igenom startklass och klass 1, medan jag inte ens gått ett enda kurstillfälle i lydnad med henne. Jo, jag har gått mycket utställning, jag har tränat henne i dirigering och apportering. Vi är trogna med viltspår och hon tränas i det lilla jag kan med lydnad, plus att jag tränar (eller är konsekvent) i vardagen. Men min känsla med Assi och mig är att vi kommer komma ikapp och kommer göra bra ifrån oss inom lydnaden. Hon älskar att träna och få uppgifter, dock inte så intresserad av att repetera eller nöta. Men då får jag vara mer påhittig för att lura henne. Ha större belöningar och göra de roligare för henne. För är det något hon jobbar för, så är det sina belöningar. Om det sedan handlar om godis eller leka eller kampa så spelar de ingen roll. Hon vet att kom kommer få det hon jobbar för när hon gör det som jag är ute efter. 

Eftersom jag har mina besvär som jag har så behöver jag planera långt framåt, för att sprida ut mina saker. Så redan i våras, kanske tidig sommar, så anmälde jag mig till en tävlingslydnadskurs. Skrev in den i kalendern och har verkligen längtat till att den ska börja. Tja, på onsdag är det dags. Så hur kan jag då planera in detta doftprov med Money på tisdagen. Jaja, nu är det gjort och det kommer ta sin energi från mig som det gör. Och för att trötta ut mig än mer så har jag bokat torsdagen för andra aktiviteter också. Och kan ni tänka er, det har inget med hundar att göra 

Nu när jag kommer komma igång igen med att träna mina hundar, så är ju målet att tävla med dem också. Som jag sagt till flera instruktörer så är jag typen som, när jag anmäler till tävling inte vill komma dit och göra bort mig. Så jag har höga krav på mig. Jo, det är mig jag har höga krav på. För hundarna kan ha sina dagar och det måste man anpassa sig efter. Men min insats ska inte kunna göras bättre. Om det går åt skogen så ska det inte bero på att jag hade kunnat gjort bättre. Hunden gör alltid sitt bästa, men kan ha något som stör dem den dagen som man inte rår för. Vi kan ju tala om att vi känner oss lite off eller liknande, det kan inte hunden säga. 

Så nu när jag ska iväg på tisdag med Money så känner jag ju en oro att jag anmäler honom för tätt inpå den korta träning vi gjorde i veckan. Jag borde nog låtit honom få fler tillfällen på sig. Han borde fått chansen att träna lite till. Men samtidigt kan man inte träna hela tiden. För att se hur långt man kommit så måste man ju utmana sig med att tävla. Och även om jag har den inställning jag har, så är det ju bara att anmäla till nästa tävling om det inte gick som man ville.

2018-10-19 22:37 | 0 kommentarer | Hundar

Igår va jag iväg och tränade mina hundar. Två utav dem iaf, Assi och Money. Candy fick vara med, fast med tratten på och i en inhägnad. Det var inget hon var nöjd med, men jag ville inte låta henne vara helt ensam hemma eller att hon skulle vara kvar i bilen själv. Så hon fick vackert vara med i träningshallen. Men trots att hon blev instängd och hade tratten på sig, så lyckades hon ta sig ut och for runt i hallen. Nä, nu ska jag vara ärlig, hon sprang bara fram till mig 

Nu var det ett bra tag sedan som jag var i hallen och tränade. Så Money har fått stå tillbaka med sin träning i nose work. Annars har jag tränat Assi mycket på hemmaplan. Det har varit allt från apportering, dirigering eller lydnad. Och jag har känt mig lite pressad den senaste, för jag har anmält Assi till en tävlingslydnadskurs som börjar på onsdag 

Även om jag inte gått någon kurs med henne innan den, så tycker jag att jag kan inte komma helt grön till kursen, jag har ju trots allt gått kurs i tävlingslydnad innan. Det är en sk coachgrupp, så vi utgår från den nivån vi är på. Så jag har ingen orsak att vara pressad egentligen, men nu har jag något att ta upp iaf.

Men så dammade jag av Money också. Vi har nog inte tränat på ett år. Så det var spännande att se vad som sitter kvar hos honom. Första söket var väl lite si och så med. Men bara han hittade första gömman så var det som att han aldrig gjort annat. Men för att inte trötta ut honom helt så vilade jag honom och tog Assi en stund. Så varvade jag några gånger. 

Som avslutning på träningen tog jag fram kartonger där det var en gömma i. Det tog han på ingenting. Så då bad jag Solgun lägga ut kartongerna så jag inte såg. Jodå, han tog den direkt också. Då kom jag fram till att det kan vara dags att anmäla honom till doftprov nu. Så idag gjorde jag slag i saken och gjorde det. 

Jag är ju inte helt säker på att jag vet vad jag ger mig in på. Men skulle det gå åt skogen så får jag väl bara göra om det någon annan gång, fast träna än mer. Så tisdag nästa vecka bär det iväg till Varberg för att testa honom. Håll alla tummar ni har för oss då. 

