Nu har det ju gått några dagar sedan Candy olyckligtvis slet loss en klo så illa att pulpan blev helt blottad. Dagen det hände blev det bara tratt på och ett försök att raka rent och tvätta tassen. Men det var bara till att glömma. Det gjorde så ont för stackarn så hon försökte bita mig för att få bort mig från tassen. Så då var det bara att låta henne vara till dagen efter.
Då drog jag iväg till veterinären så de fick plåstra om henne. Och några timmar efter att vi kom dit så kunde jag hämta henne igen. Då var hon ju något groggy fortfarande och förnärmad över att blivit lämnad, diva som hon är. Enligt rekommendationerna vi fick med oss så skulle vi ta bort bandaget två dagar efter vi kommit hem. Så det blev ju igår.
Jag misstänkte ju att de kommer göra ont på henne. Och mycket riktigt det gjorde det 
För att försöka hjälpa henne så mycket som möjligt gav jag henne smärtlindrande innan vi åkte iväg med Assi och viltspår. Men det kan jag säga att det hjälpte föga. Det gjorde redigt ont för henne när jag väl kom så nära den blottade pulpan, så hon gjorde sitt bästa för att komma undan. Någon skillnad gjorde nog ändå medicinen, för det var inga tendenser till att vilja bita mig. Men L-E fick allt vara med och hålla henne.
Jag tänkte att jag får göra som när Markus var liten och hade plåster, bara dra. Men det fanns ingen chans att ens tänka på det. Så jag fick ta ljummet vatten och spraya tassen och bandaget, sedan gick det lättare. Men visst gjorde det ont på henne ändå. Och detta var bara en del i det hela. Nu skulle det på en strumpa över tassen.
För att bli lite stadigare på handen så tog jag ett djupt andetag, samlade upp strumpan till tån, höll andan och drog på strumpan. Puh, det gick bra, hon sa ingenting. Men nu var ju samtidigt tassen lättare att komma åt för henne. Jag såg ingen annan utväg än att låta henne ha tratten igen. För den hade hon sluppit när bandaget var på.
Idag bytte jag strumpa och var något nervös och orolig för att hon skulle ha ont även nu. För efter att bandaget åkte av så har hon haft lättare för att gå. Hon satte ner tassen när hon gick, så med påföljd fick hon ingen smärtlindrande idag. Tyckte liksom inte att hon verkade behöva det. Hon går obehindrat både upp för trappan som nerför. Hon har lärt sig behärska tratten när hon ska ta sig fram. Tar den stopp så vrider hon på huvudet så den släpper, oavsett åt vilket håll den tar i. Jag skrattar nästan åt henne när hon vrider huvudet åt ena eller andra hållet. Men blicken jag får är inget att skratta åt. Kan säga att jag hade varit död om blickar kunnat döda.
Jag skulle väl tro att hon kan slippa tratten om någon dag. Men så länge hon vill komma åt tassen så får den faktiskt vara på. Jag tog bara en liten sväng med dem idag. Då fick hon vara utan tratt, men hon gjorde allt sina tappra försök att tugga bort strumpan. Så det blev att mana på henne, så hon höll sig i rörelse.
När vi var tillbaka hemma så var det ganska härligt att se hur hon sprang över gårdsplanen och upp på altanen. Rör hon på sig så och är glad och lycklig, då tror knappast jag att hon har så ont som tur är.
2018-10-15 16:55 | Hundar