Det är väl ganska få som ser fram emot alla dessa reklampauser som är, för att sitta och titta på dem. Vi kan ju längta till dem för att kunna lämna tv:en för att hämta något, en kopp kaffe tex. Och tittar man på hur vi har det här, så ägnar vi ofta reklampausen till att kolla våra telefoner. Kanske se om någon skrivit eller kommenterat något på facebook. Eller passa på att spela något som inte kräver så lång tid, utan att vi hinner med det innan programmet börjar igen.
Däremot tror jag vi är flera som kommenterar ICA's reklam varje vecka. Många gånger är den ju rolig. Kan komma på mig själv med att jag missar att se vad de gör reklam för, utan jag är mer inne på hur deras konversation är. Hur rolig Ulf är och det komiska från praktikanten Jerry bla.
Men den reklamen de har denna veckan får mig till att bli rörd. I år är det ju 19 år sedan som min mamma gick bort i cancer. Och jag kom inte bara för sent till jobbet. Jag åkte inte ens till jobbet efter att hon berättade för mig hur det låg till. Jag föll ihop helt. Från den dagen och tills hon hade lämnat mig tog det nästan exakt 6 månader. Jag var inte hemma hela den tiden. Men tillbaka till jobbet första dagen var för tung, så den blev inte som det var tänkt.
Jag åkte från jobbet och direkt ner till mamma igen. Flera år innan hon blev sjuk så hade mamma och pappa skilt sig och mamma hade inget nytt sällskap. Tror visserligen inte det spelade någon roll för mig. Jag hade nog reagerat på samma sätt ändå. När mamma skulle berätta detta för oss barn så visste hon att den det kommer bli tuffast att säga det till, kommer bli till mig. Vi hade en otrolig kontakt, vi pratade med varandra flera gånger om dagen. Hon fanns alltid där för mig. Hon passade Markus mer än när jag frågade henne om det. Och jag vet att Markus också saknar henne otroligt mycket. Hon betydde mycket för honom också.
Mitt i detta med mamma så bytte jag jobb. En orsak var att jag orkade inte jobba med det jag gjorde då och jag blev tillfrågad att komma tillbaka till ett jobb som jag hade något år tidigare. Jag tvekade inte en sekund. Men jag talade om för chefen hur det var med mamma. Men det är väl så när man pratar om cancer, att det går bra att prata om cancer, men prata om att en person kommer dö, det sitter djupare i oss.
Jag minns en aktivitet som chefen bjöd oss på. Och mitt svar var att jag måste kolla hur det är med mamma först. Men sa chefen:
- Hon kommer väl inte att dö?
-Nä, svarade jag, inte denna veckan.
Då förstod han hur allvarligt det är.
Jag berättade även detta för mamma. Och det blev hon glad över.
Allt efter tiden gick så blev hon självklart sämre. Och de två sista veckorna så bodde jag nästan nere hos henne. Jag brydde mig inte om att höra av mig till jobbet, alla förstod. Jag och flera av mammas vänner turades om att vaka över henne. Självklart var jag där mest, för att jag ville.
Och fredagen den 13 augusti -99 tog hon sitt sista andetag. Låter konstigt kanske, men det var en fin stund. Det var jag, mammas närmsta väninna, hennes syster och hennes mamma som var där.
Sjukhuset hade gjord hennes rum så himla fint efter att det var bekräftat. De hade städat bort alla hennes saker, klätt henne fint, tänt ett ljus och lagt henne vilsamt i sängen, så vi kunde komma in och ta farväl av henne.
Men nu kom verkligheten ikapp mig. Jag ringde till en jobbarkompis, att nu kan jag komma till jobbet igen. Men kroppen eller magen klappade ihop helt, så jag bodde nästan, på ett mindre trevligt ställe här hemma i över ett dygn. Så jobbet fick vänta ett litet tag till. Men väl tillbaka så fanns det ingen press på mig. Om det blev en för tung dag för mig, då lämnade jag bara jobbet som det var och andra tog över mitt arbete.
Så ni kan nog tänka er att jag får flash back varje gång jag ser veckans reklam från ICA.
2018-10-20 21:15 | 0 kommentarer