Helec's Kennel

Glädjen från igår blev tyvärr kortvarig 

Efter mindre än ett dygn så förlorade vi den ena valpen, den som va b&t. Han vägde ju bara 113 g och va mer än hälften så liten som den andra. Jag brukar ju sätta namn och tema på kullen ganska tidigt. Och med tanke på hur de såg ut, så tänkte jag att de skulle heta Helan och Halvan. Nu när den minsta har lämnat oss, så har jag svårt att få till något "tema" för vad den kvarvarande ska heta. För även att den nu blir ensam så vill jag ha ett "tema" till honom. 

Vi har haft ensamvalpar tidigare, men då har de varit födda ensamma, de har inte förlorat något syskon. Så att ha en ensam denna gången känns tyngre.
Vi har haft valp som föddes död, så till den har man inte fått någon relation eller kämpat med för att den ska klara sig. 

På facebook har jag ju fått många hälsningar och tankar skickade till mig. Det tackar jag jättemycket för. Det är i sådant här läge som det är fördel och skönt att sociala medier finns. Man kan förmedla sig utan att ta kontakt med någon. Bara skriva det man känner för och ändå inte säga något. 

Självklart har jag varit väldigt låg idag, konstigt hade det väl varit annars. Man behöver vara låg efter en förlust också. Men samtidigt "orkar" jag inte vara i det stadiet vidare länge. Så tankarna gick hur jag skulle ta mig ur det. Då slog det mig att när jag fotograferar så kommer jag in i en annan känsla. Okej, jag släpper ju inte förlusten av valpen bara sådär bara för det. 

I vanliga fall tar jag mig till vatten för att fota det. Men kände inte för att åka iväg någonstans. Så jag tog bara med mig kameran på hundpromenaden. Nu är ju hundarna som följer med något reducerade. Star följer inte med av naturliga orsaker. Men Assi får faktiskt också stanna hemma när vi går. Hon har ju sin skada i tassen och den har inte läkt såpass än att jag låter henne gå med. Så det är jag och de små röda som är ute och går. 

Och nedanför följer ett axplock av de bilder jag tog. Har ni mig på facebook så är där långt mycket fler bilder. Kan ju iaf påstå att de bjuder på sig själva båda två. Candy brukar ju vara ganska medveten om när jag har kameran i beredskap. Men även hon tillät sig fotas. 

2020-05-08 19:50 | 0 kommentarer | Hundar

Ja, att jag skulle vara den bästa skulle jag väl inte påstå. Men som uttrycket säger: Det kan hända även den bästa, så har det hänt mig också nu.

Vi har haft en tjuvparning mellan Star och Money och i natt nedkom hon med 2 stycken hanar. En b&t och en ruby. Rubyn är förstfödd på 239 g och den svarta 15 minuter senare och vägde 113 g. Det är inom spannet för normal vikt, bara i ytterkanterna åt vardera håll. Star har visat väldigt bra sidor från att vara mamma. Hon sköter om dem på bästa sätt.

Det är så fascinerande att se vilken instinkt de har. De vet precis vad de ska göra, de behöver inga kurser eller kontroller, inga maskiner som övervakar eller bedövning vid valpningen. Bara ren och skär instinkt. 

Men hur kunde nu detta hända med en tjuvparning och vad innebär det? Jag brukar ju ha ganska bra kontroll på när tikarna löper, all den stund som vi har en hane i huset också. Man märker ju på tiken att den kissar oftare och tvättar sig mer ofta när de börjat löpa. Hanar blir även intresserade av tiken innan de kommer i höglöp. 

Men så, denna gången grundlurade dem mig båda två. Både att jag märkte inte det ökade kissandet från Star, inte heller att hon tvättade sig för att ta hand om sitt löp. Money hade inte heller visat något intresse av henne. Det gör han annars två månader innan själva löpet, inte heller det märkte jag. Så den dagen jag faktiskt märkte att hon börjat löpa, så skrev jag ner det i kalendern. Och jag vet att Money kan vara med tikarna innan de kommer i höglöp, så vi lät dem gå ut tillsammans. 