2018-10-17 19:35 | 0 kommentarer | Hundar

Nu har det ju gått några dagar sedan Candy olyckligtvis slet loss en klo så illa att pulpan blev helt blottad. Dagen det hände blev det bara tratt på och ett försök att raka rent och tvätta tassen. Men det var bara till att glömma. Det gjorde så ont för stackarn så hon försökte bita mig för att få bort mig från tassen. Så då var det bara att låta henne vara till dagen efter. 

Då drog jag iväg till veterinären så de fick plåstra om henne. Och några timmar efter att vi kom dit så kunde jag hämta henne igen. Då var hon ju något groggy fortfarande och förnärmad över att blivit lämnad, diva som hon är. Enligt rekommendationerna vi fick med oss så skulle vi ta bort bandaget två dagar efter vi kommit hem. Så det blev ju igår.

Jag misstänkte ju att de kommer göra ont på henne. Och mycket riktigt det gjorde det 

För att försöka hjälpa henne så mycket som möjligt gav jag henne smärtlindrande innan vi åkte iväg med Assi och viltspår. Men det kan jag säga att det hjälpte föga. Det gjorde redigt ont för henne när jag väl kom så nära den blottade pulpan, så hon gjorde sitt bästa för att komma undan. Någon skillnad gjorde nog ändå medicinen, för det var inga tendenser till att vilja bita mig. Men L-E fick allt vara med och hålla henne.

Jag tänkte att jag får göra som när Markus var liten och hade plåster, bara dra. Men det fanns ingen chans att ens tänka på det. Så jag fick ta ljummet vatten och spraya tassen och bandaget, sedan gick det lättare. Men visst gjorde det ont på henne ändå. Och detta var bara en del i det hela. Nu skulle det på en strumpa över tassen. 

För att bli lite stadigare på handen så tog jag ett djupt andetag, samlade upp strumpan till tån, höll andan och drog på strumpan. Puh, det gick bra, hon sa ingenting. Men nu var ju samtidigt tassen lättare att komma åt för henne. Jag såg ingen annan utväg än att låta henne ha tratten igen. För den hade hon sluppit när bandaget var på. 

Idag bytte jag strumpa och var något nervös och orolig för att hon skulle ha ont även nu. För efter att bandaget åkte av så har hon haft lättare för att gå. Hon satte ner tassen när hon gick, så med påföljd fick hon ingen smärtlindrande idag. Tyckte liksom inte att hon verkade behöva det. Hon går obehindrat både upp för trappan som nerför. Hon har lärt sig behärska tratten när hon ska ta sig fram. Tar den stopp så vrider hon på huvudet så den släpper, oavsett åt vilket håll den tar i. Jag skrattar nästan åt henne när hon vrider huvudet åt ena eller andra hållet. Men blicken jag får är inget att skratta åt. Kan säga att jag hade varit död om blickar kunnat döda.

Jag skulle väl tro att hon kan slippa tratten om någon dag. Men så länge hon vill komma åt tassen så får den faktiskt vara på. Jag tog bara en liten sväng med dem idag. Då fick hon vara utan tratt, men hon gjorde allt sina tappra försök att tugga bort strumpan. Så det blev att mana på henne, så hon höll sig i rörelse. 

När vi var tillbaka hemma så var det ganska härligt att se hur hon sprang över gårdsplanen och upp på altanen. Rör hon på sig så och är glad och lycklig, då tror knappast jag att hon har så ont som tur är.

2018-10-15 16:55 | 1 kommentarer | Hundar

När vi var på viltspåret idag, så innan vi gick iväg pratade vi om att vi lär oss något varje gång, oavsett hur mycket erfarenhet eller kunskap vi har. Och i Assis fall så lärde vi ju oss något den gången L-E behövde gå med henne, för att jag var så dålig. Vilken annorlunda hund hon blev mot när jag hållit i linan. 

Så denna hösten har det hela tiden varit L-E som gått med henne. Och ärligt talat så trodde jag hon skulle komma från klarhet till klarhet under de gånger vi varit iväg. Men det har inte gått i det tempo som jag trodde det skulle bli. Okej, första gången i höstas så var hon i höglöp och då passa det inte alls fröken att gå spår. Men för varje gång så har hon fattat mer och mer. 

I min enfald så trodde jag hon skulle vara redo för att gå anlagsprov som avslutning, men så långt har hon inte kommit. Men jag får ändå säga att hon avslutar höstens träningar med flaggan i topp. I början på spåret måste hon visserligen fundera ett tag innan hon tar sig an spåret. Men så går hon som på räls i 10-talet meter. Men så kommer det något annat som korsar spåret och då vill hon undersöka det. Då blir det till att avvakta tills hon är klar med det, för när hon märker att vi inte bryr oss om hennes vilja att avvika, så går hon helt enkelt in på spåret igen för att gå med säkra steg. 

Nu har vi en fantastisk instruktör som läser av både den som går med Assi som Assi själv. Så för hennes del nu så behöver Assi fatta att det är i spåret hon ska jobba. Inget runtomkring. Det är ju inget som varken jag eller L-E fattar hur vi ska få in i henne. Men genom att Anette hela tiden talar om var spåret går och ser till att vi är på det hela tiden, så får vi i vår tur, typ bromsa henne så hon får fokus på sin uppgift. 

Och som Anette sa idag. Det har inte klickat för Assi än vad som finns i slutet på spåret, att det är det hon ska jobba för. Så för Assi saknas drivet till slutet. Hon kan driva och spåra som en gud mellan varven, men de håller inte på fram till klöven. 

