Helec's Kennel

Det kommer bli en lång väg och den kommer vara krokig ibland, motorväg ibland, ibland lär jag behöva stanna eller gå bakåt. Men målet lär hela tiden vara framåt. Och jag har verkligen en kanoninstruktör som själv varit där jag vill vara. Så hon vet hur man gör för att kommer dit. 

Kursen är ingen lek utan redan nu sätts inriktningen för målet. Inget att de får gå bra så nu, så tar vi i senare. Nä, utan när vi har vårat mål så riktar vi in oss på det på en gång. Kritiken är konstruktiv och välment. Dels för att vi ska tänka till själva, men även i riktningen att vi ska utvecklas och komma vidare. 

Deltagarna var en härlig blandning, både vilka raser det är som hur långt varje ekipage har kommit. Jag befarade ju att jag skulle vara den mest gröna i gänget. Men även där var det en blandning. Och så som kursen är uppbyggd så lär vi ju oss utav varandra också. Medans en deltagare har sitt pass, så får vi lov att ställa frågor även om det inte är vårt pass.

Utöver det så fick jag hjälp med att spela in när det var min tur. Huuuur nyttigt var inte de då. Passet var i 15 min. Och tänk er att komma ihåg allt som sas under denna tid. Finns inte en chans. Och när instruktören visar eller ger tips och råd så finns det ingen chans att stå där och skriva ner det. Men det bästa är ju att jag kan titta på det där hon påtalar som jag behöver tänka efter över vad/hur jag gör. Självklart har jag redan tittat på filmen och det var en fröjd att se. Hur glad Assi är och hur med hon är och hur mycket hon viftar på svansen och villig att lyssna på mig.

Nästa tillfälle är redan nästa vecka. Men vi ska allt träna på tills dess ändå. För på bara de där 15 minutrarna så ändrade jag min teknik med Assi och Assi förstod direkt de nya i träningen. Så äntligen använder jag Assi som det var tänkt från början. Men ingen tvekan om att det vi tränat fram tills idag har varit väldigt nyttigt också. Jag har lärt mig arbeta med en, för mig, ny ras. Vi har ett bra samarbete och förtroende. Samt att vi är inga rookies helt och hållet.

2018-10-24 16:21 | 0 kommentarer | Hundar

Idag är jag superdupernöjd över min lilleman Money 

Nerverna va ju mer på utsidan än där de skulle vara. Jag tror inte någon varit så rookie som jag var idag. Där pratade den ena om den ena tävlingen efter den andra kursen. Och jag ställde fråga efter fråga efter fråga för att det var så mycket som jag inte förstod eller varit med om innan. Jag stod som en svamp och bara tog in allt på genomgången. Som avslutning frågade de om vi har några frågor. Ingen hade något att fråga. Inte ens jag............iaf inte då.

Vi skulle gå in som nr 6. Och till Fidde, som hade följt med, sa jag att vi får ur bilen när nr 5 går in för att rasta Money och vara klara när det blir vår tur. Men nr 2 hann bara komma ut så förstod jag att detta går mycket fortare än jag trodde, så vi gick ur bilen tidigare. 

Och naturligtvis kom jag ju på frågor medans jag stod där. Så innan nr 5 gick in så passade jag på att sticka emellan med min fråga för att känna mig lugn.

Jag såg den ena efter den andra komma ut med ett papper i handen och rosett. Det behöver man ju inte vara speciellt påläst på för att förstå att de klarat provet. Det var nog bara en som inte hade något papper med sig. Och självklart trodde jag att vi kommer bli ett ekipage som också kommer ut utan papper.

Men vi går in, jag kopplar om Money från halsband till sele. Nu ska han jobba. Snacka om att han visste de. Han vädrade med nosen åt alla håll. Men så fick jag klarttecken att börja när jag kände mig redo. Varför vänta liksom, så vi gick in på området bland kartonger. Han börjar med att bara gå rakt genom alla kartonger utan att visa en tendens till att nosa någon doft. Det var ju en bra börjar tänkte jag. Och tillbaka gick han iaf förbi kartongerna men ingen tendens till att markera.

