Idag har jag "bara" varit iväg och tränat Assi. Eller iväg och iväg. Jag gick ner till bygdegården och var på deras parkering. Jag har ju konstaterat att träna hemma på vår egen gårdsplan är som förgjort. Redan när jag bestämde att köpa en barbet så sa jag att bygdegårdens parkering kommer bli min appellplan när jag tränar hemma. Jag har ju gångavstånd dit.
Men idag hade jag tänkt vara på en närmare plats. Det är ju svårt att hänga med på när ni inte vet hur det ser ut här runt omkring. Men bara nerför backan så finns det en stor asfalterad yta. Men när jag kom dit så var det för blåsigt och öppet, så jag valde att fortsätta till bygdegården. Där är de en bit från vägen, den ligger med skogen runt om nästan hela och helt slät och stora ytor.
Att gå dit tog ca 15 min så de tycker jag blir en lagom promenad för Assi innan vi börjar träna. Nja, inte om man frågar henne. För hon var allt annat än färdigrastad när vi kom fram. Men jag testade att börja träna henne lite lätt. Hm, var väl inte helt nöjd med kontakten. Så vi hade ett litet samtal, ska vi gå hem igen, eller ska vi träna. Träna tyckte tydligen Assi, för hon blev mer fokuserad och skärpt.
Lagom till att hon blev det, så kom det in en bil på området. Jaha, tänkte jag, det var ju typiskt. Men jag valde att pausa henne och skriva upp i min träningsbok vad vi gjorde och hur det gick. Men så kommer "tanten" fram till oss. Och som i vanliga fall fick jag pratat om rasen för hon trodde det var en pudel 
Men så var hon tvungen att berätta om sin grannes hund som var så underbar och härlig, en labradoodle 
Nu blev jag ju lite politisk (i hundvärlden) och förklarade att det är ingen godkänd ras som min är. Jag har stamtavla på min hund och kontrollerad avel. En rasstandard som vi ska rätta oss efter. En blandras som hennes granne kan ju bli vad som. Hon höll väl med om att det kan bli hipp som happ.
När hennes transport kom (med möbler som skulle in i bygdegården), som hon väntade på kom så fortsatte vi med vår träning. Nu hade ju Assi fått en liten paus. Och jag vet inte vad det är med dessa pauser. Näst intill efter varje paus så sitter momentet perfekt när vi tar upp det efter pausen än före. Ungefär som att hon vilar sig i form. Inte för att det spelar någon roll hur hon snappar upp och lär sig. Bara hon gör det. Och det för hon 
Jag tog en paus till när alla bilar skulle köra igen. Så hade vi hela planen för oss själva igen. Nu valde jag att göra inkallningar och koncentrera mig på hennes ingångar. Jag säger då det. Även efter denna pausen satte hon hela momentet. Jag blev så lyrisk och glad. Min lilla sessa 
Då bestämde jag mig för att försöka filma vår träning. Det är ju utmanande när man är ensam. Men jag lyckades sätta upp telefonen såpass att jag fick spelat in två inkallningar. Tyvärr går det inte att lägga upp filmer här, annars hade jag gärna gjort det. Men det såg jättebra ut. Andra gången var jag bara tvungen att hjälpa henne lite lite med armen så hon kom in rätt. Det var helt klart skillnad mot hur det såg ut på kursen i onsdags på kursen. Så hon tar milskliv i träningen. Snart får jag börja bygga hinder och annat, för att komma än längre 
Såhär långt var ju allt bra med träningen. Men jag ville få till bättre stadga på henne när jag lämnar henne sittande. Så jag gör som jag blivit visad på kursen. EN gång. Precis när det var gjort så knakade det till i skogen, ganska nära oss. Jag tror inte det var något djur, utan mer vinden som spelade oss ett spratt. Det sprattet tyckte Assi lät så roligt, så hon drar iväg i full karriär och ska "jaga" detta något. Jag lyckas få henne att vända. Då tar hon sats in i skogen.
Jag blir ju knappast glad över denna språngmarsch hon tagit sig friheten till att ta. Hon byter riktning och fortsätter i skogen åt ett annat håll. Men efter ett tag så satsar hon i riktning mot vägen. NU får jag panik. Hon är absolut inte van vid vägar och bilarna kör fort förbi där vet jag. Så jag vrålar till mitt fasansfulla panikvrål. Det är ett vrål som jag bara kan få till i de lägena. Och jag har aldrig haft en hund som inte reagerar på det. Assi reagerade på de vrålet idag också.
Puh, hon vänder upp mot mig. Och med lite traskande genom skogen, till där hon är så möts vi. Hon tar sig mot mig i lugn och ro. Ni kan nog leva er in i den känslan när hunden kommer när de hänt något sådant. Jag hade ett litet snack med henne igen om att så får hon inte göra. Jag blir ju livrädd för att det ska hända henne något.
För er som sett henne det senaste vet ju att hon har en ganska härlig päls. Och har man såpass lång päls, då fastnar det både det ena och andra i den. Jag tog bort det värsta från henne. Men mycket fick sitta kvar tills vi kom hem. Då blev det till att sitta och dra en pinne i taget från henne. Som att spela plockepinn, fast här skulle de röra på sig 
2018-11-18 18:43 | 0 kommentarer | Hundar