Idag var det jag som gick med henne och blev hela spåret instruerad utav Anette var spåret gick. Och några gånger föll de sig att Assi ville gå ur spår men kanske på 5-6 meters avstånd från mig. Då är det svårt att "stoppa" henne, men då hade jag tur att kunna använda det träd där linan gick runt. Och för Assi blir det ju mer att det är trädet som stopper henne än jag. 

Något vi har haft som ett litet intressant studie på Assi är när hon kommer fram till klöven i slutet. Nästan varje gång så går hon förbi klöven och snurrar runt den innan hon markerar den. Ingen skillnad idag. Men precis när hon sätter nosen mot den så berömmer vi henne med glada tillrop och kelande. Det har bara hänt en gång att hon burit klöven, idag va ingen sådan dag. Så på vägen tillbaka till bilen åkte klöven i påsen. 

Nu litar jag ju såpass på Assi så jag låter henne vara lös och gå fritt iaf fram till vägen. Hon går runt oss hela tiden. Buffar på Anette någon gång för hon har ju påsen med klövarna i fickan. Men idag gick hon lite före oss efter en stund och in i skogen??? Jag lät henne gå och trodde hon skulle göra ifrån sig igen. Men helt plötsligt säger L-E hon har en klöv i munnen. Vår första reaktion var ju något förvånande. Men färskt i minnet att hon inte bryr sig om klöven i sitt spår, så gick vi till henne samtidigt som vi berömde henne. 

Då berättar Anette att det är en klöv som de inte fick loss för två veckor sedan när en annan hund gick ett prov. Så hon skulle tillbaka för att skära loss snöret senare. Men det föll ur minnet, tills Assi hade gått fram idag. 

Med tanke på hur hon är i sitt eget spår, så är jag jätteimponerad av henne när hon helt sonika spårade upp ännu en klöv. Så de finns något i huvudet på henne iaf, vad hon ska göra. 

Nu har jag ju en utmaning till när det kommer till detta med Assi och viltspår. För som jag skrev igår så har jag låtit hennes päls självtorka efter badat henne. Och efter dagens aktivitet i skogen, så blev det pälsvård även idag. Dock inget bad, däremot plocka ur alla pinnar, löv och bitar från gran som fastnat i pälsen. Det är ju inte första gången, så för Assi tillhör de nästan. Men visst är hon fin med allt brôte i pälsen 

2018-10-14 14:53 | 0 kommentarer | Hundar

Det finns ju sk test att göra för att se vilken ras som är lämplig för en. Kvalitén på de testen är väl lite si och så. Dessutom finns ju rasmontrar på olika hundmässor. Och när jag gör dessa test eller gått bland montrar, då har jag alltid hamnat på korthåriga hundar. Och väldigt ofta på stora raser som gillar vatten. Tja, vad hamnar man på för ras då. Jo, den vanligaste av retriever, Labradoren. Vi hade ju två stycken för flera år sedan. Men allt eftersom jag blev sämre, så insåg jag att de är för stora och starka, hur mycket jag än tränade och hade pli på dem. 

Mitt hjärta tickar dock fortfarande för dem. Så när jag ser en snygg (tja, den behöver inte ens vara snygg) svart labrador, då himlar jag med ögonen och längtar tillbaka till att ha en själv igen. 

Men så hamnade ju en cavalier i huset här. Min första tanke innan dess var ju att det är ju pälsvård med den. Jaja, det skulle väl ändå gå bra, för det är ju en sådan liten hund kroppsmässigt. Och jag skulle ju bara ha henne som sällskap, varken tävla eller ställa ut henne. Skulle någon sagt till mig då att jag skulle både skaffa kennel, ställa ut hundar och även föda upp hundar. Då hade jag skrattat väldigt högt åt dem 

När jag några år framåt funderade på att föda upp en ras till, så tittade jag även då på en ras i storlek med cavalier. För den är ju enkel att hantera och bara ta under armen om de skulle behövas. Men av en händelse kom jag in på vattenhundar likväl. Och innan jag ens gått igenom allihop så ramlade jag in på barbet genom ett bananskal. Dessa bananskal är ganska trevliga många gånger att halka på 

Vid närmare undersökningar på barbet så ingick det ju i min frågeställning om pälsvården. För jag var helt på det klara med att jag vill ställa ut även min nya ras. Och som jag sagt till min uppfödare utav Assi, så om hon hade sagt att det skulle bli denna pälsvård som jag gör idag, då hade det nog inte blivit någon barbet. Men samtidigt säger uppfödaren att jag har ju skapat den pälsvård jag gör idag själv. 

Idag var det åter dags att gå igenom hennes päls med både bad, föna och kamma henne. Jag har ju fått några påpekningar från uppfödaren att hon skulle gärna vilja se Assi utan att vara uppkammad och fluffig. Så efter dagens bad och påbörjan till att föna, så avslutade jag den helt enkelt och låter henne självtorka. 