Där tidtagningen börjar så var det två stycken koner. Och där stoppar han ner nosen och stannar. Nä, tänkte jag, där gick de åt helskotta. Men även om han stannade där så gjorde han ingen markering. Utan går vidare utan att jag behöver ingripa. Nu börjar han nosa på kartong efter kartong. Han stannar till vid en och doftar på den såpass att den flyttar på sig. Men samma där som vid konan går han vidare. Men jag lägger den kartongen på minnet. MEN så kommer han till en kartong som han nästan ville vända ut och in på.

Han doftade, tittade på mig, doftade tittade på mig, doftade och tittade på mig. Då förstår jag att det är den som har doften. Men både innan idag och på genomgången så gav alla tips om att ta det lugnt. Inte vara för snabb med att säga, Markera. Så jag lät honom gå ifrån kartongen. Det ångrade jag nästan ganska snart. För han gick runt och runt och runt. Doftade i konan och gick runt igen. Men han jobbade nog på ändå. För efter x antal varv så började han fokusera mer och mer. 

Han gjorde ett nytt stopp vid den kartong som han självmant valde att lämna. Men två kartonger bort stannar han och han doftar och doftar och doftar. Kartongen åker lite över golvet och nu är jag heeeeelt säker på att han är rätt. Så då säger jag Markera och alla domarna jublar eftersom han markerade rätt.

Jag blir jublande glad och vi skuttar från provplatsen. Domarna sa att de bara väntade på att jag skulle säga till, för han va ju jättetydlig. De sa till o med att jag hade otrolig is i magen och järv. De trodde till o med att jag skulle missa markera. Men ack nej. Vi (Money) blev godkänd i doftprov NW1. Med påföljd att vi kom ut med ett papper i handen och en rosett. Men innan vi gick ut så kopplade jag om honom igen från sele till halsband. Nu hade han ju jobbat färdigt.

Så nu kan vi ut och tävla i första klassen. Och jag hann ju bara hem tills jag kollade bland tävlingar och fann att även här fanns det inofficiella tävlingar. Det måste ju vara optimalt att börja med det även här. Så nu är vi anmälda till en inoff i november. 

Ska bli mycket intressant att se hur det går. Att han gillar hålla på med det är ingen tveken heller. Och även om det bara tog 1.54 så är han såå trött nu. 

2018-10-23 19:50 | 0 kommentarer | Hundar

Det är inte lätt att vara lydig hund 

Igår var det något med våra hundar. De gick av och an, visade att de vill oss något, L-E hade varit ute med dem, jag gick ut med dem, kollade att vatten fanns. Ja, allt va i sin ordning, men likväl påkallade de vår uppmärksamhet. 

Så jag går ut med dem en gång till. Money går inte ens ner från altanen och Assi gick bara och luktade. Efter en stund skulle hon rulla sig i en doft. Men se, nä, det fick hon inte. Då passade det inte fröken att vilja vara ute längre, så hon gick upp på altanen igen och ville in.

Väl inne så säger jag till hundarna att nu går vi upp till husse igen. Och sedan STANNAR vi uppe. När jag säger det så blir jag lite full i skratt över Assis reaktion. Hon tvärstannar!!! Jag sa ju stannar, då ska jag väl göra det också 

Så jag får säga till henne, nu går vi, för att hon ska fortsätta upp till andra våning. Väl där så berättar jag för L-E med ett leende på läpparna hur hon agerade. Det var ju inte lätt för henne att förstå vilket STANNA jag menade nu. Hon va lika glad för det. Men det gav en fingervisning på hur duktig hon är på att lyda 

2018-10-22 11:08 | 0 kommentarer | Hundar

Med vad kanske ni tänker. Jo, med utställningar. Flera år har jag alltid åkt till Växjö för att ställa på både SKK's utställning som rasspecialen för cavalierer. Men i år blir det inget. Och jag hade tänkt åka till Stockholm varje december, som en tradition. Men så blir det inte heller.

