Ja, man kan inte stanna klockan, den går vidare oavsett vad som än händer. Och man har vardagliga saker som bara måste göras. Tex i mitt fall, alla djur måste ha sitt som de brukar få. Men ärligt talat, hade jag fått slippa de, så hade jag gärna tagit en paus ifrån djuren.
Egentligen vill jag bara göra de jag känner för. Hjälpa Maire utan att tänka på hur länge jag är iväg, utan att tänka på hur de går/är för hundarna. Många säger ju att "De är ju tur att du har djuren, för livet måste gå vidare."
Men jag känner inte så.
Jag vill sörja och sakna min pappa på mitt sätt. Ingen människa är ju den andra lik, hur man känner eller vill ha de. De är inte ens samma för mig nu, mot när mamma gick bort. Då, för det första, så var jag med in i de sista. Men jag tror inte min pappa ville att någon skulle vara med. För min bror var hos pappa flera timmar samma dag som han lämnade oss. Och efter att han åkte så tog de bara knappt en timme tills pappa somnade in. Då kände sig pappa nöjd. Jag o Maire hade varit hos honom dagen innan o han fick en fin stund med sin ena son där de fick prata om både de ena och andra.
Jag har ju en helt underbar man, som verkligen finns vid min sida. Han finns med mig när jag vill ha en kram, han tar sig tid när jag ringer för att prata av mig, han lagar mat som är färdig när jag kommer hem och mycket annat. Men han kan inte hjälpa mig att sova eller somna in, inte heller att jag inte vaknar så tidigt på morgonen. Drömmar kan ju ingen råda över, men jag drömmer om både mamma o pappa varje natt. Inte båda samtidigt men i varsina situationer.
Igår fick jag köra iväg med Candy till veterinären o dit har jag ju kört många gånger. Men jag kommer bara någon kilometer så slår de mig. Var är jag??? Vilken väg är de dit??? Kör jag åt rätt håll??? Men kommer på att jo, jag kör rätt. Och när jag är klar hos veterinären ska jag ner till Maire. Då var de samma visa igen. Vilken väg är de till henne??? Då hade jag L-E i telefon så jag frågar honom för säkerhets skull. Men väl ute på motorvägen, så funderar jag vilken avfart jag ska ta. De fanns bara inte där.
Idag ska jag hämta Candy och får nog tänka på vilken väg de är dit idag också. Och även idag ska jag till Maire efteråt. Vi ska till begravningsbyrån med allt vad de innebär. Men jag ska även köra Maire så hon får gjort några ärenden. Vi gjorde klart för varandra att jag kommer fortfarande finnas till hand för henne. Ingen ska behöva slå knut på sig själv för att hjälpa henne, utan jag finns till hand också. Hon har ett bra nätverk med släktingar runt sig och numera är jag medräknad bland dem.
När mamma gick bort var det första året jobbigast. Första julen utan mamma, första nyår utan mamma o många andra "första gången" utan mamma. Nu kommer de bli samma utan pappa. Även om vi stod varandra mycket nära så hade vi inte så många "rutiner" eller sammankomster tillsammans. Utan mest var de att vi ringde varandra för att önska varandra god jul eller gratulerade varandra när vi fyllde år.
Jag kommer tillåta mig känna som jag gör nu. De som frågar hur jag mår, kommer få ett rakt svar. Även om de känns som att tiden står still, så slår allt klockan än och livet går vidare.
2014-12-01 09:41