Hon fick springa lös ute istället och alla vet väl hur hundar gör när de är så blöta, de har hur hög speed som helst, de ålar sig och kråmar sig i gräset, i soffan, mot möbler eller jackor som hänger. Ingen skillnad för Assi. Men så ser jag någon tova som syns. Ja, då var jag ju bara tvungen att ta bort den. Så ser jag en till och en till och en till. Ska kanske inte kalla det tovor, utan mer okammad päls. 

Så nu står jag som en åsna mellan två hötappar. Ska jag låta henne självtorka så man får se henne "som hon ska vara", eller ska jag kamma henne som jag brukar. En sak är säker, de kliar redigt i fingrarna för att sätta kammen i henne. Men jag får väl bärga mig och låta henne bli den krullboll hon så väl förtjänar 

2018-10-13 14:09 | 0 kommentarer | Hundar

Eftersom jag har de problem som jag har med energi och värk. Så behöver jag planera min tid väldigt väl, så när det kommer något som jag inte styr över, så kan det fälla mig ganska stort. 

Men när det handlar om mina hundar så kan det få hända vad som helst och jag får energi och ork till de mesta. Ändå finns det gränser för vad jag klarar. Som igår tex. Då märkte jag sent på kvällen att Candy hade väldigt ont i en tass. Jag kollar henne och märker att en klo har släppt helt och hållet, så pulpan var helt blotted. Tro fasen att hon har ont 

Något som förvånade mig är att jag för ett tag sedan laddade ner en app som heter Vethem där man kan få prata med en veterinär via webben, likt det appar som finns för oss människor. Redan när jag laddade ner den så la jag in informartion om mina hundar direkt. Så när jag igår kände att de kan vara bra att höra med någon veterinär, istället för att lägga ut en fråga på tex facebook, så fanns redan all info där som behövdes. Och den veterinär som ringde upp mig lugnade mig och gav mig bra hjälp med vad jag behövde göra nu. 

Det jag var mest intresserad av just då var ifall jag måste åka iväg redan som igår kväll. Men det tyckte inte den veterinären. Hon hade fått bild på hur tassen såg ut, så det handlade inte bara om hur jag beskrev det, utan hon kunde se det med sina egna ögon. Det är ju svårt att veta när det hände, när klon lossnade. Men jag misstänker att det hände när hon var med till ringträningen men fick stanna i buren i bilen och, som hon brukar, skrafsar på buren för hon vill med eller slippa vara ensam och förmodligen fastnat så klon lossnade.

Nu vet ju jag att den veterinär som jag brukar åka till för sådana här saker, har telefontid mellan kl 8 och 9. Det är väl inte riktigt den tiden som jag brukar vara vaken vid, så redan igår kväll förstod jag att morgonen kommer bli kort för mig. Men det var ju inget mot hur min älskade diva hade det under natten. Hon kämpade med tratten hon hade på sig. Hon kämpade för att få min uppmärksamhet. Hon vandrade av och an mellan de platser hon brukar sova vid. För även om min nattsömn och korta morgon blev annorlunda, så lider jag med min kära diva. Hon har det värst i detta 

Det som ändå ställer till det för mig är ju detta med att köra bil för mig. Denna veckan har jag varit iväg först på onsdagen men även torsdagen. Så jag sa till L-E att jag lär knappast orka åka med för att handla som idag. Då visste jag ju inte om att jag behövde åka iväg med Candy. Så när det väl uppdagade sig, så kände jag efter riktigt noga. Kommer jag klara av att köra själv dit eller ej. Men kom fram till att, det bästa är om jag inte kör själv. Det ledde mig till att fråga kompisen om hon kunde hjälpa mig. Och de kunde hon. Kan säga att när jag la på luren efter vårt samtal, så var jag tårögd av lättnad över att hon kunde köra mig och Candy.

När vi väl kom till veterinären så visade det sig att ingreppet skulle kräva mer än vad både jag och kliniken trodde. Så för att slippa låsa upp kompisen flera timmar, som vi inte trodde, så kollade jag med L-E om han kan hämta mig när Candy var färdig och vaken. Han trodde ju att det skulle bli senare än vad det blev. Men det blev helt perfekt tidsmässigt. 

Nu ligger min älskade, sårade diva på sin kudde på soffan. Hon blir serverad både mat och vatten där hon är. Hon ska slippa gå på sin tass, speciellt nu i början på skadan. Det brister i mig att se min fina gumma ha så ont och jobbigt som hon har det. 

2018-10-12 20:16 | 0 kommentarer | Hundar

Nu ska ingen av er bli nervösa eller stressade 

Men som jag skrivit här på sidan så ska jag ju para Candy när hon löper nästa gång. Fram tills nu så har hon varit som en klocka i sina löp. Med bara någon veckas skillnad så har hon löpt med 7 månaders mellanrum. Det har inte spelat någon roll om hon haft valpar eller ej. Det har varit 7 månader emellan oavsett. Det är väl lite en uppfödares dröm, för att kunna planera aktiviteter eller parningar, tex.

Som jag varskott lite om så KANSKE hon kan tänka sig skjuta på kommande löp litegrann. Och i så fall löpa tidigare än jag tror. Jag har ju satt ganska mycket på sparlåga när jag började märka att hon kanske kommer hoppa i sitt löp. Om hon skulle flytta på sitt löp har ju med Assi att göra. Det är ju många uppfödare som vet att när tikar bor ihop så synkar de ofta sina löp efter varandra. Till både glädje och förtret. 

