Ja som sagt så var jag iväg igår med alla hundar. Även om inte Tyzon skulle till veterinären, så var han med iaf. Jag hade ju kunnat lämnat honom i hundgården, men den har inget bra tak än, o ingenstans för honom att gå in. Så han fick vackert följa med.
På förmiddagen ringer jag Pia o frågar ifall hon vill hänga med. För mittemot veterinären så är där en secundhand affär. O de brinner ju både hon o jag för. Förra gången vi va hos veterinären hade vi tänkt gå in där, men då visade de sig att dem öppnar inte förrän tre. Denna gången när jag skulle till veterinären hade jag tid kl två. De kunde ju inte passa bättre, så Pia hängde med.
Väl framme ska vi ta ut mina små. Alla hade ärenden där inne. De yngsta skulle ta DNA-test o min gammeltant ta stygnen efter hennes blodöra. Innan jag öppnar grinden bak så kopplar jag de små. Tyzon hade inte ens halsband på sig. Först tar jag ut Ludde, Bea o Ronja, Alice ska jag ta ut från andra sidan. Men när jag säger till Alice att komma, så tar Tyzon sats o bara hoppar ur bilen. De va liksom inte som han brukar, bara "går" ut bilen o ner på backen. Nä, han lyfter sig själv ur bilen. Både jag o Pia försöker hindra honom, jag försöker stänga grinden, men då kom Alice i kläm, så då fick jag släppa av lite. Men när de kommer 40kg hund som trycker på, då finns de inte mycket som stoppar honom. Pia försökte mota honom genom att stå bakom mig men samtidigt hindra honom ut på vägen. Men när han tar sin sats o all den kraft han har, så kommer han nästan i famnen på Pia o hon åker i backen, hon landar nästan två meter från bilen o dessutom är de en lutning så de blir än längre ner till backen.
Jag ser inte riktigt vad som händer utan ser bara Pia som nästan är på väg att göra en kullerbytta, fast baklänges. MIN första tanke var ju NEJ inte Pia. Hon har ju tillräkligt ont redan. Nu är alla hundar utanför bilen, de små kopplade men Tyzon lös. Jag får hjälpa Pia upp o sedan fånga in Tyzon in med honom i bilen igen. Pia säger direkt att de är något som gått sönder. Hon kan inte lägga någon tyngd på benet alls, de gör bara så otroligt ont.
Men jag får gå in till veterinären med alla hundar samtidigt ringa L-E. För både jag o Pia hade glömt våra telefoner hemma. Får ju säga att man har hunnit bli ganska beroende av den här telefonen. O de va absolut ingen bra dag att glömma den hemma.
Väl klar med alla hundar så drog vi iväg till akuten. Först åker vi till Östra, för dit hittar jag. Vi kommer in där jag parkerar bilen o betalar. Förbereder mig på en låååång väntan. Men väl i kassan får vi reda på att vi måste åka till Mölndal för där finns ortopeden..........................................suck.
De va inget annat o göra än hämta bilen igen, in med Pia o köra vidare. Samma på nästa ställe. Jag ställer mig utanför entren o Pia ut ur bilen i en ny rullstol, in till kassan, ta nummerlapp. O jisses va en gemensam kommentar. Vi fick nummer 71 o nu betjänades nummer 63. Ja, som jag sa, jag hinner nog parkera bilen innan de är din tur.
O de tog väl ca en timme så va de Pias tur att registrera sig o tala om vad felet var. Sedan var de ytterligare nästan fem timmars väntan innan hon fick komma in till läkarn o röntgen. Men eftersom jag fortfarande hade hundarna i bilen, så körde jag hem dem o åkte tillbaka till Mölndal. Under tiden som jag gjorde de, då hade hon fått komma in o även varit på röntgen. O de är då jag får reda på hur illa de är. Jo, hon har brutit lårbenshalsen. Jag var såååååå nära tårar för Pias skull. Läkaren hade även tagit fram en kulled för höften, ifall de blir protes för henne.
Vi började dividera vad de kan föra med sig för henne, för o nackdelar. Men mitt i allt detta så hade vi faktiskt kul också. När vi satt i väntrummet så va de vi som höll låda o skrattade med varandra o faktiskt lite åt andra som också satt i väntrummet. Vad skulle vi göra??? Bara sitta där o älta de onda, nej, sådanna är inte jag o Pia. Utan vi är ute för att ha kul. Så även på rummet så satt vi o skojade o skrattade. Tiden gick fortare då. Vi skojade även med personalen o läkarn när dem va inne på rummet.
Men läkaren hade faktiskt possitiva besked. Brottet var inte så alvarligt så de behövs en protes utan "de räcker" med skruvar och de kommer dem göra som idag. Fördelen med de är att man kommer fortare upp på benen o mindre komplikationer.
Troligen kommer hon ligga inne iaf veckan ut, sedan får vi se.
De, som de brukar göra, ställer ju till de lite, med allt som är planerat o tänkt men de är ju tur att vi bor så nära varandra som vi gör. De som värmde MIG i detta är när Pia säger, mitt i allt, med värk o allt, att hade de varit jag som låg där istället för henne, då hade hon ställt upp på mig. Att hon orkar tänka på de mitt i allt, de gör mig så rörd. Att vi hjälper varandra o finns till för varandra de vet vi båda två. Men att hon som sagt tänker på de när hon ligger där hon gör o har ont i sitt gamla + höften nu då. Ja, jag verkligen ÄLSKAR denna människa.
Jag brukar ju alltid avsluta mina inlägg med en bild, men jag väljer att inte göra de denna gången. Tycker liksom inte de passar sig idag.
Och för er som säger nu att jag skulle haft koppel på Tyzon, de hade inte spelat någon roll. För han hade hoppat ur bilen på likadant sätt. Enda skillnaden hade varit att han hade inte gått lös efter han va utanför bilen. Så de hade inte hjälpt i detta läget.
2013-11-13 10:50 | 1 kommentarer