Detta inlägget har jag funderat på hela veckan på hur roligt jag ska skriva de. Men tyvärr har de kommit smolk i bägaren.
Orsaken till att de är synd om Bea är för nu är Ronja lämnad till sina nya ägare. Och vi åkte med hem till dem efter besiktingen (vilket också gjordes i Lerum) och en lättare hund får man nästan leta efter. Hon fann sig på en gång. De har raskatter också, men de visste hon att man ska inte slänga sig på den sortens djur.
Vi tog en fika på utsidan men när vi gick in, så gick även Ronja in. Eller jag måste lära mig att skriva Mollie numera, för likt sin mamma så byter även hon namn med sina nya ägarna.
Så nu när Ronja (förlåt Mollie) inte är kvar här så lär säkert Bea få ta över att vara lektrasa till Candy. Varje dag så håller Ronja, nej Mollie, och Candy på att låta som Piff o Puff. Alltså de jagar varandra och ligger i sängen och skäller mot varandra o viftar med tassarna mot varandra. När de börjar så, då säger jag o L-E till varandra att vi får höja volymen på TV:en, för vi hör inte vad de säger. Eller så säger vi att, de är ju tur filmen är textad, annars skulle vi inte hängt med i handlingen.
Men de andra jag tänkte skriva om överlämningen och förädringen här hemma har hamnat i skuggan för en annan hund.
Efter den här otroliga värmen som varit i sommar så har Alice haft de otroligt jobbigt med andningen. Hon har flåsat, men de har inte varit av värme, utan jobbigt-att-få-luft-andning. Så eftersom Mollie skulle besiktigas idag så tog jag med Alice så Gustaf fick lyssna på henne. Och de kan jag säga att den blicken jag fick innan han gav mig domen var inte rolig. De var nästan så han undrade hur hon fortfarande klarade av att leva.
Att jag rakat henne på magen o givit henne en sommarfrisyr har helt klart gjort de lättare för henne. Men de förändrar inte tiden hon har kvar.
Jag trodde ju att de skulle gå att ge henne en annan medicin eller öka styrkan på de hon redan har. Men veterinären gav henne max en månad kvar att leva. Vi behöver inte ta beslut denna veckan, men som sagt inom en månad. Om vi väntar längre lär hon inte ha ett värdigt liv.
De är ju samma veterinär som när jag tog bort Tyzon och när jag nämnde den gången så sa jag att honom väntade jag inte för länge med, utan han hade helt klart livskvalité kvar. Och de höll Gustaf med om. Och jag vill inte låta Alice gå för länge heller. Men de blev en sådan chock när han förklarar att de inte finns mer att göra för henne.
På vägen hem så tänkte jag att denna gången vill jag inte boka en tid en vecka framåt, för de var de jobbigaste jag gjort när jag bokade tid för Tyzon. Okej, jag kommer göra saker med Alice nu så hon får ett värdigt slut. Jag är också oooootroligt glad för den vecka jag haft med de besök som varit här o de bilder jag tog igår (de har inte ni bloggläsare sett än). Men då var de släktvis jag fotade. Alice med sina döttrar, Honey o Ludde med sina döttrar osv. Jag kommer lägga upp de bilderna här också över helgen.
När vi kommer låta Alice gå vidare så blir de ett mycket stort hål i mitt hjärta. De var ju med henne som allt startade. De är tack vare henne som jag har kennel, de är tack vare henne som jag åker på utställning, de är tack vare henne som jag har Ludde, de är tack vare henne jag har Bea. Jag har så mycket att tacka Alice för och nu är snart hennes resa slut.
I vanliga fall brukar jag läsa igenom bloggen jag just skrivit. Men de orkar jag inte denna gången. De blir ingen bild heller. Tårarna bara rinner längs kinderna. För de känns som en epok går i graven med Alice.
2014-08-15 17:55 | Hundar