Helec's Kennel

Jag har sedan ett tag tillbaka ansökt till försäkringskassan om att få utökat min sjukersättning till 100% från 50%. Jag har ju i flera år bara haft 50% ersättning och resterande 50% har jag inte haft någonting. Efter att jag avslutade min firma så har jag ett antal gånger försökt söka om utökad till 100% igen. Men det har hela tiden fallit på någonting som gjort att jag inte orkat. 

Ofta har jag skyllt på läkaren, att han inte funnits till för mig. Några har försökt sätta käppar i hjulet för mig, medan någon annan har stöttat mig och givit mig deras stöd. Men jag kom aldrig så långt att jag fick skickat in någon ansökan. 

Men så stötte jag på en läkare på VC som tog tag i det för mig. Vilken lyx var inte de. Och vilken glädje som spred sig över mig. Så jag ville verkligen gå honom till mötes, med att ringa samtal som krävdes och samla in journaler som underlag. Det skulle krävas en del för att samla ihop det. Men läkaren hade en bättre lösning. Istället för att jag skulle få de hem till mig, så kunde han begära att få in de direkt till sig. En sicken lättnad.

Så med tiden fick läkaren satt samman ett utlåtande som skickades till försäkringskassan. Jag fick meddelande att de fått in det. Efter de blev väntan lång, även om det inte ens är länge sedan som ansökan kom in. 

Något lustigt när jag var hos läkaren senast, i onsdags, då sa han att försäkringskassan hört av sig till honom just den dagen, att de ville att han ringer dem. Dagen efter, igår alltså, så ringde min handläggare till mig för att boka ett telefonmöte med mig. Hon ville inte att jag skulle bli tagen på sängen med hennes frågeställningar, utan vara redo och ostörd. Så vi bestämde att höras av idag kl ett. 

Kan ju säga att nervositeten ökade allt mer desto närmare kl ett klockan blev. Jag hörde av mig till L-E före kl ett för att prata av mig nervositeten lite. Kollade på klockan konstant. Kollade så jag hade batteri på telefonen. Kollade så volymen var tillräcklig. Kollade på klockan igen. Och klockan blir ett, och klockan blir fem över ett, klockan blir kvart över ett. Fortfarande inget samtal. Jaja, det kan väl vara för hon vill läsa igenom ansökan igen innan hon ringer. Klockan blir halv två, fortfarande inget samtal. Nu börjar jag bli orolig. Har jag fattat fel. Var det jag som skulle ringa henne, eller skulle hon ringa upp mig?

När klockan blev kvart i två, då gav jag upp. Då ringde jag upp henne. Och jag blir ju något brydd när hon säger att vi hade bokat tid nästa vecka. Men jag var helt säker på att vi sa som idag. Och när hon väl kollade i sin bokning så hade jag rätt. Tänkte i mitt stilla sinne. Vem är det som är snurrig här liksom, hon eller jag. 

Nu hade hon ju inte tid att ta de vi skulle gå igenom när jag ringde, utan vi bokade en ny tid. Ja, gissa när, jo, nästa vecka. Nu har ju jag laddat och anpassat mig för att ha de här samtalet idag. Inte bara varit nervös utan sparat energi och tänkt igenom tänkta frågor och svar. Hade samtalet blivit av idag som planerat så hade de ju kostat energi och kraft av mig. Men det gjorde det idag iaf. Men denna gången fick jag inte ut något utav det. 

Jag har ju så liten depå av energi och vill få ut så mycket som det bara går av det. Så när det blir såhär så tar det längre tid för mig att fylla på med energi än om jag fått något för det. 

När vi (förhoppningsvis) pratas vid nästa vecka så kommer jag helt klart nämna hur det blev för mig idag. Hur det påverkar mig och hur resten av min dag blev. För en annan kan ju ett uteblivet samtal inte ha någon som helst betydelse. Men för mig spelar det en stor roll.

2018-11-30 21:01 | 0 kommentarer

Jag älskar ju verkligen att planera och laga mat. Det var något som min mamma lärde mig. Inte bara mig utan även mina bröder. Det ledde till att en av mina bröder utbildade sig till kock. Han jobbar inte med det idag, men laga mat kan han ändå. 

Mamma lärde oss att vara lite kreativa, ta det som finns liksom. Och idag när jag sätter ihop en middag så får jag känna efter i munnen vad som passar och hur det smakar ihop. Orsaken till det kan ju visserligen vara att vi bodde ute på landet och var tvungna att ta bilen nästan en mil till affären. Då åker man knappast iväg för att köpa en lök eller liknande. Så var löken slut så fick man planera om eller ta något annat. 

Idag var jag iväg och tränade Assi, för henne på ett nytt ställe. Jag hade tänkt tränat henne vid bygdegården. Men med detta vädret så valde jag att hyra på ett hundställe istället. Och av erfarenhet så vet jag ju att jag är så himla trött efter varit iväg. Jag bara längtar hem och till att äta middag. För jag har fått erkänna för mig själv, att ska jag stå för maten, som det var förr, då blir det knappast någon lagad mat längre. Jag fixar bara inte att stå där bland stekpannan och kastruller. Få ihop en middag där allt blir klart i ordning och hålla i huvudet vilken ordning det ska tillagas. Det blir bara kaos i huvudet på mig 

Så i ett bra tag är det L-E som ser till att vi får mat på bordet. Det kan hända någon gång att jag hjälper till, men då gäller de typ att röra om i en sås för att L-E ska hämta något i frysen eller något i den stilen. 

Och jag hade hoppats på att få middag hemma idag också. Men så blev det inte. Jag hade totalt glömt av att L-E skulle på julbord med jobbet idag. När han säger idag att han snart ska åka, då kommer jag på att han skulle på det. Ärligt talat vet jag inte hur många gånger han har sagt till mig att det är idag. Nu minns jag att jag frågade honom om jag skulle köra honom, så han kan ta en öl och kanske en snaps till maten. men han tyckte inte jag skulle behöva göra det. 

Nu minns jag att han sa så sent som igår att det inte blir någon middag hemma idag. När jag åkte från träningen med Assi, så tänkte jag att det skulle vara gott att ta en pizza. Men de skulle ta längre tid innan jag skulle vara hemma och (för mig) behöva köpa till L-E också och äta den hemma. Så de hoppade jag över. Nu kan jag känna att "varför gjorde jag inte det ändå" för då hade ju L-E påmint mig ännu en gång att han skulle på julbord.

Så istället för middag blev det kex och mjukost och några kalla korvar som jag åt framför tv:en.

2018-11-29 18:34 | 0 kommentarer

Tidigt i morse skrev jag på facebook att idag känns som en bra dag, sömnen hade gärna fått varit bättre, men har ändå en bra magkänsla över denna dagen. Och mycket riktigt, det har varit en bra dag.

Idag var dagen för mitt läkarbesök efter min tripp till akuten i torsdags. Ofta får man ju kämpa och stå på sig när man är hos läkare, men med denna läkaren jag har nu, så behöver jag inte det. Utan jag säger vad problemet är, de symptom som jag upplever, sedan sätter han samman dem och förklarar hur de hör samman. Eller vilka symptom som kan utesluta det ena eller det andra. Och han pratar så man förstår. Inte massa konstiga ord eller latin.

Tråkigt nog så bekräftade han den diagnos som jag själv redan trodde, att det var migrän jag hade. De kan ju vara ganska nyckfullt. Så med skräckblandad förtjusning får jag nu avvakta och se om jag får något mer anfall eller om det bara var där och då. För det kan det ju vara tydligen. Jag hade ett enda anfall när jag gick i högstadiet (vilket är några år sedan). Men efter det har jag inte haft något sedan i torsdags. Och kommer det inte tätare än så, då kan jag leva med det 

Och efter idag så har jag medicin för det, om det mot förmodan skulle komma tillbaka.

2018-11-28 16:07 | 1 kommentarer

Nu får ni ursäkta. Men nu kommer ännu en blogg om min hälsa. Men i en annan riktning än vad det varit förut.

För ni som har mig som vän på facebook kunnat läsa så fick jag åka in till akuten i torsdags. När jag kom dit fick jag komma in på en gång och det hände mycket på en gång. Det kändes väldigt bra att slippa vänta med tanke på orsaken för att jag åkte dit. 

