De är med mycket stor sorg i hjärtat jag skriver detta. Blev meddelad nu på morgonen att älskade Roy tyvärr har gått bort. De gick mycket fort o han led förmodligen inte. Han lämnar ett stort tomrum efter sig o stor saknad av flera, framför allt hans närmaste anhöriga.
Jag var hos honom i tisdags, helt oplanerat. Jag bara ringde o sa att jag har ärende till Borås o kan passa på att hälsa på honom med Ronja. Han blev mycket glad o såg fram emot att jag skulle komma, så gjorde jag också. Han själv hade frågat om de kunde komma till mig som i torsdags, men den dagen var helt fullpackad för mig, därav ville jag, lite kompensera, min frånvaro genom att åka till honom någon dag innan. Nu känns de som att de va meningen, de va meningen att jag skulle besöka honom. O de känns så skönt att de verkligen blev så.
Roy lysste verkligen upp varje gång jag kom dit o varje gång han var här. Tänk er in i min roll i detta, alltid vara välkommen, alltid få se en människa lysa, alltid höra en glad stämma i andra sidan av telefonlinjen, alltid känna värme från den andra. Ja, vi verkligen föll i varandras armar, både med Roy som med Inga-Lena.
Jag pratade med Inga-Lena nu på morgonen och hon förklarade hur de hela hade gått till med Roys sista tid. Jag både grät o flinade med henne när hon berättade. Kan riktigt höra o se Roy framför mig när hon talar om vad han sa till henne på morgonen innan hon skulle åka.
Men hon bad även om ursäkt för att nu passar de liksom inte in att få en valp längre. Hade jag kunnat skicka en riktig kram via telefonen, så hade jag gjort de, för inte ska hon behöva tänka på de. De är de minsta problemet som jag sa till henne. O självklart förstår jag de. För de skulle ju bli Roys hund. De är Roy som fått bestämma namnet, de är Roy som ringt o frågat hur de går osv osv.
Nu är inte Ronja med honom där han är nu, men nu har Roy de bra, han har inte ont längre, nu kan han både gå utan problem o han kan spela fotboll o dansa.
Vila i frid Roy.
2013-09-07 09:38