Det finns ju sk test att göra för att se vilken ras som är lämplig för en. Kvalitén på de testen är väl lite si och så. Dessutom finns ju rasmontrar på olika hundmässor. Och när jag gör dessa test eller gått bland montrar, då har jag alltid hamnat på korthåriga hundar. Och väldigt ofta på stora raser som gillar vatten. Tja, vad hamnar man på för ras då. Jo, den vanligaste av retriever, Labradoren. Vi hade ju två stycken för flera år sedan. Men allt eftersom jag blev sämre, så insåg jag att de är för stora och starka, hur mycket jag än tränade och hade pli på dem.
Mitt hjärta tickar dock fortfarande för dem. Så när jag ser en snygg (tja, den behöver inte ens vara snygg) svart labrador, då himlar jag med ögonen och längtar tillbaka till att ha en själv igen.
Men så hamnade ju en cavalier i huset här. Min första tanke innan dess var ju att det är ju pälsvård med den. Jaja, det skulle väl ändå gå bra, för det är ju en sådan liten hund kroppsmässigt. Och jag skulle ju bara ha henne som sällskap, varken tävla eller ställa ut henne. Skulle någon sagt till mig då att jag skulle både skaffa kennel, ställa ut hundar och även föda upp hundar. Då hade jag skrattat väldigt högt åt dem 
När jag några år framåt funderade på att föda upp en ras till, så tittade jag även då på en ras i storlek med cavalier. För den är ju enkel att hantera och bara ta under armen om de skulle behövas. Men av en händelse kom jag in på vattenhundar likväl. Och innan jag ens gått igenom allihop så ramlade jag in på barbet genom ett bananskal. Dessa bananskal är ganska trevliga många gånger att halka på 
Vid närmare undersökningar på barbet så ingick det ju i min frågeställning om pälsvården. För jag var helt på det klara med att jag vill ställa ut även min nya ras. Och som jag sagt till min uppfödare utav Assi, så om hon hade sagt att det skulle bli denna pälsvård som jag gör idag, då hade det nog inte blivit någon barbet. Men samtidigt säger uppfödaren att jag har ju skapat den pälsvård jag gör idag själv.
Idag var det åter dags att gå igenom hennes päls med både bad, föna och kamma henne. Jag har ju fått några påpekningar från uppfödaren att hon skulle gärna vilja se Assi utan att vara uppkammad och fluffig. Så efter dagens bad och påbörjan till att föna, så avslutade jag den helt enkelt och låter henne självtorka.
Hon fick springa lös ute istället och alla vet väl hur hundar gör när de är så blöta, de har hur hög speed som helst, de ålar sig och kråmar sig i gräset, i soffan, mot möbler eller jackor som hänger. Ingen skillnad för Assi. Men så ser jag någon tova som syns. Ja, då var jag ju bara tvungen att ta bort den. Så ser jag en till och en till och en till. Ska kanske inte kalla det tovor, utan mer okammad päls.
Så nu står jag som en åsna mellan två hötappar. Ska jag låta henne självtorka så man får se henne "som hon ska vara", eller ska jag kamma henne som jag brukar. En sak är säker, de kliar redigt i fingrarna för att sätta kammen i henne. Men jag får väl bärga mig och låta henne bli den krullboll hon så väl förtjänar 
2018-10-13 14:09 | 0 kommentarer | Hundar