Vid ca halv två fick jag en typ smäll i huvudet, som att någon skjutit ett gummiband på huvudet på mig. Och de gjorde ofantligt ont. Ytan var lika stor som en spik, jag kan fortfarande sätta fingret på var den platsen är. 

Men jag kände inget annat, så jag fortsatte med att göra lunch som jag höll på med. Satte mig och åt. Då kom nästa symptom. Fick synrubbningar som ifall man tittade på ett bit-fel. Alltså sådant man ser på tv:en när man har dålig mottagning. Men smärtan i huvudet hade avtagit på ganska kort tid, men synen ändrade sig mer och större yta. När jag satt där och åt så skulle jag läsa en liten text. Men det kunde jag glömma. 

Då började tanken slå mig att ringa 1177, så jag fick rådgöra med dem. Men det tog inte lång tid förrän hon sa att jag ska ta mig in till akuten så det får kollas upp. Hon hörde med en kollega också för att vara säker på sitt svar till mig. Det var inte så akut att jag behövde ambulans, för jag vågade ju inte köra bil med tanke på synrubbningen jag hade. Så jag ringer färdtjänst om en sjukresa. Den resan ska jag inte gå mer in på, men med tiden kom jag dit jag skulle iaf.

Trots flera undersökningar och blodprover så kom de inte fram till någon orsak. Utan jag fick åka hem, då var kl kvart i två på natten, så jag var inte hemma förrän halv tre 

L-E var så snäll att han var hemma dagen efter, så jag kunde få sova ut det jag behövde. Det enda jag kände av då var tröttheten. För även om jag sover dåligt många nätter så brukar jag inte vara uppe till halv tre. Vi tog ändå dagen lite lugnt, åkte och handlade och gjorde annat när det ändå var ljust. 

Lördagen gjorde vi en go middag för att fira att det inte var något allvarligt. Gjorde trerätters middag som vi hjälptes åt att planera och göra. Kan säga att den smakade väldigt gott 

Senare på kvällen hörde jag av mig till kompisen som har nära till en sjö från sig, om vi kunde åka dit som idag. Ni kan ju bara gissa vem jag ville gå dit med 
Och idag var det ingen tvekan. Så fort hon fick syn på vattnet så lyfte hon på huvudet och kollade om det verkligen kunde vara sant.

Kompisen gick ju den vägen som ledde till sjön, men det gjorde inte Assi. Hon tog kortaste vägen. Hon var överlycklig för detta. Och kompisen har 3 stycken grand danois och även om hon ofta går till sjön, så är de sällan de badar. Så för henne var det intressant att se hur en vattenhund arbetar och njuter. Mina andra små tyckte väl det var sådär trevligt ställe att vara på. Men de var nog mer för att det var så kallt, annars kan Money gå i en bit iaf.

Det var fantastiskt underbart att se hur hon apporterade och tog sig i vattnet och bara simmade. Temperaturen var ju nära noll, men det hindrade inte henne. När hon kom upp på land så skakade hon, men om det var för att hon var exalterad eller frös, de vet man inte.

Efter ett tag gick vi tillbaka till bilarna. När vi står där så fick jag tillbaka de där synrubbningarna. Jaja, jag tänkte inte mer på de. Men vi hinner bara hem, så kommer huvudvärken. Och det var en huvudvärk som kändes som att de kom från helvetet 

Så jag gick och la mig. Denna gången var jag även väldigt känslig för ljus och ljud. Så jag gjorde det så mörkt jag bara kunde i rummet. Bad L-E släcka lampor och ta hand om hundar. Kan säga att han frågade inte varför, utan förstod att han behövde göra de.

Jag somnade väl knappast, kanske någon lite kort stund bara. Annars låg jag bara där och hade obeskrivligt ont 

Så med tanke på denna veckan med troligen två anfall utav migrän, så kommer jag ta kontakt med min läkare igen. Undrar vad han säger när jag nu kommer med ytterligare en åkomma för mig. 

Själv tycker jag att det räcker med det jag redan har. Men jag hoppas jag har tur att detta bara var några tillfälligheter. Men den chansen är väl liten 

2018-11-25 19:02 | 0 kommentarer

Vet inte om jag ska gå in i denna diskussionen med mig själv eller ej. Men jag är ju megastolt över Assi när vi tränar. Hon tar stora framsteg för var träningstillfälle. Nu skulle jag ju varit på ett pass idag, men med tanke på gårdagen och natten, så hoppar jag över de. Men känner jag mig själv rätt, så lär jag hitta tid för det i helgen och träna på egen hand. Det kryper liksom i både mig och Assi att få till våra träningar.

Hon vet precis när jag förbereder för just de. Hon blir ivrig, glad, ljudlig och hoppar till dörren. Tycker att jag ska skynda mig. Gläfser om jag behöver gå in igen för att hämta något. Ja, hon vet verkligen vad som är på gång och vill verkligen komma iväg. 

Nu vet ju jag att har man en lydig hund så ska lydnaden fungera mer än när man tränar. Jag är väldigt osäker på att Assi förstått detta. För allt eftersom vi går framåt i träningen, så låter jag henne vara lös hemma, ute på gårdsplanen och på promenader. Ett tag hade jag henne kopplad från gårdsplanen och en bit in på vår slinga. Men ibland lät jag henne vara lös på gårdsplanen och bara vara där. 

Men likt som en träning så ville jag koppla ihop detta. Så jag lät henne gå lös redan från altanen och ut på slingan. Men då sträcker hon ut sig i sin fulla längd och drar iväg i full galopp. I sitt släptåg får hon med sig båda de små. Jag bryr mig inget om det först. Jag vet att de har koll på mig och kommer och väljer den väg som jag går. 

Mycket riktigt, det tar inte ens en minut, så har jag de springandes runt mig. Den ena viner förbi mig efter den andra. Jag är väl inte helt till freds med detta. Utan vill att iaf Assi kommer till mig. Hon står ca 10-12 meter ifrån mig och jag kallar in henne. Tänker att detta kommer ju bli en barnlek. Hahahaha, gissa hur lång näsa hon gav mig. 

Hon ger mig bara den där luriga blicken: jag vet var du är och vad du vill, men det kan du glömma. Kan ju säga att jag blir något smått irriterad på henne. Men, men, jag fortsätter gå. Tänker att hon ska minsann inte få vinna. Samma händer igen. Och ni vet väl att hoppet är det sista som överger människan. Så denna gången tänker jag att jo, nu kommer hon komma. Nu fick hon ju springa löst och ledigt en stund till. Så NU kommer hon lyssna på mig.

Hur många tror att hon kom in när jag kallade på henne. Är det någon som tror på det, så har ni fel. Nejdå, hon gav mig samma blick igen. Nu börjar jag bli lite mer irriterad på henne. Men jag fortsätter gå. De små är i närheten hela tiden och jag småpratar med dem. Så efter några inkallningar till så kom hon till slut. Då fick jag kopplat henne och vi fortsatte gå slingan runt. 

Så man skulle inte kunna tro att det är samma hund när vi tränar inkallning som när jag ber henne komma i naturliga situationer.

2018-11-23 15:44 | 0 kommentarer | Hundar

Idag har jag "bara" varit iväg och tränat Assi. Eller iväg och iväg. Jag gick ner till bygdegården och var på deras parkering. Jag har ju konstaterat att träna hemma på vår egen gårdsplan är som förgjort. Redan när jag bestämde att köpa en barbet så sa jag att bygdegårdens parkering kommer bli min appellplan när jag tränar hemma. Jag har ju gångavstånd dit.

Men idag hade jag tänkt vara på en närmare plats. Det är ju svårt att hänga med på när ni inte vet hur det ser ut här runt omkring. Men bara nerför backan så finns det en stor asfalterad yta. Men när jag kom dit så var det för blåsigt och öppet, så jag valde att fortsätta till bygdegården. Där är de en bit från vägen, den ligger med skogen runt om nästan hela och helt slät och stora ytor.

Att gå dit tog ca 15 min så de tycker jag blir en lagom promenad för Assi innan vi börjar träna. Nja, inte om man frågar henne. För hon var allt annat än färdigrastad när vi kom fram. Men jag testade att börja träna henne lite lätt. Hm, var väl inte helt nöjd med kontakten. Så vi hade ett litet samtal, ska vi gå hem igen, eller ska vi träna. Träna tyckte tydligen Assi, för hon blev mer fokuserad och skärpt.

