Jag har sedan ett tag tillbaka ansökt till försäkringskassan om att få utökat min sjukersättning till 100% från 50%. Jag har ju i flera år bara haft 50% ersättning och resterande 50% har jag inte haft någonting. Efter att jag avslutade min firma så har jag ett antal gånger försökt söka om utökad till 100% igen. Men det har hela tiden fallit på någonting som gjort att jag inte orkat.
Ofta har jag skyllt på läkaren, att han inte funnits till för mig. Några har försökt sätta käppar i hjulet för mig, medan någon annan har stöttat mig och givit mig deras stöd. Men jag kom aldrig så långt att jag fick skickat in någon ansökan.
Men så stötte jag på en läkare på VC som tog tag i det för mig. Vilken lyx var inte de. Och vilken glädje som spred sig över mig. Så jag ville verkligen gå honom till mötes, med att ringa samtal som krävdes och samla in journaler som underlag. Det skulle krävas en del för att samla ihop det. Men läkaren hade en bättre lösning. Istället för att jag skulle få de hem till mig, så kunde han begära att få in de direkt till sig. En sicken lättnad.
Så med tiden fick läkaren satt samman ett utlåtande som skickades till försäkringskassan. Jag fick meddelande att de fått in det. Efter de blev väntan lång, även om det inte ens är länge sedan som ansökan kom in.
Något lustigt när jag var hos läkaren senast, i onsdags, då sa han att försäkringskassan hört av sig till honom just den dagen, att de ville att han ringer dem. Dagen efter, igår alltså, så ringde min handläggare till mig för att boka ett telefonmöte med mig. Hon ville inte att jag skulle bli tagen på sängen med hennes frågeställningar, utan vara redo och ostörd. Så vi bestämde att höras av idag kl ett.
Kan ju säga att nervositeten ökade allt mer desto närmare kl ett klockan blev. Jag hörde av mig till L-E före kl ett för att prata av mig nervositeten lite. Kollade på klockan konstant. Kollade så jag hade batteri på telefonen. Kollade så volymen var tillräcklig. Kollade på klockan igen. Och klockan blir ett, och klockan blir fem över ett, klockan blir kvart över ett. Fortfarande inget samtal. Jaja, det kan väl vara för hon vill läsa igenom ansökan igen innan hon ringer. Klockan blir halv två, fortfarande inget samtal. Nu börjar jag bli orolig. Har jag fattat fel. Var det jag som skulle ringa henne, eller skulle hon ringa upp mig?
När klockan blev kvart i två, då gav jag upp. Då ringde jag upp henne. Och jag blir ju något brydd när hon säger att vi hade bokat tid nästa vecka. Men jag var helt säker på att vi sa som idag. Och när hon väl kollade i sin bokning så hade jag rätt. Tänkte i mitt stilla sinne. Vem är det som är snurrig här liksom, hon eller jag.
Nu hade hon ju inte tid att ta de vi skulle gå igenom när jag ringde, utan vi bokade en ny tid. Ja, gissa när, jo, nästa vecka. Nu har ju jag laddat och anpassat mig för att ha de här samtalet idag. Inte bara varit nervös utan sparat energi och tänkt igenom tänkta frågor och svar. Hade samtalet blivit av idag som planerat så hade de ju kostat energi och kraft av mig. Men det gjorde det idag iaf. Men denna gången fick jag inte ut något utav det.
Jag har ju så liten depå av energi och vill få ut så mycket som det bara går av det. Så när det blir såhär så tar det längre tid för mig att fylla på med energi än om jag fått något för det.
När vi (förhoppningsvis) pratas vid nästa vecka så kommer jag helt klart nämna hur det blev för mig idag. Hur det påverkar mig och hur resten av min dag blev. För en annan kan ju ett uteblivet samtal inte ha någon som helst betydelse. Men för mig spelar det en stor roll.
2018-11-30 21:01 | 0 kommentarer