Det hindrar ju inte från att börja titta på nästa års utställningar. Och nu när jag ändå varit i denna världen i några år, så har jag ju lärt mig med tiden, några domare som det inte är värt att anmäla till, eller (som är roligare) vilka domare det är värt ATT anmäla till. Så i dagsläget tittar jag nästan varje dag på SKK's hemsida, flera gånger om dagen, ifall det kommit upp vilka domare det kommer vara på de olika utställningarna.

Redan ser jag fram emot flera av de jag skrivit upp. Men som alltid så är det önskemål som jag lägger upp bland utställningar. Det kan ju komma något emellan som gör att planen måste ändras. Men det är ju ganska troligt att den domaren kommer döma någon av mina raser fler gånger. Jag hade ju lite vibbar att även åka utomlands i år, men så blev det inte. 

Men de suget är än större att göra nästa år. Så får väl se vad som händer med dem planerna. Då finns ju chansen att det är svenska domare ändå, eller andra domare som jag känner till. Annars får vi ta det som en trevlig resa och bli mer erfaren på köpet.

Gå gärna in bland utställningar på sidan och kolla vart det planeras åkas.

2018-10-21 20:01 | 0 kommentarer | Hundar

Jag misstänker att de flesta förstår att jag gör något med mina hundar iaf. Mycket tid är visserligen bara vardag med mys och bara vara. Men jag är ju av typen att hundarna ska få göra det dem mår bra av. 

Ta Candy tex. Jag har ju ställt ut henne en hel del. Men huuuur jag än försökt så visar hon att det är inget hon är intresserad av. Det gick ju ganska fort efter att vi fick hem henne tills L-E sa att hon är en diva. Är det något hon är nöjd med, så är det att bli kallad för det 

Jag brukar kalla henne för min cirkushund och hade planer på att träna freestyle med henne. För hon älskar verkligen att göra konster och hon är oberörd av att stå på ostadiga underlag eller sitta på min arbetsstol när jag kör runt den. Och bli puttad över golvet är något som taggar henne till att komma till mig igen för att bli puttad igen. Och hoppa upp eller ner från saker är inget hon räds. Men hon är nöjd med att bara vara med oss. 

Annat är det med Money. Han är en riktig clown. Han älskar att vara i ringen och stå på bordet. Åh, är det min tur nu, tycks han tycka. Han är ivrig att komma upp på bordet och han är väldigt taggad innan vi ska in i ringen. Men jag tyckte han ville mer. Jag har ju testat lite olika med de hundar jag haft, både labradorer och cavalierer. Men för Money kände jag för att testa honom i nose work. Och sicken klippa han var för det. Jag hade ju föreställt mig en hund på ett visst sätt. Och ifrågasatte hur han uppför sig eller agerar. Men så visade det sig att just så som han gör är exakt det man eftersträvar. Snacka om att jag blev paff.

Något som var det allra roligaste med det var att jag hittade Moneys grej direkt. Jag hade nog ändå det på känn. När vi gick kursen så var han den yngsta i kursen, om jag minns rätt så var han bara 6 månader när vi gick där. Så han var ju helt klart för ung för att göra doftprov. Då måste hunden vara minst 10 månader. Åh, kände jag, då har jag gott om tid att träna och sätta den där ditalgen och verkligen känna in honom med markeringar och annat. 

Men som det brukar vara i mitt fall. Går jag ingen kurs eller har träningskompisar, då blir det inget gjort. Så tiden gick och han blev över 10 månader, han blev över ett år, han blev över 2 år, utan att vi fick gjort något doftprov. Jag sökte lite lätt efter fortsättningskurs men inget som stämde för mig med annat jag hade. Nu har ju hösten kommit, med lite varierande temperatur visserligen, men löven faller iaf och vinden är lite kyligare även om solen skiner. Så tidigare i veckan var jag iväg och tränade inomhus.

Som jag skrivit om tidigare så dammade jag av Money med nose work. Och jag blev förbluffad över hur duktig han är. Så med den lilla träningen efter ett långt uppehåll så har jag nu anmält honom till det efterlängtade doftprovet. Idag fick jag bekräftelse på att jag kommit med. Jag är ju orolig för att han ska bli underkänd, eller ej godkänd. Men det får jag ta då isf. Ni får oavsett hålla tummarna för oss på tisdag 

Men så har jag ju en hund till. Goa Assi. Henne skaffade jag ju just för att kunna träna och tävla med. Målet jag satt upp med henne är att jag ska delta på lydnads-SM. Hur det går på SM står i stjärnorna, men någon gång ska jag dit iaf. Jag vet att det är ett otroligt jobb att komma dit. Men jag sätter gärna höga mål, än ta det som det kommer. På vägen dit har jag ju delmål, men huvudmålet med henne är SM. 