Lagom till att hon blev det, så kom det in en bil på området. Jaha, tänkte jag, det var ju typiskt. Men jag valde att pausa henne och skriva upp i min träningsbok vad vi gjorde och hur det gick. Men så kommer "tanten" fram till oss. Och som i vanliga fall fick jag pratat om rasen för hon trodde det var en pudel 

Men så var hon tvungen att berätta om sin grannes hund som var så underbar och härlig, en labradoodle 
Nu blev jag ju lite politisk (i hundvärlden) och förklarade att det är ingen godkänd ras som min är. Jag har stamtavla på min hund och kontrollerad avel. En rasstandard som vi ska rätta oss efter. En blandras som hennes granne kan ju bli vad som. Hon höll väl med om att det kan bli hipp som happ.

När hennes transport kom (med möbler som skulle in i bygdegården), som hon väntade på kom så fortsatte vi med vår träning. Nu hade ju Assi fått en liten paus. Och jag vet inte vad det är med dessa pauser. Näst intill efter varje paus så sitter momentet perfekt när vi tar upp det efter pausen än före. Ungefär som att hon vilar sig i form. Inte för att det spelar någon roll hur hon snappar upp och lär sig. Bara hon gör det. Och det för hon 

Jag tog en paus till när alla bilar skulle köra igen. Så hade vi hela planen för oss själva igen. Nu valde jag att göra inkallningar och koncentrera mig på hennes ingångar. Jag säger då det. Även efter denna pausen satte hon hela momentet. Jag blev så lyrisk och glad. Min lilla sessa 

Då bestämde jag mig för att försöka filma vår träning. Det är ju utmanande när man är ensam. Men jag lyckades sätta upp telefonen såpass att jag fick spelat in två inkallningar. Tyvärr går det inte att lägga upp filmer här, annars hade jag gärna gjort det. Men det såg jättebra ut. Andra gången var jag bara tvungen att hjälpa henne lite lite med armen så hon kom in rätt. Det var helt klart skillnad mot hur det såg ut på kursen i onsdags på kursen. Så hon tar milskliv i träningen. Snart får jag börja bygga hinder och annat, för att komma än längre 

Såhär långt var ju allt bra med träningen. Men jag ville få till bättre stadga på henne när jag lämnar henne sittande. Så jag gör som jag blivit visad på kursen. EN gång. Precis när det var gjort så knakade det till i skogen, ganska nära oss. Jag tror inte det var något djur, utan mer vinden som spelade oss ett spratt. Det sprattet tyckte Assi lät så roligt, så hon drar iväg i full karriär och ska "jaga" detta något. Jag lyckas få henne att vända. Då tar hon sats in i skogen.

Jag blir ju knappast glad över denna språngmarsch hon tagit sig friheten till att ta. Hon byter riktning och fortsätter i skogen åt ett annat håll. Men efter ett tag så satsar hon i riktning mot vägen. NU får jag panik. Hon är absolut inte van vid vägar och bilarna kör fort förbi där vet jag. Så jag vrålar till mitt fasansfulla panikvrål. Det är ett vrål som jag bara kan få till i de lägena. Och jag har aldrig haft en hund som inte reagerar på det. Assi reagerade på de vrålet idag också. 

Puh, hon vänder upp mot mig. Och med lite traskande genom skogen, till där hon är så möts vi. Hon tar sig mot mig i lugn och ro. Ni kan nog leva er in i den känslan när hunden kommer när de hänt något sådant. Jag hade ett litet snack med henne igen om att så får hon inte göra. Jag blir ju livrädd för att det ska hända henne något. 

För er som sett henne det senaste vet ju att hon har en ganska härlig päls. Och har man såpass lång päls, då fastnar det både det ena och andra i den. Jag tog bort det värsta från henne. Men mycket fick sitta kvar tills vi kom hem. Då blev det till att sitta och dra en pinne i taget från henne. Som att spela plockepinn, fast här skulle de röra på sig 

2018-11-18 18:43 | 0 kommentarer | Hundar

Som ni har kunnat se på facebook så var vi iväg idag på en inofficiell noseworktävling med Money på Orust. Oftast när man anmäler sig till en sådan tävling så är startordningen den samma som turordningen för när de tog emot anmälan. 

Och väl på plats så visade det sig att vi hade startnr 1. De kändes väldigt bra. Slippa gå runt och vara nervös och bygga upp än det ena än det andra i huvudet. Slippa räkna ut hur lång tid det är kvar tills vi ska tävla. Slippa höra hur det går för de andra, lyckande eller misslyckande. Slippa gå i andras fotspår. 

Så direkt efter banvandringen så gick vi in för att börja. Även denna gången valde jag att byta från halsband till sele precis utanför första söket. Det är något han börjar komma in i nu. Så det kommer jag fortsätta göra. Direkt när han får på selen, så börjar han dra och sätta nosen i backen. Helt underbart tycker jag. I vanliga fall får han inte dra i kopplet, men med selen på, då får han det. 

Det var 4 sök idag. Behållare, inomhus, fordon och utomhus. Och med tanke på hur det gick förra gången, så var jag osäker på hur han skulle reagera. Så jag förberedde arrangören att jag kanske bara gör de två första söken. Men när jag kände draget i kopplet och hur han satte de två första söken som ifall han aldrig gjort annat, då var det bara att fortsätta. 

Fordon och utomhus har vi aldrig tränat på. Så jag tänkte att vi får ta det som det kommer. Det är ju ändå bara som en träning. Men fordonsöket var hans snabbaste. De tog han på 15 sek. Utomhus var mer utmanande. Så där gick tiden ut utan att han fann doften. Tydligen var det nära att han skulle hittat den. Men just då tog jag kopplet bakom ryggen och råkade dra lite i det, så han avbröt att gå dit han hade tänkt. Jaja, de var en erfarenhet rikare för mig. 

Vi slutade med 75 poäng vilket jag är superduper glad över. Jag menar, vi har bara gått en nybörjarkurs när han va ca 6 månader. Sedan har jag tränat på egen hand. Och idag satte han nästan alla fyra söken. Han är en klippa min lille kille 

Nu är ju dessa tävlingarna likadana som utställning, när man är klar kan man åka. Så de gjorde vi. Klockan var ju inte ens halv ett. 

Men den senaste tiden har jag kollat på lite bilar på nätet. Vi är ju ganska kräsna med vad vi vill ha. När vi kollar på bil numera så börjar nog vi tvärtom mot många andra. Det första jag gör är att öppna kofferten för att se hur stor plats det är för hundarna. Är jag inte nöjd, då stänger jag luckan och går vidare till nästa bil. Vi kan kompromissa på våra önskemål. Men utrymmet som hundarna kommer få är A och O.

När vi nu var färdiga såpass tidigt så tog vi vägen via några bilhandlare. Åkte in till återförsäljare som har de bilar jag är intresserad av. Men det var en besvikelse. Det var inte så stort som jag önskade där bak. Men när jag kollade på en annan modell, så såg det betydligt bättre ut. Så då tar jag med mig det hem, för att kolla andra fakta om bilen och modellen.

På väg från en återförsäljare så frågar L-E hur det var med ett annat märke och modell. Det var ingen bil jag sett i verkligheten heller. Men såg väldigt intressant ut när jag kollat på nätet. Så jag knappade in en återförsäljare för den bilen också. Men ack nej, även där blev vi besvikna. Där fick vi ändå hjälp. Så vi beskrev våra önskemål och säljaren visade oss en annan modell. Den såg väligt bra ut, tills vi kom till hur mycket jag får lov att dra med den. Det gav inte mycket utrymme om vi byter husvagn. 

Äsch, sa jag, jag får väl ta BE i så fall 
Då skulle jag få dra 2100 kg med den bilen. 

Så hur bra det än ser ut på nätet, så är det skillnad att se det i verkligheten. 

2018-11-17 16:31 | 0 kommentarer

Hur kan man gå en hel dag utan att göra någon nytta över huvud taget??? Det är vad jag har gjort idag. Eller inte gjort kanske jag ska säga hahaha
För jag har ju inte gjort något på hela dagen. Jo, djuren, men inget utöver de. 

Så det är väl priset jag fick betala för att varit iväg igår och kom hem sent. Jag sa till L-E idag att jag måste planera bättre, inte boka upp mig som jag gjort de senaste nu. Kollar i kalendern och ser att jag har "bara" tre saker nästa vecka. Men jag tror nog jag ska korta ner det till två trots allt. 