Det tog väl bara si så där några minuter dagen efter jag sett att hon löper som vi hörde ett fruktansvärt skrik från en hund. Vi trodde det va Bobby som satt fast någonstans. Men märker när vi kommer ut att Star och Money sitter ihop. 
Jaha, så va det bara att sätta sig och hålla i dem. Det va första gången för dem båda, så jag viste ju inte hur de skulle reagera. Det har ju hänt flera olyckor vid parning, där de fått panik och sprungit iväg och blivit allvarligt skadade. 

Vår första tanke va att ge henne en abortspruta direkt, eller iaf den veckan. Men så bollade vi med mer kunniga än oss och fick då rådet att avvakta tills vi kan göra ultraljud på henne. För att då se om det tagit sig och ge henne abortspruta då, än att ge det och det inte tagit sig. Då påverkas hon mer negativt av sprutan än vad den positiva effekten är. Så vi avvaktade. 

Men så ni som följt mig på facebook vet ju att vi hade Bobby och kämpade med näbbar och klor för att få honom till England, vi hade vår tripp som vi va osäkra på in i det sista om vi fick lov att åka på. Alla hundar skulle placeras ut, med alla ändringar det förde med sig allt eftersom vårt resmål ändrades i coronatidernas spår. Candy va i löp och skulle paras efter vi kom hem från Österlen. Jag hade missat skriva in i kalendern när vi hade behövt göra ultraljud på Star, så tiden rann iväg och dagarna gick. 

När vi fick hem gänget igen efter vår tripp så märker vi att Star har större tuttar och kräver mer mat än den vanliga mängden. Detta va ju påskhelgen och när jag räknade efter hade hon gått i nästan 40 dagar. Går direkt in på nätet och söker hur sent man kan ge abortspruta. Tja, det kan man ge i princip hela dräktigheten, men med olika storlekar på risker och konsekvenser. Då känner jag mig osäker, så jag tar kontakt med min veterinär via messenger. Den människan ska ju bara ha en stor guldstjärna. Det händer ganska ofta att jag hör av mig till honom med varierande brådska att få svar. Denna gången förstod han att det va lite mer bråttom än bara få råd helt allmänt. 

Han sa också att jag kan göra det när som, men när hon gått såpass långt så är riskerna med abortspurta större för tiken än låta henne föda dem. Då beslöt vi att hon ska få gå tiden ut istället. 

Efter lite mer bollande med andra uppfödarkollegor så förstod vi att vi kommer iaf få stamtavla på dem och allt kommer vara exakt som vilka valpar som, FÖRUTOM att de kommer bli avelsspärrade. Många har ju frågat vad det innebär och orsaken till det. Det är ju så att cavalier har ju ett hälsoprogram som vi måste följa. Och i det så får de inte gå i avel innan de är 3 år. Och Star blir det i augusti i år. Så med andra ord va hon 2 år och 7 månader vid parningen. 

När jag köpte in Star så va tanken att göra en parning henne och Money emellan, de hade bara lite bråttom att få till det. Men det innebär ju också att det inte är några "problem" med dessa killar. Inavelsgraden är låg, min support kommer bli den samma, man kan ställa ut dem, man kan tävla med dem, de kommer bli chipmärkta och stamtavla. Men man kan inte avla på dem. 

Så på detta vis blev vi med två killar som vi inte hade planer för nu. Och i vanlig ordning kommer ni kunna följa killarna här allteftersom de växer. 

2020-05-07 09:19 | 0 kommentarer | Hundar

Idag kom spiken i kistan när det kommer till sommarens hundutställningar. Har ju misstänkt det ett tag att i bästa fall kommer det bli något i höst. Hoppet stod till att stoppet skulle vara till sista juli. Men idag kom besked från SKK att alla utställningar fram till sista augusti ställs in. 