Nu har hon ju hunnit bli 20 månader. Och många som har samma mål som mig, har kanske redan hunnit med att gått igenom startklass och klass 1, medan jag inte ens gått ett enda kurstillfälle i lydnad med henne. Jo, jag har gått mycket utställning, jag har tränat henne i dirigering och apportering. Vi är trogna med viltspår och hon tränas i det lilla jag kan med lydnad, plus att jag tränar (eller är konsekvent) i vardagen. Men min känsla med Assi och mig är att vi kommer komma ikapp och kommer göra bra ifrån oss inom lydnaden. Hon älskar att träna och få uppgifter, dock inte så intresserad av att repetera eller nöta. Men då får jag vara mer påhittig för att lura henne. Ha större belöningar och göra de roligare för henne. För är det något hon jobbar för, så är det sina belöningar. Om det sedan handlar om godis eller leka eller kampa så spelar de ingen roll. Hon vet att kom kommer få det hon jobbar för när hon gör det som jag är ute efter. 

Eftersom jag har mina besvär som jag har så behöver jag planera långt framåt, för att sprida ut mina saker. Så redan i våras, kanske tidig sommar, så anmälde jag mig till en tävlingslydnadskurs. Skrev in den i kalendern och har verkligen längtat till att den ska börja. Tja, på onsdag är det dags. Så hur kan jag då planera in detta doftprov med Money på tisdagen. Jaja, nu är det gjort och det kommer ta sin energi från mig som det gör. Och för att trötta ut mig än mer så har jag bokat torsdagen för andra aktiviteter också. Och kan ni tänka er, det har inget med hundar att göra 

Nu när jag kommer komma igång igen med att träna mina hundar, så är ju målet att tävla med dem också. Som jag sagt till flera instruktörer så är jag typen som, när jag anmäler till tävling inte vill komma dit och göra bort mig. Så jag har höga krav på mig. Jo, det är mig jag har höga krav på. För hundarna kan ha sina dagar och det måste man anpassa sig efter. Men min insats ska inte kunna göras bättre. Om det går åt skogen så ska det inte bero på att jag hade kunnat gjort bättre. Hunden gör alltid sitt bästa, men kan ha något som stör dem den dagen som man inte rår för. Vi kan ju tala om att vi känner oss lite off eller liknande, det kan inte hunden säga. 

Så nu när jag ska iväg på tisdag med Money så känner jag ju en oro att jag anmäler honom för tätt inpå den korta träning vi gjorde i veckan. Jag borde nog låtit honom få fler tillfällen på sig. Han borde fått chansen att träna lite till. Men samtidigt kan man inte träna hela tiden. För att se hur långt man kommit så måste man ju utmana sig med att tävla. Och även om jag har den inställning jag har, så är det ju bara att anmäla till nästa tävling om det inte gick som man ville.

2018-10-19 22:37 | 0 kommentarer | Hundar

Igår va jag iväg och tränade mina hundar. Två utav dem iaf, Assi och Money. Candy fick vara med, fast med tratten på och i en inhägnad. Det var inget hon var nöjd med, men jag ville inte låta henne vara helt ensam hemma eller att hon skulle vara kvar i bilen själv. Så hon fick vackert vara med i träningshallen. Men trots att hon blev instängd och hade tratten på sig, så lyckades hon ta sig ut och for runt i hallen. Nä, nu ska jag vara ärlig, hon sprang bara fram till mig 

Nu var det ett bra tag sedan som jag var i hallen och tränade. Så Money har fått stå tillbaka med sin träning i nose work. Annars har jag tränat Assi mycket på hemmaplan. Det har varit allt från apportering, dirigering eller lydnad. Och jag har känt mig lite pressad den senaste, för jag har anmält Assi till en tävlingslydnadskurs som börjar på onsdag 

Även om jag inte gått någon kurs med henne innan den, så tycker jag att jag kan inte komma helt grön till kursen, jag har ju trots allt gått kurs i tävlingslydnad innan. Det är en sk coachgrupp, så vi utgår från den nivån vi är på. Så jag har ingen orsak att vara pressad egentligen, men nu har jag något att ta upp iaf.