Jag vet ju också att inom ganska snar framtid ska jag åka till Stockholm med Candy. Den resan kommer jag också planera att åka minst dagen före det är dags, för att inte ta ut mig allt för mycket. 

Men nu ska jag fortsätta helgen. Fortsättningen på denna dagen kommer inte bli någon större skillnad på hur dagen varit. Men imorgon åker vi på tävling med Money. Det är ju tur att de är på en lördag, så L-E kan vara med och köra. 

2018-11-16 16:55 | 0 kommentarer

Då har jag varit iväg även idag. Jag frågade en person, om hon kunde ta min plats på en föreläsning om jag inte orkar åka. Men det gick tyvärr inte. Jaja, jag får väl åka själv iaf. Så jag förberedde mig på att åka. Det är ett jobb att göra för mig. 

Först och främst mentalt. Sitta och tala med mig själv hur jag ska planera min dag. Att vid den och den tiden behöver jag åka, då måste jag göra detta innan, när kommer L-E hem, hinner jag äta innan eller ska jag åka än tidigare och äta längs vägen. Planera när jag tar mina koppar te. För de har stor betydelse också för mig. Planera vad jag behöver ha med mig för att orka. Denna gången blev det bara en mugg med te som jag kunde värma när jag körde hem. 

Vad kan jag göra hemma under dagen. Hur mycket energi tar det, hur mycket energi behöver jag för att orka med kvällen. Vad måste jag avstå från, för att orka. Ska jag åka öht? Hur kommer jag känna mig imorgon, vad ska jag göra imorgon. Ja, det är ett helt företag att vara iväg två dagar i rad för mig. 

Kan säga att allt detta var värt det idag. Det var en sådan givande och rolig föreläsning. Och nyttig. Det finns ju mycket att lära sig om hundar och dagens föreläsning var om hundens anatomi. Det går inte gå igenom allt inom anatomi på en kväll. Men jag har fått en djupare inblick än vad jag fått innan på andra kurser. Börjar förstå några samband mellan rörelse och vinklar. Men för att komma än djupare i ämnet så kommer jag söka efter andra kurser.

Dagens kurs var slut ca 21.30 och jag har ca en timme hem. Men det var inget som hindrade hundarna från att höra när jag kom hem.

Jag hörde redan när jag gick ur bilen att de hörde mig. Så jag vet vad som väntade mig innanför dörren. Jodå, ingen skillnad idag. Det var tre stycken väldigt glada hundar i hallen. Den ena mer skälligare än den andra. Den ena hoppade högre än den andra. Den ena blockerade min väg in mer än den andra. 

Men jag tar mig inåt och upp på andra våning. Då frågar jag L-E om jag ska åka igen 
NÄ! sa han 

Då hade tydligen det varit ett pipande och gnällande och oroligt för att jag inte var hemma. Först hade han låtit dem vara på övervåningen. Men till slut orkade han inte med dem längre, så de fick vara i köket. 

Och vis av erfarenhet så tar jag av mig mina glasögon innan jag sätter mig. För jag vet att iaf två hundar vill hälsa på mig väldigt intensivt och på väldigt nära håll. Så när de är klara och jag fortfarande har glasögonen på mig. Då är det som att se genom dimman i Lützen 

Men denna gången hade jag en hund med större tunga i knät också. Så alla tre skulle hälsa på mig som ifall de aldrig sett mig. Nu tycker jag faktiskt detta är lite gott att bli välkomnad på detta sätt. För de har en stoppknapp också. När jag säger att nu räcker det. Då lugnar de sig och oftast går och lägger sig. Det kan hända att de kommer fram till mig igen. Men då säger jag bara att, Nej, vi har hälsat klart. 

Imorgon lär jag vara hemma hela dagen iaf. För nu orkar jag inte vara imorgon också. Däremot ska jag iväg på lördag igen. Men då får alla hundarna följa med, så då är det betydligt lugnare med min hemkomst 

2018-11-15 23:16 | 0 kommentarer | Hundar

Jag har ju ett ganska dåligt lokalsinne. Så nästan vart jag än ska så kör jag med någon gps-app. Man skulle ju kunna tänka att när man ska till samma ställe flera gånger, att man till slut lär sig hur man kör dit. Så är det inte i mitt fall 

Och köra rätt (eller fel, rättare sagt) går att göra även om man kör med en app på. Innan de fanns gps över huvud taget, så ringde jag till L-E och frågade om vägen. Men trots att jag hade honom i telefonen, så körde jag fel 

Idag var det dags att åka till lydnadskursen igen med Assi. Kan säga att jag kom inte ens en km hemifrån förrän jag fick vända igen. Hade självklart glömt en viktig sak hemma. Vänder så fort jag kan och skyndar hem. Assi, stackarn, började pipa och "skälla" där bak. Men matte nu kör du ju hem igen, vi skulle ju träna. För de har hon lärt sig. När jag tar på mig just den västen, då ska hon träna, de hon älskar så otroligt mycket. 

Iväg igen med vetskapen om att jag måste tanka längs vägen. Nu har ju de flesta bilarna teknik som visar hur långt man kommer på den mängd man har i tanken. Och i appen visas de ju hur långt jag har kvar till målet. Med snabb överräkning så skulle jag klara köra till kursen utan att tanka. Men knappt halvvägs så tycker bilen att jag ska tanka. 

Så i Landvetter fick jag svänga av. Och för att spara lite tid så tankade jag inte fullt, utan slängde bara i 20 liter. Nu kände jag mig lite mer stressad än innan jag tankade. Appen var fortfarande igång och tiden när jag skulle vara framme var knapp innan kursen skulle börja. 

Men nu säger appen att jag ska köra gamla vägen??? Förklaringen till det syntes längre upp i backen. Där var det kö och trafiken stod stilla. Valet att köra gamla vägen var ganska lätt då kan jag säga. Problemet var bara att det var mer än jag som valde att köra den vägen. Och där var det inte lika lätt att köra om. För de sysslade jag med en hel del innan jag tankade. Behövde ju köra in tiden de tog att vända och köra hem igen. 

Nu blev det bara till nästa mot så då blev det till att gasa på igen när jag var åter till motorvägen. Genom Göteborg vet jag hur jag ska köra. Men på andra sidan älven är jag mer osäker, så kollandet på appen blev mer tätt mellan gångerna. Och peppar peppar för första gången körde jag inte fel den sista biten. Det var väl väldigt tur med tanke på hur resan in hade gått fram tills dess. 

Kursen i sig gick kalas. Jag är så nöjd och stolt över Assi. Dock var hon mer vild än tam idag. Men hon samlade sig och vi fick gått igenom de jag tänk. 

Även om kursen var huvudresan idag, så hade jag ett ärende till innan jag vände hemåt igen.

Jag åkte till fina Charlie hemma hos Anders och Maja. Han var så himla fin OCH full av energi, precis som Anders och Maja själva. Och Assi och han började busa och leka direkt. Det tog nog ca 5 min innan Charlie märkte att jag var med också. Men när han såg mig, så kände han igen mig <3

För att komma dit så hade jag aldrig hittat utan appen. Och få det beskrivet via telefon eller uppskrivet hade aldrig fungerat för mig hahaha
När jag sedan skulle hem så hade jag aldrig hittat hem utan appen. Men innan jag kom ur stan så pratade jag med L-E och han tyckte att jag kan köra via R40 hem, men det tyckte inte appen. Utan den tyckte att jag ska köra mot Malmö. Så den fick bestämma. Tur va väl de. För på radion hörde jag vilka köer det var i Kallebäck. 

Så ännu en gång fick jag hjälp av appen att ta den lämpligaste vägen. 

2018-11-14 19:19 | 0 kommentarer

Vi håller ju på att rensa och renovera här hemma. Det tar sin tid, men vem har bråttom. När jag får upp minnen på facebook så kommer det upp ett inlägg som jag skrev för 3 år sedan. Och då vet jag ändå att det var inte då vi började, utan kanske för 5 år sedan. Men å andra sidan, när blir man färdig med ett gammalt hus 

Det finns ju de som säger att man ska göra en rensning med ca 10 års mellanrum. Hm, då ligger vi nog efter lite. Men vi gör ju kombo med rensning och renovering. 