Men det va i år som jag tänkte satsa hårdare på utställning. Money blev ju 5a bästa ruby på cavaliersällskapets lista. Men för en tävlingsmänniska som mig, då är jag ju inte nöjd med det utan vill komma högre upp. Så jag gick in flera gånger om dagen för att se om det publicerats vilken domare som skulle döma på vilken utställning. Några ställen åker jag ju till oavsett vilken domare som dömer, så de ställen som är längre bort gällde att planera lite mer. Jag såg framför mig ett liv i husvagnen, höra av mig till valpköpare i närheten och höra om de vill komma som hejarklack. Och ev även ställa deras hund om de vill. För att som avslutning bjuda in till något ätbart i vagnen efteråt. För att där kunna prata i lugn och ro utan stress och höra hur det är med deras hund och vad vi har för planer framöver. 

Men det va i år som vi tänkte åka på en utställningsturné. Jag har drömt om det länge. Att kunna åka när som eftersom L-E går hemma som pensionär nu, inte behöva bry oss om hur många semesterdagar L-E har. Eller ta ledigt en fredag för att åka över helgen. I år skulle vi kunna åka redan på onsdagen, eller torsdagen och kunna se och uppleva andra saker på orten. Jag kollade även ut en turné i hela augusti. Det skulle börja i Askersund för att åka vidare till Eskilstuna, därifrån va inte sträckan lång för att åka till Märsta och som grädde på moset åkt över till Gotland för en tvådagarsutställning. Vi har sedan länge bokat och betalat färjan över dit. Planerat att besöka valpköpare längs vägen och som avslutning innan hemfärd. 

Men det va i år som det va tänkt att vi skulle exportera vår första valp utomlands. Vi planerade resan hit för köparen, vi såg framför oss att åka och besöka honom på semester, vi pratades vid och gjorde allt klart för leverans. Och det va dem planerna som satte stopp för leverans. Hade valpen bara sluppit rabiessprutan, då hade han blivit levererad som 8-10 veckorsvalp. Vi hoppades och jobbade hårt för att få till leverans, men vilken väg vi än försökte så va det alltid något som satte stopp.

Men det va i år som ett litet, ej synbart för blotta ögat, virus satte stopp för allas planer. Vi är ju självklart inte ensamma om inställda planer och näst intill isolering. Tänker på vad vi tar i, när vi handlar, tvätta händerna och håller avstånd både ute i butiker som besökare som kommer hit. Det är nu vi märker hur sociala vi är. Vi kramar ofta, eller nästan alltid, våra vänner när vi ses. Vi tar i hand när vi möter folk vi inte känner. Det är kram och handslag både när vi träffas och när vi går. 

Men det är i år som telefonen har gått varm. Vänner hör av sig, vi ringer för att höra hur andra har det. Så mitt i detta har vi ändå ljuspunkter och funderingar som kommit upp i dagen som vi inte tänkt på innan. 

2020-05-05 18:25 | 0 kommentarer

Det är inte många saker jag ogillar så mycket som att säga nej 

Jag har blivit bättre på det, men det känns fortfarande jobbigt. Säga nej när någon ber om hjälp, säga nej till tikägare när de frågar om att få låna Money, säga nej att få låna saker av mig. Jag har iaf blivit bättre på att inte erbjuda hjälp när jag läser eller hör någon ha problem. För som den problemlösaren som jag är, så har jag ofta lösningar på saker. Men lösningen innebär oftast att jag själv är inblandad. Inte alltid optimalt numera. 

Idag har jag tagit ännu ett beslut om att säga nej.

Jag säger nej till kommande förfrågningar om cavaliervalpar. Efterfrågan och tillgången på just cavaliervalpar rimmar ju något illa sedan ett tag tillbaka. Det kan ju tyckas vara ett guldläge för uppfödare, att man kan välja och vraka bland intressenter. Jo, för visso. Men det finns väldigt många postseriella köpare som är just det som vi söker efter. Vi har så många trevliga, omtänksamma och genomtänkta köpare att vi har inte ens valpar till dem vi redan har på vår lista.