Men så dammade jag av Money också. Vi har nog inte tränat på ett år. Så det var spännande att se vad som sitter kvar hos honom. Första söket var väl lite si och så med. Men bara han hittade första gömman så var det som att han aldrig gjort annat. Men för att inte trötta ut honom helt så vilade jag honom och tog Assi en stund. Så varvade jag några gånger. 

Som avslutning på träningen tog jag fram kartonger där det var en gömma i. Det tog han på ingenting. Så då bad jag Solgun lägga ut kartongerna så jag inte såg. Jodå, han tog den direkt också. Då kom jag fram till att det kan vara dags att anmäla honom till doftprov nu. Så idag gjorde jag slag i saken och gjorde det. 

Jag är ju inte helt säker på att jag vet vad jag ger mig in på. Men skulle det gå åt skogen så får jag väl bara göra om det någon annan gång, fast träna än mer. Så tisdag nästa vecka bär det iväg till Varberg för att testa honom. Håll alla tummar ni har för oss då. 

2018-10-17 19:35 | 0 kommentarer | Hundar

Nu har det ju gått några dagar sedan Candy olyckligtvis slet loss en klo så illa att pulpan blev helt blottad. Dagen det hände blev det bara tratt på och ett försök att raka rent och tvätta tassen. Men det var bara till att glömma. Det gjorde så ont för stackarn så hon försökte bita mig för att få bort mig från tassen. Så då var det bara att låta henne vara till dagen efter. 

Då drog jag iväg till veterinären så de fick plåstra om henne. Och några timmar efter att vi kom dit så kunde jag hämta henne igen. Då var hon ju något groggy fortfarande och förnärmad över att blivit lämnad, diva som hon är. Enligt rekommendationerna vi fick med oss så skulle vi ta bort bandaget två dagar efter vi kommit hem. Så det blev ju igår.

Jag misstänkte ju att de kommer göra ont på henne. Och mycket riktigt det gjorde det 

För att försöka hjälpa henne så mycket som möjligt gav jag henne smärtlindrande innan vi åkte iväg med Assi och viltspår. Men det kan jag säga att det hjälpte föga. Det gjorde redigt ont för henne när jag väl kom så nära den blottade pulpan, så hon gjorde sitt bästa för att komma undan. Någon skillnad gjorde nog ändå medicinen, för det var inga tendenser till att vilja bita mig. Men L-E fick allt vara med och hålla henne.

Jag tänkte att jag får göra som när Markus var liten och hade plåster, bara dra. Men det fanns ingen chans att ens tänka på det. Så jag fick ta ljummet vatten och spraya tassen och bandaget, sedan gick det lättare. Men visst gjorde det ont på henne ändå. Och detta var bara en del i det hela. Nu skulle det på en strumpa över tassen. 

För att bli lite stadigare på handen så tog jag ett djupt andetag, samlade upp strumpan till tån, höll andan och drog på strumpan. Puh, det gick bra, hon sa ingenting. Men nu var ju samtidigt tassen lättare att komma åt för henne. Jag såg ingen annan utväg än att låta henne ha tratten igen. För den hade hon sluppit när bandaget var på. 

Idag bytte jag strumpa och var något nervös och orolig för att hon skulle ha ont även nu. För efter att bandaget åkte av så har hon haft lättare för att gå. Hon satte ner tassen när hon gick, så med påföljd fick hon ingen smärtlindrande idag. Tyckte liksom inte att hon verkade behöva det. Hon går obehindrat både upp för trappan som nerför. Hon har lärt sig behärska tratten när hon ska ta sig fram. Tar den stopp så vrider hon på huvudet så den släpper, oavsett åt vilket håll den tar i. Jag skrattar nästan åt henne när hon vrider huvudet åt ena eller andra hållet. Men blicken jag får är inget att skratta åt. Kan säga att jag hade varit död om blickar kunnat döda.