Nu är ju inte jag någon person som kan slänga saker som fortfarande går att använda. Förr skulle jag göra konstgjord andning och återuppstå alla saker. Om jag bara gör si eller så med den saken, då kan någon få användning utav den. Men de slutar bara med att sakerna blir liggandes igen. Så där har jag släppt på mitt tänk. 

Men jag kan ändå inte slänga saker som fortfarande går att använda utan att behöva göra något med dem längre. Så vi har flertalet kartonger här hemma. Jag har ju sett program på tv där folk får hjälp med att rensa. Där står kartonger med "släng", "sälj", "spara" eller "skänka".

Här har jag tagit bort en kartong. "Sälj". Det tar sådan energi och kraft att först ta mått, fotografera, beskriva, lägga ut annons, kolla prissättning, svara på mail, osv osv. Men de andra kartongerna blir fort fyllda. Så när vi är iväg så får nästan alltid någon kartong följa med. Antingen till tippen eller loppisen. 

Idag var det jag och Fidde som åkte in till Erikshjälpen för att lämna in fler saker där. Vi lämnade in två kartonger i torsdags också. Då hade vi andra ärenden så vi gick inte in då. Men idag var skillnad. Vi började med en fika, sedan tog vi en runda i butiken. Jag sa till Fidde att ha ögonen öppna för olika saker som jag är ute efter. 

Men, i vanlig ordning, kom jag ut med andra saker än de jag sökte. Så på vägen till bilen igen säger jag till Fidde. 
- Det är ju konstigt, här lämnar vi in saker för att vi rensat, men så köper jag nya saker direkt 

2018-11-13 19:32 | 0 kommentarer

När jag flyttade hit, för över 20 år sedan 

Tjitt, är det såpass länge sedan. Ja, när jag tänker efter så har jag snart bott här halva mitt liv och det kommer bli fler år än så också. Men då tyckte jag det var ganska tråkiga väggar överallt. Vävtapet i alla rummen som bara var målade. 

Nu är ju inte jag någon inredningsmästare. Men jag vill allt ha något mer än målade väggar. Så i flera år, nästan 20 år har jag pratat om att jag vill göra om väggarna och sätta tapeter istället. Men jag har ju insett vilket arbete det blir när det är vävtapet på väggarna nu. Men ibland är det bra att skynda långsamt. Ja, långsamt får man väl verkligen säga att vår renovering varit 

För numera finns det ju renoveringsgips att sätta upp på väggarna för att slippa bredspackla. Det har varit L-E's förslag att göra. Då har jag bara sagt att det vill jag se honom göra. För jag skulle inte göra det. Varje liten ojämnhet skulle synas och det skulle vara ett evighetsjobb att få det slätt och fint. 

Men när jag flyttade hit så hade vi en sådan där snygg 70-tals hörnsoffa i vardagsrummet. Men den gav vika med tiden, efter det blev det 2 soffor och en fåtölj inköpta på Erikshjälpen. Den höll ju inte i evighet, så den åkte ut vart efter också. De som avlöste den var en soffgrupp vi fick av Linda och Morgan. Men vid den tiden spenderade vi inte så mycket tid i rummet längre. 

Då var vi mer här uppe på andra våning. Och med mitt och L-E's ordningssinne (ironi) så samlades det bara saker i rummet. Det ena efter det andra. Men så tog vi oss i kragen och gjorde ett ryck. Slängde ut möbler och städade. Men det tog inte lång tid förrän det var fullt i rummet igen. 

Nu är jag ju förärad med att ha väldigt fina och goda vänner. Så i olika omgångar har jag fått hjälp med att få ordning här hemma. Jag har även fått material för att byta ut de vi har. Och för er som sett på facebook så har vi ju renoverat vår lilla hall. Eller finentré som vi kallar den. Huset är ju så gammalt att det fanns en egen ingång till prästen när han skulle komma hit på husförhör. Men det är en annan historia 

Där är faktiskt vävtapeten kvar. Det är såpass mycket längs väggarna där, så det spelar ingen roll vad som är på väggarna. Däremot målade vi om där. För jag hade fått golvskivor som vi ville ha i där. Så vi tog en färg från skivorna och målade om. Byggde upp golvet så det kom i samma höjd som rummet. Ställde in garderober som jag också hade fått av kompisen. Och medan vi gjorde golv och väggar i finentrén så fick de vi hade haft i garderoberna vara i rummet 

Så det var verkligen belamrat med saker. När det var som värst så hade vi bara en smal gång att ta oss fram genom. Absolut inget vi gillade. Det var så mycket att göra i rummet att jag visste inte var jag skulle börja för att det var så mycket. Med påföljd att jag gjorde inget. 

Men med tiden så tog jag ett plagg i taget som jag hängde in i de nya garderoberna. Jag samlade saker att skänka i en kartong, jag samlade ihop hundsakerna på ett ställe. Och till slut såg jag en förändring, en förbättring. Efter ett tag såg jag ljuset i tunneln. Och det gav mig energi att fortsätta. 

Så idag har våra nya (nya för oss) möbler kommit på plats. Det är en matsalsmöbel i Gustaviansk stil. Tidigare var det inget som jag kunde tänka mig ha. Men när L-E's föräldrar gick bort så ärvde vi deras golvur. Och de var vi väldigt glada över. Vi vet ju vad den betydde för dem. Så den får en central plats i rummet. 

Det kunde väl knappast passa bättre att inviga detta rum med nya möbler som idag på en söndag med en söndagsmiddag. Och inte nog med de, jag tog fram vår nya (ny på riktigt) fina servis också. Så det blev invigning utav den också. Middagen bestod av ugnsbakad hel fläskytterfilé med potatisgratäng och svampsås. Den satte sig som bomull runt magen kan jag säga. Och det var lite extra att sitta där och äta med nya servisen. 

Nu får vi se när det blir middag där nästa gång. Kanske att någon får en inbjudan och vi delar med oss av glädjen att sitta där. Men de kan dröja ett tag tills vi fått färdigt väggarna också 

Candy ville självklart vara med på invigningen. För övrigt tyckte framförallt Assi att det var konstigt att vi satt där. Det har ni aldrig gjort förut.

2018-11-11 18:56 | 0 kommentarer

Jag och kompisen fick ett ryck att spela på dagen V75. Nu är ju iaf inte jag så insatt i hästar och trav. Så det fick bli en Harry Boy, även om kompisen kan mer än mig. Det är inte första gången jag gör det. Utan jag har försökt träffa rätt på det viset tidigare. Kan väl inte påstå att det blivit någon storvinns, men någon gång har jag iaf fått tillbaka de jag spelade för.

För flera år sedan så var det en som sa att om man ska försöka sig på de stora summorna via Harry Boy så ska man spela tidigt i veckan. För spelar man närmare dagen för travet, då väljer Harry Boy de hästar som är mer spelade på, men få högoddsare. Så vi spelade en kupong redan på måndagen. 

Kompisen sa att nackdelen med att spela så tidigt är att man får med även de hästar som blir strukna. Nu hade vi tur att ingen av våra hästar blev strukna, annars hade ju våra reserver gått in. 

Jag satte mig som klistrad när det väl började. Talongen i handen och kontaktade kompisen för att se om hon satt lika klistrad som mig. Tråkigt nog hade hon fått åka iväg på ett ärende som var väldigt tung att göra. Hon missade inte alla lopp, men hade fokus på annat håll. 

Kan ju inte säga att första loppet blev som önskat. Harry Boy hade valt att spika det loppet. Men det var inte samma häst som vann som vi hade som spik. Då konstaterade jag att vi får inte alla rätt iaf. Lika bra att veta det redan efter första loppet än förlora på sista. Loppet därefter var verkligen mer intressant. Då fick vi in en seger. 

Dagens V75:a gick i Eskilstuna och jag tittade på direktsändningen. Och ni kan bara gissa hur mycket jag satt här och ropade och hejade medan de sprang. Nästan så de hörde det upp till Eskilstuna 

Hundarna undrade iaf vad jag höll på med. För de har aldrig hört mig på det viset förut. Assi hoppade upp i knät på L-E och var vild och galen. Money satte sig bredvid mig och pussade och fjäskade för mig. Men Candy tittade bara på mig och typ tyckte att, men det var ju bara matte. La sig igen utan att lyfta ett ben. 