Glädje för då kommer löpen relativt samtidigt, men även ett aber om man planerar para mer än en tik. Då sitter man där kanske med två kullar samtidigt med bara någon veckas mellanrum, med allt vad de för med sig. Dubbelt av allt. Men det ger ju också dubbelt så mycket kärlek 

Detta blir ju inte den första parningen jag kommer genomföra. Och jag tror nog att många känner igen att det löpet som man ska para på, det kan man få vänta länge på, eller så kommer det tidigare än beräknat. Eller så tror man bara det. Jag vet iaf att jag kan säga i över 2 månader att, snart börjar hon löpa, vilken dag/vecka som helst. Nu tycker jag allt att hon är lite mer svullen än dagen innan, nu tycker Money hon är mer intressant än förra veckan. Nu leker hon (Candy är ingen hund som leker i vanliga fall), nu vill Assi rida på henne, så nu är de nära. L-E, visst fäller hon mer nu. 

Så håller jag på ett bra tag. Kollar med papper om de kommer någon färg, för att inte missa första dagen. Tittar på beteende och uppförande. Det är nästan så att Candy försöker komma undan när jag kommer med mitt hushållspapper för att kolla henne 

Men denna gången tror jag verkligen att hon kommer börja tidigare än beräknat. Det är inget jag kan påverka eller styra, utan det blir bara till att låta Candy styra 

2018-10-11 15:38 | 0 kommentarer | Hundar

Det var ju på vippen att jag skulle slutat föda upp cavalier. Utvecklingen hade liksom inte gått som önskat. Den ena tiken efter den andra gick tom, eller det blev ingen parning pga tiken, hanar som fick blåsljud och därmed avelsspärrade. Så jag fick slag efter slag efter slag på huvudet.

Till slut hade det gått så långt att jag började titta på någon annan ras att föda upp. Tänkte att det kommer bli ett otroligt jobb att hitta vilken jag skulle kunna tänka mig. Jo, jag säger faktiskt jag här. För de är ju jag som håller i hunderiet, det är jag som är hemma med dem, det är jag som tränar dem och det är jag som planerar de mesta med dem. Så rasen måste passa mig.

Men jag gick igenom ras efter ras efter ras, men det var inget som klickade. Tänkte att bland drygt 430 raser så borde det ju bli kanske ett tio-tal raser som väcker mitt intresse. Jag hade flera raser som jag hoppade över direkt av olika orsaker. Men det blev bara fler och fler raser som hamnade där. Jag hade ju flera kriterier som rasen skulle innehålla och när jag letat ett tag så kom jag fram till två stycken. Jag ska inte gå in på det här, för denna bloggen ska ju handla om Money och hans födelsedag som inträffar idag för andra gången.

För hade inte den kullen blivit av, då skulle det inte blivit någon fortsättning på cavalier som sagt. Och trots att jag bevisligen fick valpar så tog det ett tag för mig att smälta detta. Under hela hennes dräktighet så sa jag att jag tror på valpar när jag ser dem. Och när jag såg dem så kunde jag ju fortfarande förlora dem. Så först två veckor efter att de kom, så hade de sjunkit in att de låg där. Och idag är det då två år sedan. 

Det har varit två helt underbara år. Jag fick helt fantastiska valpköpare. Och Money har varit en valp som jag aldrig kommer få uppleva igen. Han har bara funnits hela tiden. Ingen jobbig valpperiod eller jobbiga könsmognadsfaser, han accepterar situationer som ingen annan hund gjort före honom. Han och jag har ju gjort en hel del under dessa två år. Huvuddelen har ju helt klart varit utställning. Men vi har även gått kurs i nose work. Vilket visade sig att han var klippt och skuren för.

Jag hade ju tänkt bjudit honom på något riktigt gott idag. Men han fick en present istället. En sk kampleksak som han ska få som belöning när vi nu tar upp träningen med nose work igen.

Så grattis min underbara, älskade, fantastiska, fina rödtott på din 2 års dag.

2018-10-10 19:57 | 0 kommentarer | Hundar

Det är ju sällan man som person är exakt likadan hela livet. Vi lär oss saker och upplever saker och påverkas av saker allt vartefter tiden går. Och den senaste tiden har jag upptäckt ett nytt beteende hos mig själv.

Jag har ju tidigare kallat mig själv för en shopaholic. Vad jag än såg eller vad jag än kom över så såg jag en användning för grejerna. Jag behövde än det ena än det andra. Blev irriterad på L-E när han inte såg samma syfte och behov utav det jag såg som näst intill livsviktigt 

Var det något jag verkligen såg som nördvändigt, som han inte såg samma nytta av, så kunde jag säga det till L-E. Nu hade jag behövt den där saken. Den hade varit perfekt här. Men L-E svarade bara med ett, Åh. Det händer ibland att jag ber honom köpa något för jag har verkligen ett behov utav att använda den. Den kommer jag använda till detta och till detta och till detta. Men lika ofta blir saken stående utan att bli använd, i månader. Så jag kanske kan förstå L-E när jag kommer med mina infall 