Jag skulle väl tro att hon kan slippa tratten om någon dag. Men så länge hon vill komma åt tassen så får den faktiskt vara på. Jag tog bara en liten sväng med dem idag. Då fick hon vara utan tratt, men hon gjorde allt sina tappra försök att tugga bort strumpan. Så det blev att mana på henne, så hon höll sig i rörelse. 

När vi var tillbaka hemma så var det ganska härligt att se hur hon sprang över gårdsplanen och upp på altanen. Rör hon på sig så och är glad och lycklig, då tror knappast jag att hon har så ont som tur är.

2018-10-15 16:55 | 1 kommentarer | Hundar

När vi var på viltspåret idag, så innan vi gick iväg pratade vi om att vi lär oss något varje gång, oavsett hur mycket erfarenhet eller kunskap vi har. Och i Assis fall så lärde vi ju oss något den gången L-E behövde gå med henne, för att jag var så dålig. Vilken annorlunda hund hon blev mot när jag hållit i linan. 

Så denna hösten har det hela tiden varit L-E som gått med henne. Och ärligt talat så trodde jag hon skulle komma från klarhet till klarhet under de gånger vi varit iväg. Men det har inte gått i det tempo som jag trodde det skulle bli. Okej, första gången i höstas så var hon i höglöp och då passa det inte alls fröken att gå spår. Men för varje gång så har hon fattat mer och mer. 

I min enfald så trodde jag hon skulle vara redo för att gå anlagsprov som avslutning, men så långt har hon inte kommit. Men jag får ändå säga att hon avslutar höstens träningar med flaggan i topp. I början på spåret måste hon visserligen fundera ett tag innan hon tar sig an spåret. Men så går hon som på räls i 10-talet meter. Men så kommer det något annat som korsar spåret och då vill hon undersöka det. Då blir det till att avvakta tills hon är klar med det, för när hon märker att vi inte bryr oss om hennes vilja att avvika, så går hon helt enkelt in på spåret igen för att gå med säkra steg. 

Nu har vi en fantastisk instruktör som läser av både den som går med Assi som Assi själv. Så för hennes del nu så behöver Assi fatta att det är i spåret hon ska jobba. Inget runtomkring. Det är ju inget som varken jag eller L-E fattar hur vi ska få in i henne. Men genom att Anette hela tiden talar om var spåret går och ser till att vi är på det hela tiden, så får vi i vår tur, typ bromsa henne så hon får fokus på sin uppgift. 

Och som Anette sa idag. Det har inte klickat för Assi än vad som finns i slutet på spåret, att det är det hon ska jobba för. Så för Assi saknas drivet till slutet. Hon kan driva och spåra som en gud mellan varven, men de håller inte på fram till klöven. 

Idag var det jag som gick med henne och blev hela spåret instruerad utav Anette var spåret gick. Och några gånger föll de sig att Assi ville gå ur spår men kanske på 5-6 meters avstånd från mig. Då är det svårt att "stoppa" henne, men då hade jag tur att kunna använda det träd där linan gick runt. Och för Assi blir det ju mer att det är trädet som stopper henne än jag. 

Något vi har haft som ett litet intressant studie på Assi är när hon kommer fram till klöven i slutet. Nästan varje gång så går hon förbi klöven och snurrar runt den innan hon markerar den. Ingen skillnad idag. Men precis när hon sätter nosen mot den så berömmer vi henne med glada tillrop och kelande. Det har bara hänt en gång att hon burit klöven, idag va ingen sådan dag. Så på vägen tillbaka till bilen åkte klöven i påsen. 

Nu litar jag ju såpass på Assi så jag låter henne vara lös och gå fritt iaf fram till vägen. Hon går runt oss hela tiden. Buffar på Anette någon gång för hon har ju påsen med klövarna i fickan. Men idag gick hon lite före oss efter en stund och in i skogen??? Jag lät henne gå och trodde hon skulle göra ifrån sig igen. Men helt plötsligt säger L-E hon har en klöv i munnen. Vår första reaktion var ju något förvånande. Men färskt i minnet att hon inte bryr sig om klöven i sitt spår, så gick vi till henne samtidigt som vi berömde henne. 