Loppen därpå var väl lite si och så med. Men jag kollade faktiskt hur våra hästar placerade sig. Och det var faktiskt bara i ett lopp där de blev sämre än 1, 2 eller 3:a. Så vi var ganska nära iaf att få fler rätt än vad vi fick. Nu blev det 3 rätt. 

Men även om det inte blev någon utdelning, så bestämde vi redan innan sista loppet hade gått att vi gör ett nytt försök nästa vecka. Men då kanske det blir att vi tar ut en rad själva än låta Harry Boy välja hästarna. 

Oavsett om det är Harry Boy som tar ut hästarna eller om vi gör det själva, så är det otroligt spännande och inlevelsefullt att sitta med en bong i handen och hoppas på att hästarna springer efter vår bong 

2018-11-10 19:46 | 0 kommentarer

Jag såg ju så mycket fram emot denna dagen. Första gången vi skulle ut och tävla i nosework, jag och Money. Det var så trevlig stämning och en som var med på samma doftprov som oss var också där. Så vi fick lite extra att prata om. Vi var lika frågande inför vad som väntade. Fattade lika illa båda två. Allt var ju nya begrepp. 

Vi har hört uttrycken förr, men förstod inte hur det skulle gå till i detta sammanhanget. Men eftersom det var en inoff tävling, så finns det massor av tillfällen att fråga, och fråga gjorde vi. Både hon och jag 

Jag och Money var sist ut i den grupp vi var i. Och nerverna blev allt mer spända desto närmare vår tur det blev. Det är ju sällan jag önskar att vara först ut, men idag hade jag gärna gjort det. Men det kanske blir nästa gång. För vi kommer åka fler gånger, det kan jag lova.

Det var två sök idag. Och vi går in på första söket, där det fanns lite utrymme innan vi kom in på själva sökområdet. Där sätter jag på honom hans sele och han börjar nosa. Sökområdet är uppdelat i två små rum. Det ena rummet är lite mörkare. Men han visade tydligt att han ville in där. Han är noga och går igenom alla saker som finns i rummet. Söker längs stolar och andra föremål. 

Men så ska han gå ut ur det mörkare rummet för att fortsätta där det är ljusare. Men då på dörrkarmen så kissar han 
Så vi blir diskade. För även om jag är ny på detta, så det har jag läst att det får han inte göra. 

Han va rastad innan vi gick in. Men är man hane så är man. Vi blev ändå visade var doften var, så han fick marker doften. Och promenaden mellan söken, då lät jag honom kissa av sig det lilla han hade kvar, för att vara på säkra sidan. 

Nu var det en liten bod som vi skulle söka igenom. Vi går in och jag ser hur han fokuserar på ett ställe, men visar inget tecken på att markera. För att ge honom utrymme att söka, så backar jag och vrider mig lite.

Alltså nu snackar vi reaktion. Där hade de satt upp sådan där låtsas-spindelväv och även spindlar i det. Spindelnätet fastnade i min jacka. JAG HAR EN FRUKTANSVÄRD FOBI FÖR SPINDLAR. 

Så jag skriker i högan sky, hoppar och viftar med armarna och rusar ut ur boden. Jag lovar er. Det var INGEN som skrattade åt mig. Utan förstod att det var något fruktansvärt som hänt. Och när L-E sa att det var nog spindlar där inne, så kom det folk runt mig för att höra om jag behövde hjälp. Jag är ju långt ifrån ensam om att ha fobier. 

L-E och Fidde tog hand om stackars Money. Han blev väldigt orolig för mig, hans matte. Honom hade jag tydligen släppt. Nu är det ingen panik att göra det. Men Fidde berättade att han blev pipig och sökte efter mig. Men för att han skulle få ut så mycket som möjligt av dagen, så tog Fidde honom, med hjälp av ledningen, så han fick gå in i boden igen och blev visad var doften var. 

När vi var på väg hem så frågade jag var den fanns. Då visade det sig att doften var på ett ställe som jag misstänkte. För innan jag rusade ut, så tyckte jag mig se honom vara väldigt intresserad av just de stället. Han nosade noga där, men visade inte till mig att det kunde vara där. Kan ju säga att från att jag såg hans intresse till att jag for ut, så var det inte lång tid emellan. 

Nu var det ju inte bara jag som reagerade. Utan tävlingsledningen reagerade också på min reaktion. De kände sig skyldiga till att det blev som det blev. Som de sa att de var noga med att inte ha saker som kunde skrämma hundarna. Men de hade inte en tanke på att någon skulle reagera så som jag gjorde. Men jag sa samtidigt att jag brukar säga till, eller fråga, eftersom jag har en sådan fobi som jag har. Men troligen i all stress och nervositet så föll det ur minnet. För jag är helt övertygad om att hade jag frågat eller talat om min situation, då hade de plockat bort de. 

JAG lägger absolut ingen skuld på dem. Det är mitt ansvar att meddela. 

Men nu har vi ändå gjort vår debut i tävlande inom nosework, även om det var en inoff. Och blivit mer insatta i hur det går till. Då kan jag konstatera att vi behöver träna än mer. Behållare fixar han utan problem. Men inomhussök är något vi får satsa mer på. För jag är fortfarande övertygad över att han är klippt och skuren för att hålla på med detta. 

Han är helt slut iaf, för även om det blev som det blev så har han ansträngt sig och jobbat med näsan. 

2018-11-09 18:54 | 0 kommentarer

Ja, jag försöker ju ha personliga namn på våra djur. Det spelar ingen roll om det är en katt eller en höna eller duva eller hund. Ankor, duvor och höns får bara namn ifall jag känner att något passar dem. Och de är ju inte så att de vet vad har för namn, utan det är mer att vi vet vilka djur vi pratar om. Men alla andra vet allt vad de heter.

Men jag ska nog tänka mig för vad jag kallar djuren för. Många gånger passar det väldigt bra. Candy tex, det finns nästan inget annat namn som passar till henne. Ja, det skulle väl vara Diva isf, men det har hon ju som smeknamn. Och sötare än vad hon är går ju knappt att bli än Candy 

Men så har vi ju en hund till på detta stället som har personligt namn. Det var ju väldigt lätt att komma på eftersom han kommer från sedelkullen. Så Money var inget svårt beslut. Det är många som frågar två gånger vad han heter. Eller så får jag kommentaren, Heter han Money, PENGAR??? Jah, säger jag, hans mamma heter ju Candy, godis. 

Nu kan man ju vara ganska ironisk med detta namn. Att han är dyr i drift, att han kostar massa pengar, eller att jag lägger mycket pengar på honom osv osv. Men det går även att vända på det. Att han är billig. Idag har han varit VÄÄÄÄÄÄLDIGT billig. 

Vi lämnade hundarna hemma idag när vi var iväg på ett ärende. Det är ju absolut inte ovanligt. Och när vi kom hem, så gick det inte att smyga. Utan det var en högljudd skara som var inne. Den senaste veckan så har jag även låtit Assi vara lös på gårdsplanen. Och det klarar hon galant. Men idag när hon sprang så tyckte jag det såg konstigt ut på ena bakbenet.

Jodå, mycket riktigt. Money (dyrgripen) har tuggat ner hennes päls IGEN!!!!!!! Jag ska inte skriva vad jag kände för att göra där och då med honom. Men han fick inga pussar och ryggdunk iaf. 

Jag kollade närmare på hur det såg ut och ser att det är inte lika kort som när han tuggade ner henne tidigare i år. Och denna gången är det längre tid kvar tills jag ska ställa henne. Så jag kommer inte klippa ner henne som jag gjorde i januari. Utan jag hoppas bara på att det växer ut såpass att det går att "gömma" på utställningen. 

Och nästa hund har jag redan bestämt att hon ska heta Angel, så hon kommer väl bli en riktig ängel till hund 

2018-11-08 18:36 | 0 kommentarer | Hundar

Jag har ju hundar i två olika grupper. En hund i grupp 8 och de andra i grupp 9. De hundar som ingår i de grupperna är ju ganska olika. Det är ju grupp 9 hundarna som jag ställt längst och därför mer van att läsa vilka domare det är där. Och många andra jag pratar med känner också oftast till de hundarna. 

När jag började ställa min hund från grupp 8 då var det många nya domare som jag aldrig hört talas om tidigare. De är ju en spänning med att skaffa en ny ras. Och är rasen dessutom lite udda, så är det ju ofta utländska domare som jag aldrig hört talas om. Det är ju sällan de dömt rasen i Sverige heller, så kolla hur de dömt tidigare är en utmaning. 