Det är inte ovanligt att kompisar frågar var jag fått tag på en vissa sak. Och då frågar de självklart även vad det kostar. Reaktionen brukar vara att, Oj, så dyr 
Så då reflekterade jag över saker jag har hemma, att oj, den saken är riktigt dyr, och här var en dyr sak till, och där en till. Hur kan det komma sig att jag har så många dyra saker, när jag har såpass dålig inkomst? När jag får hem det jag beställt, för oftast är de saker jag beställt över nätet, så brukar jag säga till L-E. Fråga inte vad det kostar, för det vill du inte veta 

Men när jag kollar tillbaka på mig själv några månader, eller kanske till och med ett år, så ser jag på saker på ett annat sätt. Vi gick tex inne på Jula för ett bra tag sedan och min vana trogen kollar jag efter vad vi behöver hemma. Vad ska jag hitta att köpa här? Jag går upp den ena gången och ner den andra gången. Letar och söker efter något vi behöver. Säger till L-E. Jag ska bara kolla här borta på ....

När jag går där och verkligen jobbar på att hitta något, när vi ändå är där, så säger jag till L-E. När jag går här så märker jag hur mycket vi har hemma och att vi faktiskt inte behöver något mer för tillfället. Denna gången får jag ett längre svar från honom. Han håller med mig till fullo 

Samma sak har jag märkt på utställningar. Jag var bara tvungen att gå till försäljningsstånden för jag ska köpa något till hundarna. Om jag inte fann något jag behövde så blev de ändå någon leksak eller godis eller skål eller fäll. Eller allra minst fick jag med mig påsar med provsmaker på mat. Det viktigaste var att jag fick med mig någonting. 

Även här har jag märkt en skillnad på mig själv. Numera när jag går bland försäljarna så kollar jag vad de har och ser bara att, den saken har jag hemma, den saken behöver jag inte, den saken har jag tre utav hemma. Möjligen kan jag tänka att den saken behöver jag, framöver. Men då kan jag vänta med att köpa den tills dess. Den behöver inte ligga hemma och bli bortglömd eller så bra undanlagd, att jag måste köpa ännu en när det blir aktuellt att använda den. 

Så det där som var så livsviktigt att köpa förr har förändrats till att, jag har redan tillräckligt med det hemma. 

2018-10-09 10:40 | 0 kommentarer

Nä, jag ska inte trötta ut er med att skriva om hur trött jag är, eller hur ont jag har i kroppen, eller att jag tar hellre de än gå miste om denna resa. Utan ni ska få vara med om allt jag fått uppleva och varit med om tillsammans med underbara människor och hundar. 

Planeringen för denna tripp började ganska långt innan utställningen gick av stapeln. Och ganska "lättvindigt" också. När vi satt uppe på hotellet och pratade om hur vi kom in på detta, så var vi (jag och Miranda) ganska överens om att när vi bestämde de och lagt på luren, så funderade vi båda två på vad har vi nu gjort 

Efter att vi bestämde oss för att åka och anmälde våra hundar så har de varit mycket planerande oss emellan. Hur kommer du göra med detta, hur kommer du göra med de? Jag tänkte göra såhär, jag ska packa detta. Tåget är bokat den och den tiden. Vet du hur de blir med denna saken eller hur ska vi göra med detta. Ja, frågorna blev många och det blev många meddelanden och samtal oss emellan. 

Något vi båda var säkra på var att våra hundar skulle fungera ihop. Ingen av våra hundar är oroliga eller nervösa ihop med andra hanar. Båda våra hundar backar hellre än går in i något bråk. Båda våra hundar är vana vid stora eller små hundar. Men innan vi gick på tåget i Stockholm så träffades dem en stund och gjorde den sedvanliga hälsningen hundar emellan 

Nu backar jag lite i vår resa. Jag visste ju att denna gången kommer jag skriva om det här. Så jag har tagit betydligt fler bilder än normalt. Och resan började med att L-E körde in mig till stationen i Göteborg. För ovanlighetens skull så var allt packat dagen innan, ingen sista-minuten-påse för att få med de jag missat packa. Men jag brukar ju säga att om jag inte glömt något när jag ska iväg, då är de något fel. Och de jag HÖLL PÅ att glömma var min telefon. De hade ju varit nästan de mest katastrofala att glömma, eftersom jag har bokningsbekräftelser och biljetter i den. Men jag fick rusat in igen och hämtat den, puh.

Bilddokumentationen började redan på stationen i GBG när vi sitter och väntar på tåget.

Han är allt lite spänd och nyfiken på vad som är på väg att hända. Jag och L-E funderade på om Money åkt tåg tidigare, men inte vad vi kan komma på. Så hur reaktionen skulle vara var ju osäker, men ändå var känslan att de skulle gå bra. Men tyckte miljön inne på tåget va något konstigt ändå. Folk gick förbi honom utan att vilja hälsa eller ens titta på honom. Och han fick väldigt stora ögon när tåget rörde på sig. Men det var bara någon minut, efter att han fattat galoppen så la han sig för att sova. 

 På tåget från Göteborg så var jag ju ensam med Money och man får ju inte ta med sig hundar till tex bistro eller toaletten, men när man är så söt och gullig, så finns de alltid vänliga människor som hjälper till att passa honom. 