Så trots att vi inte kommer ta emot fler, så lär jag behöva säga nej till flera stycken. Och stå där och förklara att hur bra och hur trevliga och hur väl en valp kommer få det hos er, så har vi inte någon till er. Och HUR väljer man som uppfödare då???

Nä, det är inte lätt att ha för många att välja bland heller 

2020-05-04 11:08 | 1 kommentarer | Hundar

Detta skulle jag kanske skrivit på min andra hemsida, den hemsida för den hundtjänst som jag har. Men där har jag ingen blogg, så det får bli här 

Innan jag drog igång den hundtjänsten så valde jag att göra en sk provkurs. En provkurs för att se om jag fixar det, om jag orkar om jag kan lägga upp program osv osv. Jag gick ut och frågade vänner som hade valpar vid den tiden. Kan säga att det va inte svårt att få ihop folk. Det är ju tur att man har ett kontaktnät att välja bland 

Och en av de som va med har en ras av jakthundstyp och ska använda honom till det också. Inte nog med det, så är hon själv instruktör på hundkurser där jag deltar. Så det var nervöst att fråga henne och när hon kom. Nu blev det ju omvända roller. Och hon har långt mycket mer erfarenhet än mig, så jag tog ett djupt andetag och rätade på ryggen, kan jag medge. 

Men allt eftersom den kursen fortsatte, så sa jag till henne att jag tror ju inte att det kommer bli så många som kommer med sina jakthundar på kurs till mig. Det va min uppfattning iaf, att de tränar sina hundar på egen hand för att passa till den jakt den ska användas till. Eller att de vänder sig till rasklubben för att träna och jaga tillsammans. 

Nu i efterhand, undrar jag om jag verkligen skulle sagt så 

Det har inte varit en enda kurs som jag haft utan att det varit med en aktiv jägare med sin hund här. Om det så varit på ringträning eller hundkurs. Lite synd är det ju just nu i coronatider, så är antalet anmälningar väldigt lågt. Men så är det ju för många i dagsläget. 

Så jag har valt att antingen slå ihop kurser eller bara ha två stycken per kurs, i vanliga fall har jag minst fyra deltagare för att en kurs ska starta. Men de som anmäler sig behöver ju träna sina hundar i den ålder de är i. Så därför har jag gjort denna ändring. 

Och i onsdags hade jag en kursstart i unghundskurs med enbart två deltagare. Och tror ni inte på trissor att även om det "bara" är två stycken så är en en aktiv jägare med sin jakthund. Nu när jag haft jakthundar på varje kurs, så känner jag det väldigt utmanande att ha med dem 

Jag behöver tänka lite utanför boxen och antingen använda jakthundens läggning eller anpassa momentet efter vad den ska användas till. Är det en fågelhund, så kan det ju vara mer krävande att få den söka sig ner i backen. Eller om det är en grythund, kan det vara utmanande att få den titta ägaren i ögonen. Att kunna se vad HUNDEN tycker är att ta kontakt med ägaren, det behöver absolut inte betyda att den tittar ägaren i ögonen. 

Något som ger mig väldigt mycket också med dessa jakthundar är vad mycket jag lär mig om rasen. För, för det mesta skaffar ju jägaren just den hunden för dess förmåga att jaga det de är ute efter. Så de är pålästa om rasen och vet vad den behöver och är avlade för. 

Men variationen av deltagare behöver jag också. Att se när de där ekipaget kommer första gången och hunden är yvig och gör mycket som den vill. Till att se allt efter kursens gång att hunden får mer och mer fokus på ägaren och vill vara med dem. Då får jag kvitto även där på att något rätt gör jag nog 

2020-05-01 15:58 | 0 kommentarer | Hundar