Då berättar Anette att det är en klöv som de inte fick loss för två veckor sedan när en annan hund gick ett prov. Så hon skulle tillbaka för att skära loss snöret senare. Men det föll ur minnet, tills Assi hade gått fram idag. 

Med tanke på hur hon är i sitt eget spår, så är jag jätteimponerad av henne när hon helt sonika spårade upp ännu en klöv. Så de finns något i huvudet på henne iaf, vad hon ska göra. 

Nu har jag ju en utmaning till när det kommer till detta med Assi och viltspår. För som jag skrev igår så har jag låtit hennes päls självtorka efter badat henne. Och efter dagens aktivitet i skogen, så blev det pälsvård även idag. Dock inget bad, däremot plocka ur alla pinnar, löv och bitar från gran som fastnat i pälsen. Det är ju inte första gången, så för Assi tillhör de nästan. Men visst är hon fin med allt brôte i pälsen 

2018-10-14 14:53 | 0 kommentarer | Hundar

Det finns ju sk test att göra för att se vilken ras som är lämplig för en. Kvalitén på de testen är väl lite si och så. Dessutom finns ju rasmontrar på olika hundmässor. Och när jag gör dessa test eller gått bland montrar, då har jag alltid hamnat på korthåriga hundar. Och väldigt ofta på stora raser som gillar vatten. Tja, vad hamnar man på för ras då. Jo, den vanligaste av retriever, Labradoren. Vi hade ju två stycken för flera år sedan. Men allt eftersom jag blev sämre, så insåg jag att de är för stora och starka, hur mycket jag än tränade och hade pli på dem. 

Mitt hjärta tickar dock fortfarande för dem. Så när jag ser en snygg (tja, den behöver inte ens vara snygg) svart labrador, då himlar jag med ögonen och längtar tillbaka till att ha en själv igen. 

Men så hamnade ju en cavalier i huset här. Min första tanke innan dess var ju att det är ju pälsvård med den. Jaja, det skulle väl ändå gå bra, för det är ju en sådan liten hund kroppsmässigt. Och jag skulle ju bara ha henne som sällskap, varken tävla eller ställa ut henne. Skulle någon sagt till mig då att jag skulle både skaffa kennel, ställa ut hundar och även föda upp hundar. Då hade jag skrattat väldigt högt åt dem 

När jag några år framåt funderade på att föda upp en ras till, så tittade jag även då på en ras i storlek med cavalier. För den är ju enkel att hantera och bara ta under armen om de skulle behövas. Men av en händelse kom jag in på vattenhundar likväl. Och innan jag ens gått igenom allihop så ramlade jag in på barbet genom ett bananskal. Dessa bananskal är ganska trevliga många gånger att halka på 

Vid närmare undersökningar på barbet så ingick det ju i min frågeställning om pälsvården. För jag var helt på det klara med att jag vill ställa ut även min nya ras. Och som jag sagt till min uppfödare utav Assi, så om hon hade sagt att det skulle bli denna pälsvård som jag gör idag, då hade det nog inte blivit någon barbet. Men samtidigt säger uppfödaren att jag har ju skapat den pälsvård jag gör idag själv. 

Idag var det åter dags att gå igenom hennes päls med både bad, föna och kamma henne. Jag har ju fått några påpekningar från uppfödaren att hon skulle gärna vilja se Assi utan att vara uppkammad och fluffig. Så efter dagens bad och påbörjan till att föna, så avslutade jag den helt enkelt och låter henne självtorka. 

Hon fick springa lös ute istället och alla vet väl hur hundar gör när de är så blöta, de har hur hög speed som helst, de ålar sig och kråmar sig i gräset, i soffan, mot möbler eller jackor som hänger. Ingen skillnad för Assi. Men så ser jag någon tova som syns. Ja, då var jag ju bara tvungen att ta bort den. Så ser jag en till och en till och en till. Ska kanske inte kalla det tovor, utan mer okammad päls. 