Det är ju sällan båda mina raserna går samma dag, utan ska jag ställa båda raserna så blir det en dubbel helg. 

Men nu när den ena kennelklubben efter den andra börjar publicera vilka domare som kommer döma nästa år. Så har ett lustig sammanträffande hänt. På mer än ett tillfälle så är det samma domare för båda mina raser. 

Att det kan hända vid ett tillfälle är ju lite lustigt. Men kommande år så kommer de ske på iaf två tillfällen, dessutom på två utställningar i rad. Det är inte samma domare på båda utställningarna, utan bara samma domare för mina raser. 

Ska bli riktigt spännande att se om det kommer bli fler gånger nästa år som det inträffar.

2018-11-07 19:26 | 0 kommentarer | Hundar

Jag känner mig så otroligt rik på vänner 

Jag har ju fortfarande inte vant mig vid den nivå som jag behöver hålla mig till för att klara av vardagen. Vissa veckor har jag ingenting inbokat, andra veckor har jag hela veckan bokad. Det är väl inget av de alternativen som passar mig något vidare bra. Tristessen att bara gå hemma, eller kampen att orka med en full vecka. 

Före min senaste försämring så var jag tvungen att vara hemma iaf en hel dag i veckan, men gärna två hela dagar. Nu är det nästan tvärtom, idag klarar jag bara av att vara iväg en eller två dagar i veckan. Men långt ifrån hela dagen. 

Som jag skrev om igår var jag ju iväg och badade. Idag var det hundträning i Landvetter som stod på schemat. Men för att vara helt ärlig var det väldigt nära att jag hade hoppat över det. För jag kände mig väldigt mör i kroppen idag, trots att det skulle kännas bättre och ge mig energi att både bada och basta. Men jag tog mig samman och åkte iväg. Jag vet ju att jag gillar träna hund. 

Men hemma igen var jag helt tömd på energi. Så det blev en tupplur framför tv:en. Inte nog med detta, så har jag ju ringträning imorgon också. Huuuur i allsindar ska jag orka med det när jag knappt klarade dessa två dagarna. 

Nu är ju rubriken Mina vänner, och vänner det har jag. Så jag kollade om en av dem kan hålla i träningen imorgon. Inga problem, hon skulle ju dit för att träna sina hundar, men blir ju lite stor omställning att få reda på att behöva hålla i det när man kommer dit. 

Men jag har fler vänner. Av en tillfällighet läste jag en uppdatering på facebook igår när en stod framför ett hav utav trattkantareller. Hon hade lovat sig själv att inte plocka mer. Då chansade jag att skriva att hon får gärna plocka dem till mig. Det behövde jag inte fråga henne om två gånger. Utan hon frågade bara när jag kunde hämta dem. 

Sammanlagt hade hon plockat 4, jo ni läste rätt 4 kilo trattisar. Jag hade svårt att föreställa mig det i volym, men hon sa att hon har två påsar ståendes hemma. Jag valde att bara ta en. Det var mer än jag som hade skrivit att hon gärna får plocka för, så hon gjorde två stycken väldigt glada igår. 

Vad hade livet varit utan vänner. Vänner som ställer upp och förstår. 

2018-11-06 19:44 | 0 kommentarer

Det är väl till att ta i att kalla det för att jag är som en ny människa idag. Men med tiden är det helt klart att jag kommer klara något mer än det senaste. Idag var det debut för vattengymnastik i varmvattenbasängen. 

Jag har ju varit på det för många år sedan. Då var det genom sjukgymnast, så jag fick ett program att gå igenom anpassat för mina besvär. Men det är nog 10 år sedan som jag var där senast. Så det är ju mycket begärt att jag ska komma ihåg vad jag hade för rörelser. Men något sitter kvar och att bara vara i den varma bassängen gör nytta. 

Jag fick dessutom med mig kompisen som haft träning förut efter olika operationer som hon gått igenom. Det är ju annars ganska tråkigt att åka iväg och bada ensam. Och vi vill båda två basta efteråt som en extra bonus till varmvattnet. Ingen av oss har någon tid att passa, så vi tar den tiden på oss som vi vill. 

När jag skulle köpa ett tio-kort för att börja på egen hand så fick jag ett armband som är laddat med tio entréer. Så hade dem det inte när jag var där senast, så när jag kom dit idag så fick jag ju fråga hur det fungerar. Men det var bara att gå igenom slussen och in i omklädningsrummet. Men, sa jag, hur gör jag med skåp? Då skulle jag tydligen använda armbandet igen.

Glad i hågen går jag in och börjar klä om och lägger det ena efter det andra i skåpet. Men så sitter det en mamma med sin dotter bredvid mig och jag frågar hur man gör. Hon visar och förklarar. Jag testar, men det händer inget. Jag väljer att testa ett annat skåp, men de händer inget då heller. Skåpet låser sig liksom inte??? Då säger mamman att jag får nog gå och kolla upp armbandet.

Jah, vad fanns det att göra? På med paltorna igen och ut till receptionen. Där kunde de se att jag hade ett skåp registrerat på mitt band. Men det fick de ta bort. Och jag kunde gå in igen. Väl vid skåpen igen så testade jag att låsa innan jag bytte om igen. Jodå, nu låste de 

Jag vet ju inte hur jag kommer känna mig imorgon. Men jag räknar ju med någon slags reaktion. Reaktionen när jag gick upp ur bassängen, den var tung. Kroppen var otroligt tung och kall. Men det är ju ovanan att vistas i miljön. Kan nästan ge mig den på att det kommer vara skillnad nästa gång. För nu kommer jag fortsätta bada på måndagar.

2018-11-05 18:40 | 0 kommentarer

Nä, någon son har jag väl ingen förlorad och i detta fallet är det inte ens en han, utan en hona och en katt.

I somras tog jag över en katt från en som behövde placera om en av sina. Hon va vuxen och kastrerad, van vid hundar och går både inne och ute. Men för att hon skulle lära sig att hon skulle bo här nu, så lät vi henne vara inne. Även om hon va van vid hundar så är ju mina hundar andra mot de hundar hon hade på sitt förra ställe.

Hon tyckte väl att de var lite läskiga, så hon höll sig inne i datarummet. Vi ställde dit både mat och vatten, plus något hon kunde göra ifrån sig i. När allt hade lugnat sig framåt kvällen så kom hon fram till mig. Då va hon huuuuuur kelig som helst. Jag fick till och med en bild på henne och skickat till förra ägaren. 

Men alla minns väl vilken varm sommar vi hade och hon kom till oss mitt i denna högsommar. Vi va väldigt noga med att ha stängt överallt. Men likväl missade vi stänga ett fönster på kvällen, så när Assi tog till sin grova stämma (för något jag inte kommer ihåg), så hörde jag bara hur det brakade till i datarummet. 

Paniken steg!!!! Men det spelade ingen roll hur mycket jag än kallade på henne, hon var inte kvar inne utan hoppat ut genom fönstret på andra våning. Vi har ju alltid haft katter men hon hade inte hunnit vänja sig vid dem. Men vi har ju flera ställen där de brukar ligga ute i stallet. Dagen efter gick jag ut för att se om hon var där. Kallade på henne, för jag vet att hon reagerade på sitt namn. 

Men där fanns ingen. Jag ställde ut mat och vatten. Nu är det ju svårt att veta om det var hon som åt av det, för den gick åt. Och eftersom hon är så kelig som hon är så tror jag ju att hon hade kommit fram ifall hon skulle vara i närheten. 

Jag skrev ut på facebook att jag sökte henne, jag kontaktade den förra ägaren ifall hon skulle ta sig hem dit igen. Men hörde ingenting. Chansen att hon skulle ta sig tillbaka till oss kände jag som minimal. För hon hade bara varit här i 4 dagar. 

Så det var bara att inse fakta att hon var borta. Jag befarade ju det värsta med att räven tagit henne eller något liknande. En utav alla gånger som jag gick runt med hundarna så såg jag ett halsband uppsatt på en gren. Tyckte mig känna igen det och visst var det hennes halsband. Det satt så högt upp, så de hade inte kunnat varit hon som fastnat och halsbandet släppt. Och såpass ofta går jag ju där, så hade de hängt där tidigare då hade jag sett det redan då.