På vägen upp så fick tåget direktiv att invänta ett tåg som var försenat och behövde komma före när vi skulle på samma spår. Jag vet ju att de var tid mellan tågen i Stockholm. Så min planering var att köpa med mig lite mat och få rastat Money, för de var ju ca 3 timmar kvar på tåget upp till Sundsvall. Kände allt lite panik med förseningen, för jag vet ju att stationen är stor och jag är ju knappast ensam där inne. Jag och Miranda hade kontakt var vi skulle mötas, för hon fick ju hålla Money för att jag skulle kunna gå och handla. Ganska få butiker där man får ta med sig en hund in bland livsmedel och annat. De blev inte det jag hade tänkt, men jag fick med mig något iaf. Och jag hann med tåget utan problem. 

Nu var de några fler hundar med på tåget. Flera av dem skulle till samma utställning som oss. Och i Uppsala kom de på en dam som hade platserna mitt emot oss. Att få något att prata om var ju inga problem. Vi hade ju liksom samma intresse 

De brydde sig Money föga om. Han tyckte de som satt bakom oss var mer intressanta, så han somnade till o med hos dem.

Inför vår tripp så hade Miranda haft kontakt med Ewa som bor i Sundvall, hon var så barmhärtig att hon hämtade oss vid tåget och körde upp oss till hotellet. De kallar jag service 

Vi var ju ganska möra efter resan upp och vi visste att vi skulle upp tidigt på lördagen, så det blev bara att checka in på hotellet, rasta hundarna, äta och sedan i säng. De var iaf vad jag hade hoppats på. Men vid närmare inspektion av Money, så insåg jag att de var bara till att ställa honom i duschen och göra de bästa av situationen på ett hotell rum. De blev lite pälsvård/tvätt även för Hamlet att ta itu med för Miranda också. Men efter de fick de vara som dem var. Vi kunde inte påverka hundarna mer nu.

De slår ju aldrig fel när de är läggdags att Money ligger i sängen. Så även här. Men numera kommer jag kalla honom för min förrädare. Denna natten dög inte mattes säng, utan han tyckte han skulle förgylla Mirandas säng med sin närvaro 

Där låg han till iaf morgonen. Då gick han över till mig för att dra sig in i de längsta. För han är ingen morgonhund. Han sätter gärna på snooze och flexar en timme eller så hahahaha

Men likväl är han igång och alert när de gäller utställning. Han tycker verkligen om att visa upp sig och gå i ringen. Typiskt nog så gick vi in i ringen nästan samtidigt. Så jag hann inte titta när Miranda ställde. Men hon blev BIR och tog även CACIB 

För min del med Money blev det inte samma resultat. Han gick sitt sista tillfälle i unghundsklassen och hade en annan hund i konkurrens mot sig. Vi fick excellent båda två men ingen av oss fick CK. Så dagen var slut för oss och klockan var bara kvart i tio och tåget hem skulle gå först strax efter kl 18. Det var ju tur att Miranda såg till att timmarna var värda att vänta 

Kameran var med som vanligt och den satte jag i handen på Kenneth från Toftas kennel. Det har jag gjort förr och varit nöjd med, det blev jag även denna gången.

 Jag hade ju planerat packningen väl. Vad MÅSTE jag ha med mig och vad kan jag vara utan. Vad jag absolut inte kunde ta med mig var ganska lätt. Till det hörde ju bla trimbordet. Men stol var ju bara tvunget. Så L-E fick åka och köpa en som fick plats i resväskan. Det var en sk fiskarstol, med kylväska och blir helt platt när man fäller ihop den. Den var väl bra, en liten stund. Men i längden var det en pina för min kropp att sitta på. Som tur var var ju utställningen i en arena så jag slog ner min ändalykta i en trappa med utsikt över ringarna. Men även de var inget optimalt. Framför allt för Money. Han ville lägga sig och sova, vilket var helt omöjligt för honom där. Då blev de en sväng till Agrias monter och införskaffa en betydligt bättre stol. Både för mig och Money 

Här turades vi om att sitta. Eller rättare sagt. Antingen låg Money själv eller så låg han i mitt knä.

Nu var ju denna utställningen de längsta jag åkt än så länge för att ställa hund på. Men jag hade några känningar där ändå. Både med hundar och utan att ha sina hundar med sig. Jag fick återigen träffa en av mina facebookvänner. Vilket glädjer mig riktigt mycket att få ett ansikte på ännu en. Så tackar Pirjo för att du tog dig in på arenan så vi fick språkas vid. Och tack för filmerna du tog när jag var inne i ringen 

Nu kommer jag hoppa lite till i min berättelse. För på vägen upp till Sundsvall på tåget så kommer de en mamma med sin 8 månaders dotter. Hon kan gå med hjälp av att hålla i mammans händer. Jag brukar ju vara ganska reserverad när de kommer barn i den åldern som vill hälsa på hundarna. Men denna goa unge vinklade handen så handflatan var uppåt och hon hade handen framför nosen på hundarna. De var något vi berömde mamman för att lärt tösabiten. Och både Money och Hamlet lät sig hälsas på. Money fick även en mjuk mild kram från henne. De tackade han henne genom att lägga huvudet mot henne kind. Huuuuuur gulligt som helst. 

