Denna gången är de inte säkert att ni alla hänger med på vad jag skriver. Detta inlägget blir mer hur mina tankar går runt. Återigen, ni mina facebookvänner har ju läst vad som hänt.
Och jag kan inte nog säga vad erat stöd betyder för mig. Att skriva för mig är att lätta på trycket och få saker ur mig. Och oftast delar jag med mig av de. Så även denna gången.
Jag har ju haft en intensiv period med min pappa. Jag har inte planerat något som jag inte kunnat avbryta ifall min pappa (eller Maire) behöver mig. Och de har jag gjort utan att ha en tanke på något annat. Han är ju ändå min pappa o Maire känns ju som min mamma 
Men med mycket stor sorg och saknad är den perioden över för mig nu. Pappa lämnade oss igår för att lämna detta jordeliv. De sista veckorna gick mycket fort. Och den sista veckan gick fortare än jag någonsin kört bil, o då har jag kört fort med bil många gånger.
När jag fick beskedet igår så hamnade jag i någon slags chock. Jag fattade bara inte att de var sant. Nä, inte min pappa, jag lämnade honom dagen innan o han var vid gott mod. Han pratade om när han ska komma hem, hur han ska kunna ge Maire riktiga pussar och vi ska åka ner till hans hemby i Danmark till våren och mycket annat.
Vad jag kan känna nu så har jag inget ogjort med pappa. De var alltid han o jag. Hur de än stormade i vår familj så har alltid jag o pappa haft ett speciellt band. Han har alltid funnits där för mig. Vi hade hemligheter för mamma o vi hade ofta roligt. Han gav mig ofta råd och alltid ärlig mot mig. Han var alltid intresserad av vad jag gjorde och han kom ofta för att besöka mig på tex utställningar eller om jag hade monter nära honom. Han ryckte även in bakom bordet ibland.
De va pappa som lärde mig att dansa. Eller inte han personligen, utan genom hans jobb i dansföreingen. Pappa var ordförande och mamma sekreterare. De finns inte många saker som jag ångrar av vad pappa gjorde (kan bara komma på en grej, men de tar jag upp längre fram i inlägget) för /med mig, men låta mig vara med på dansen är något av de jag uppskattar mest. Där fick jag inte bara lära mig att dansa, jag fick lära mig värdet av människor oavsett ålder. Själv var jag bara 5 år när jag började att dansa och drog med de ner medelåldern med ganska många år. Då tyckte jag visserligen att alla hade ett ben i graven, men kan säga att flera av dem lever fortfarande idag.
Vi pratade väldigt mycket både i telefon men även när vi träffades. Om både roliga saker men även om allvarligt slag. Något han ofta sa var hur ledsen han var över att han jobbade så mycket när vi va små. De gjorde han ju, men de var samtidigt den person han var. Han kunde inte vara stilla (kan ju undra vem jag har ärvt de av). Han berättade för måååååånga år sedan när han byggde ut huset vi bodde i i Fjärås. Då var jag bara tre år. Jag hade fått en spik och en hammare och pappa fäste spiken i en balk. Och där satt jag gränsle och slog, slag efter slag efter slag. Men efter en lång tid hade jag tillslut lyckats slå ner den. Vet även vid ett annat tillfälle när vi är ute i garaget och jag ber att få testa något. Då säger han med glimten i ögat att "Helena, du borde blivit en pojk".
Nu kommer de upp så många minnen om småsaker som jag vill minnas av min pappa. Kan vara en knack på axeln jag fick, eller en blick som bara jag såg. Vi jobbade även bra ihop. Han var ju här mycket för att hjälpa till. Och jag uppskattede så otroligt mycket de han gjorde. De fick jag, som tur är, sagt till honom också. Men de var många gånger också som jag skämdes över hur de är här. Pappa ville verkligen hjälpa oss. Han ville hjälpa till med gården men även inne. Han bodde ju här i några dagar i början på november. Och efter de sa han att han skulle ringa mig varje dag för att stötta och ge mig kraft att förändra saker. De var jag så jättetacksam för, för jag kände att de var de vi behövde för att få ordning på torpet. Han höll även vad han lovade, så länge som han orkade.
När jag fick beskedet att han lämnat oss, så fattade jag inte att de var sant. Men idag har vi varit nere hos honom för att ta farväl av honom. Då innan jag ens kom innanför dörrarna så kom de till mig. För att inte tala om när jag såg honom. Maire och hennes ena dotter var med, även pappas syster från Köpenhamn och hennes man var med. Men för mig såg jag bara pappa ligga där. De var så fint o stämningen så rofull. Jag fick ur mig en stor del av min sorg och blev helt tom inombords. Kändes liksom, vad ska jag göra nu??? både mamma o pappa är borta. Men i samma ögonblick slog de mig att jag har fortfarande Maire kvar. Vi kommer fortsätta ha kontakt så länge som vi båda lever.
Jag är även så jäkla glad över de sex år som pappa fick med henne. De var faktiskt pappas bästa år utav de 80 som han levde.
Pappa jag älskar dig o saknar dig redan. Även om du inte finns bland oss längre så finns du i mitt hjärta 



2014-11-28 16:26 | 3 kommentarer