Men så igår när jag satt och scrollade på facebook, så var det en som lagt upp en bild på en honkatt med kort svans och både väldigt kelig och otroligt hungrig. Jag tyckte ju att den var väldigt likt med den vi tog över. Laddade ner bilden och skickade till den förra ägaren och frågade om det kan vara den katten. Det dröjde inte länge förrän jag fick svar att, jodå, det är hon.

Jag satte mig och räknade efter hur länge sedan som hon försvann och tappar nästan hakan när jag får det till 4 månader. Jag frågade han som lagt upp bilden om hon varit där länge, men det hade hon inte, utan bara dagen före. Och idag ringde han och sa att nu var hon tillbaka hos honom. Det fanns ingen tvekan, utan jag sätter mig i bilen och hämtar henne. Då är hon alltså bara någon km härifrån. 

Kan väl inte påstå att hon känner igen mig, men jag känner igen henne. Det är inga problem att ta henne och jag pratar med henne innan jag sätter henne i buren. När jag gör det med andra katter så brukar de liksom spreta med benen och sätta klorna i kanten för att göra sitt yttersta för att bli instängd. Men inte lilla Pi inte. Hon lät sig bli instängd i buren.

Väl hemma igen fick hon vara kvar i buren ett tag till. Någon hund kom för nära buren så hon fräste och markerade, Sky som vi haft ett kort tag efter Pi försvann, gillade inte heller "nykomlingen". Men det är ju ganska typiskt katter. 

Även om hon är tillbaka så blir det väl ingen fest som när den förlorade sonen kom hem igen. Men visst jublar jag över att hon är tillbaka och välmående.

 Och en sak är helt säkert, vi kommer hålla henne instängd ett bra tag innan vi vågar släppa ut henne igen.

2018-11-04 19:29 | 0 kommentarer | Katter

Det slår nästan aldrig fel. Inför varje löp som jag ska para en av mina tikar, så är det en oändligt väntan på att det ska börja löpa. Denna gången har jag sagt sedan Assi slutade löpa att hon drar nog igång Candy också, så hon börjar löpa tidigare. Men inte då. Det har länge stått på hemsidan att jag ska para henne i november. Och november är det nu. Och otåliga jag vill ju att hon ska börja nu........

Jag har nog i över en månad kollat henne med papper ifall det har satt igång. Som jag sa till en i veckan, att när jag kommer med papper mot henne nu, så går hon och gömmer sig, hahaha

Och till samma person har jag sagt att snart trycker jag så hårt på henne, så hon börjar blöda. Tänk om det var så enkelt. Nu har jag trott i över en vecka att det kommer komma igång på riktigt. Vi ska ha besök imorgon av en som är intresserade av en valp från Candy. Och i vår mail/telefon kontakt vi haft, så sa jag att det kan ju hända att hon har börjat löpa då. Men vad det verkar som nu, så kommer det inte ske imorgon heller.

Till Åsa (Vincents ägare) har jag också sagt att nu är det väldigt nära. Att jag snart packar min väska för att åka upp till dem. Jag börjar planera för aktiviteter när jag är hos henne. Vart jag ska åka, hur jag ska åka, vem jag kan besöka osv osv. Samtidigt planerar jag var de andra hundaran ska vara. L-E jobbar ju, så de kan inte vara hemma ensamna så länge. 

Jag kollar tågtider ca 10-11 dagar framåt, vilka tider de går, när är jag uppe, hur är anknytning från stationen, provat tikskydd så det passar, kan jag be L-E köra mig till tåget eller ska bilen stå på långtidsparkeringen??? Om hon börjar löpa imorgon, kan jag vara med på den aktiviteten, kommer jag missa kursen med Assi, kan jag åka på en tävling jag anmält Money till, kan jag åka till utställningen i Kungälv bara för att med Assi???

Men det är bara till att fortsätta vänta. Och nu stämmer verkligen ordspråket: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge 

2018-11-03 21:00 | 1 kommentarer | Hundar

Det går ju att lägga in mycket i det. Men i vårt fall så är det händelser både hemma och borta. Idag åkte jag iväg till Borås för att träna Assi i lydnad. Det var debut för oss att vara där över huvud taget, så jag gillade tillfället att träna på ett nytt ställe. Och det kommer bli fler nya ställen att träna på framöver. För ska jag nå mitt mål, så krävs det träning. 

Men jag inser för varje gång jag tränar min krullboll att hon är ju bara så fantastisk hund. Hon är hela tiden glad, svansen är igång hela tiden, mungiporna och inriktningen är bara positiv. Villig att göra än det ena än det andra. Belöningen kan vara att vi leker eller busar med hennes kampleksak eller ett hurra och tjo och tjim från mig. Så hon är lätt att ge och ta emot beröm. Men likväl är hon skärpt och koncentrerad i träningen. 

Eftersom det är höstlov nu, så hade jag med mig Fidde. Även om rubriken är "Mattes hundar" så gillar alla mina hundar Fidde otroligt mycket. Alla blir som tokiga när hon kommer. Tokiga av glädje. Så när hon kommer in i bilen blir Assi ivrig för att hon inte kommer åt henne från kofferten och Fidde sitter fram. 

Det är ju jag som tränar hundarna, men Fidde är väldigt villig att hjälpa till. Idag blev den största hjälpen för mig att hon filmade mig när vi tränade. Tyvärr går det inte att lägga in filmer i bloggen, så det får bli en bild, som vanligt, längst ner. 

Jag la upp träningen och delgav Fidde min planering. Och min planering höll, nästan. Det som avvek från planen var att jag fick lägga till träning, för Assi tyckte det började bli långtråkigt att köra samma hela tiden. Så det blev både bakdelskontroll och hopp över hinder. Men efter en dryg timmes effektiv träning så var jag trött. Men Fidde ville köra lite mer med henne, fast lite skojiga saker än tävlingslydnad. Jag sa till Fidde att jag går och sätter mig vid bordet och skriver ner lite hur och vad vi gjort idag. 

Men det tog nog bara någon minut till min krullboll kom rusande lös ut bland de som fikade och letade efter mig. Så trots att hon håller av Fidde såpass, så är det tydligen matte som gäller när det skall tränas. Och trött blir man också efter varit så duktig och utforskat nytt ställe.

2018-11-02 18:54 | 0 kommentarer | Hundar

För ett tag sedan så skrev jag ju om att jag lät Assi självtorka efter att jag badat henne. Kan ju säga att det var väldigt behändigt att inte stå och föna henne och sitta i timmar och kamma henne. En sak som trots det var säkert var att det kliade i fingrarna att göra det ändå. Men viljan att visa henne för min uppfödare fick ta över. 

Idag har jag badat henne igen. Men idag har det blivit hela kalaset. Allt från att borsta henne före jag badar till att föna och kamma. Om jag känner mig själv rätt, så lär jag inte låta henne självtorka så många gånger. För sicket jobb jag haft idag........

Det värsta är att jag blev inte ens klar med henne. Det är inte mycket kvar, men samtidigt retligt att inte bli klar. När jag fick hem henne, så höll jag inte på såhär med pälsen, utan då kammade jag henne nästan bara med en sk afrokam. Men allt eftersom pälsen växte så fick det bli tätare mellan gångerna och även bad. 

Om jag minns rätt så lät jag henne självtorka två gånger i rad innan hon var året gammal. Då lovade jag mig själv att inte göra det någon mer gång. Men ni som följt mig och Assi med hennes päls vet ju att Money var väldigt förtjust i den, så han tuggade ner den några gånger.  Passar ju i det läget att heta Money när man är billig i mattes ögon.

Nu var det länge sedan som han gjorde det, så hennes päls har verkligen vuxit. Med det har även pälsvården krävt mer av mig. Konstigt nog, innan när den inte var fullt såhär lång så badade jag henne en dag och dagen efter kammade jag henne. Men numera gör jag allt på en och samma dag. Så med tanke på att de tar (i vanliga fall) 3,5-4 timmar från start till slut, så kan ni nog själva räkna ut att det är inget jag börjar med på eftermiddagen.

Får väl se om jag får gjort de sista som är kvar att göra imorgon, eller lämnar det till nästa tillfälle. 

Hade tänkt ta en bild på henne när jag var färdig med henne och visat henne när hon är som minst, blöt alltså och som störst, när hon är helt nykammad och fluffig. Men det blev bara en bild när hon är blöt.

2018-11-01 20:06 | 0 kommentarer | Hundar