Hemresan är väl inte så mycket att skriva om. Vi var riktigt trötta allihop. Men vi fick stanna en natt hos Miranda iaf och tog tåget hem på söndagen. Något spännande var ju ändå för mig att hitta till tåget på egen hand. Miranda frågade mig dagen innan om jag hittar själv. Och inga problem sa jag. Jag hittade även om de var en hel del svängar och trappor/hissar att ta oss igenom. Och med 3 (jo, TRE) minuters marginal kom jag till tåget. Kan ju meddela att jag pustade ut, när jag väl satt i sätet och tåget började rulla hemåt. Jag var bara tvungen att ta en sista bild på denna tripp. Kan ju säga att Money hittar sina sätt att ligga bekvämt. Om man räknar från hans perspektiv. 

Som avslutning kan jag förbereda er på att jag kommer göra om denna resa till våren. Då är de Svensk vinnarutställning och då får faktiskt både Assi och L-E åka med också.

2018-10-08 12:36 | 1 kommentarer | Hundar

Nu va de länge sedan som jag va här inne och skrev. Jag är ju ofta inne på min hemsida och kollar om de behöver uppdateras något, eller lägga in nya bilder, eller bara kolla över lite här o där.

Men jag tänkte faktiskt att jag ska börja vara mer aktiv här inne och skriva av mig. Så håll ut, nu kör vi.

När jag va aktiv förr så hände de ju ofta att jag skrev hur jag kände mig efter en dag eller en helg med utställning. Kan väl kännas lite upprepande eftersom jag ofta kände mig likadan varje gång. Och med tiden har de tyvärr inte blivit bättre de senaste. Ska nog inte vara så blyg utan, som ni som följt mig på facebook vet, så har ju min försämring pågått ett bra tag. Men mer om de en annan gång.....................kanske 

För att få lite variation på mina inlägg så kommer denna bloggen handla om dagen före en resa/utställning. Ni som är aktiva och ofta ställer ut, tja, även ni som kanske bara åker iväg lite då och då, vet ju att de är inte bara till att åka iväg. Utan hunden ska förberedas på olika sätt. Och ofta räcker de ju inte med att bara göra ordning hunden dagen före. Utan även mellan utställningarna ska den hållas i ordning. 

Idag har de blivit båda delar för mig. Att fixa ordning och bada Money är ju ganska givet eftersom de är honom jag ska åka iväg med och ställa ut. Men Assi har fått en genomgång också idag. Jag fick ju fundera en stund innan jag satte igång med de. För jag vet ju att de tar x antal timmar från att jag börjar med henne tills jag är klar. Och även om de inte tar lika lång tid med Money så vet jag ju att de tar ändå sin tid att få honom klar också. Och göra honom klar för en utställning tar ju självklart längre tid än att göra de för vardags. Men de känner man ju igen för sig själv också 

Jag har ju kollat tillbaka på året och ser att de blivit ganska många utställninar i år. Men den jag ska på nu tar ju helt klart priset. För om jag lägger ihop alla mil jag (Lars-Eric) kört till utställningar för i år så kanske jag kommer upp i de antal mil jag kommer transportera mig denna gången. Samtidigt va jag nog inte medveten om vad jag skulle ge mig in på när jag bestämde denna tripp. Per väg kommer jag åka 85 mil, för att ställa ut EN hund. Då hamnar jag i Sundsvall, men bilen får faktiskt stå hemma. Så denna gången gynnar jag SJ genom att ta tåget fram och tillbaka.

De är ju flera som tycker att jag är något galen och tokig att göra denna resa. Men så tänker jag efter lite. För jag hör ju många som åker till den ena utställningen efter den andra utomlands. Och då blir ju ofta reaktionen, Lycka till och kör försiktigt. Jag har ju varit och fluktat lite på att själv åka över gränsen för att ställa ut. Men de blev inget i år, kanske nästa år istället.

Men samtidigt är jag ju nervös för vad han ska få för resultat. Som jag sa till L-E, tänk om han får VG 
Då har liksom resan varit väldigt lång. För helt klart kommer de kännas lättare och kortare om de går bra eller kanske till o med över förväntan. Men nu kan jag inte påverka mer. Jag har skött om honom och hans päls länge nu. Och idag är han badad mer noga än till vardags. Och han är fönad och finslipad. Allt är packat och klart. Både till honom som till mig. Ni kan väl bara gissa vem som har med sig mest saker. De till mig eller de till Money 

Att de är mycket saker med är helt säkert. Ändå har jag fått vara så smart jag bara kunnat. För jag ska ju bära/dra på allt själv, ingen bil att köra ända fram med. Och dessutom ha Money i koppel. Jag tror allt kommer gå jättebra. Jag har ju rest med tåg tidigare. Om jag minns rätt så blir detta debut för Money med tåg, hotell har han bott på tidigare. Men jag tror inte de spelar någon roll för honom. Bara han är med mig eller L-E. 

Även om jag tänkt börja skriva mer här, så får ni ändå vänta med att få mer läsbart från mig tills jag kommer hem igen. Beroende på hur de går, så kommer jag lägga upp resultatet på facebook iaf.

Så på återhörande till efter helgen.

2018-10-04 19:19 | 2 kommentarer | Hundar