Så nu står jag som en åsna mellan två hötappar. Ska jag låta henne självtorka så man får se henne "som hon ska vara", eller ska jag kamma henne som jag brukar. En sak är säker, de kliar redigt i fingrarna för att sätta kammen i henne. Men jag får väl bärga mig och låta henne bli den krullboll hon så väl förtjänar 

2018-10-13 14:09 | 0 kommentarer | Hundar

Eftersom jag har de problem som jag har med energi och värk. Så behöver jag planera min tid väldigt väl, så när det kommer något som jag inte styr över, så kan det fälla mig ganska stort. 

Men när det handlar om mina hundar så kan det få hända vad som helst och jag får energi och ork till de mesta. Ändå finns det gränser för vad jag klarar. Som igår tex. Då märkte jag sent på kvällen att Candy hade väldigt ont i en tass. Jag kollar henne och märker att en klo har släppt helt och hållet, så pulpan var helt blotted. Tro fasen att hon har ont 

Något som förvånade mig är att jag för ett tag sedan laddade ner en app som heter Vethem där man kan få prata med en veterinär via webben, likt det appar som finns för oss människor. Redan när jag laddade ner den så la jag in informartion om mina hundar direkt. Så när jag igår kände att de kan vara bra att höra med någon veterinär, istället för att lägga ut en fråga på tex facebook, så fanns redan all info där som behövdes. Och den veterinär som ringde upp mig lugnade mig och gav mig bra hjälp med vad jag behövde göra nu. 

Det jag var mest intresserad av just då var ifall jag måste åka iväg redan som igår kväll. Men det tyckte inte den veterinären. Hon hade fått bild på hur tassen såg ut, så det handlade inte bara om hur jag beskrev det, utan hon kunde se det med sina egna ögon. Det är ju svårt att veta när det hände, när klon lossnade. Men jag misstänker att det hände när hon var med till ringträningen men fick stanna i buren i bilen och, som hon brukar, skrafsar på buren för hon vill med eller slippa vara ensam och förmodligen fastnat så klon lossnade.

Nu vet ju jag att den veterinär som jag brukar åka till för sådana här saker, har telefontid mellan kl 8 och 9. Det är väl inte riktigt den tiden som jag brukar vara vaken vid, så redan igår kväll förstod jag att morgonen kommer bli kort för mig. Men det var ju inget mot hur min älskade diva hade det under natten. Hon kämpade med tratten hon hade på sig. Hon kämpade för att få min uppmärksamhet. Hon vandrade av och an mellan de platser hon brukar sova vid. För även om min nattsömn och korta morgon blev annorlunda, så lider jag med min kära diva. Hon har det värst i detta 

Det som ändå ställer till det för mig är ju detta med att köra bil för mig. Denna veckan har jag varit iväg först på onsdagen men även torsdagen. Så jag sa till L-E att jag lär knappast orka åka med för att handla som idag. Då visste jag ju inte om att jag behövde åka iväg med Candy. Så när det väl uppdagade sig, så kände jag efter riktigt noga. Kommer jag klara av att köra själv dit eller ej. Men kom fram till att, det bästa är om jag inte kör själv. Det ledde mig till att fråga kompisen om hon kunde hjälpa mig. Och de kunde hon. Kan säga att när jag la på luren efter vårt samtal, så var jag tårögd av lättnad över att hon kunde köra mig och Candy.

När vi väl kom till veterinären så visade det sig att ingreppet skulle kräva mer än vad både jag och kliniken trodde. Så för att slippa låsa upp kompisen flera timmar, som vi inte trodde, så kollade jag med L-E om han kan hämta mig när Candy var färdig och vaken. Han trodde ju att det skulle bli senare än vad det blev. Men det blev helt perfekt tidsmässigt. 

Nu ligger min älskade, sårade diva på sin kudde på soffan. Hon blir serverad både mat och vatten där hon är. Hon ska slippa gå på sin tass, speciellt nu i början på skadan. Det brister i mig att se min fina gumma ha så ont och jobbigt som hon har det. 

2018-10-12 20:16 | 0 kommentarer | Hundar