Helec's Kennel

De var många tankar o funderingar som for genom huvudet igår. Ska jag para Bea eller ska jag inte. Orkar jag med att hon kanske går tom en gång till? Om man säger så, så har jag ju haft mer motgångar än att Bea gått tom. Förlorat djur på löpande band känns de som, antingen pga ålder eller som var tänkta till avel som inte blev av. Konflikter som tagit mycket energi från mig.

Jag brukar ju säga att inget ont utan att de har något gott med sig. Och jag har många gånger funderat på vad "detta" onda har för gott med sig. Oftast förstår jag varför saker händer, men långt ifrån alla gånger. Men att jag skriver om mina funderingar o tankar genererar ju faktiskt möjligheten för er att ge mig tips o råd. Och de har jag verkligen fått av er. Och ALLA råd o tips är för att hjälpa mig. Ni berättar om liknande berättelser, vad ni gjorde för att råda bot på problemet, och hur resultatet blev för er efter åtgärden. Ni berättar o förmedlar erfarenheter som ni hört hur andra gjorde som blivit lyckade.

Jag känner mig så lycklig, glad o nöjd över att ha så underbara kontakter o vänner. Ofta hör vi ju om hur mycket skitsnack de är i hundvärlden. Men de finns faktiskt bra saker också. Folk som bryr sig o finns till hands när man behöver de.

Och jag kan meddela att jag har lyssnat på er
Sent igår, mycket sent igår fick jag tag på min veterinär. Så nu har jag fått tagit ett urinprov från Bea som L-E kommer lämna in idag. Så ska vi se om hon har någon infektion som stör möjligheten för henne att bli med valpar.

Detta för ju med sig att mina förhoppningar om att Bea ska få bli mamma ökar. Jag har ju sett hur UNDERBAR Bea är mot Linus. Hon tvättar honom o skyddar honom som en mamma gör. Nu fostrar hon honom, som en mamma gör. De enda hon inte gjort med Linus nu är att låta honom dia, men de kanske inte är så konstigt

Men jag ser ju vilken fantastisk mamma Bea kan bli. Hur hon tycker om att ta hand om valpar. Jag ser även likheten mellan Bea o Alice. Så som Alice var mot sina valpar, så är Bea mot Linus. Så jag tror nog hon vill bli mamma. Hoppas innerligen de kommer bli så också. Att lösningen på problemet ligger i att hon har en infektion o hon kommer få bukt med de.

Redan innan jag fått svaret på om de är så, så tackar jag än en gång alla er som skrivit till mig om era tips o råd. Kan inte säga de för många gånger. Är så tacksam att ni delar med er o lär mig. Jag är ju långt ifrån fullärd (om man någonsin blir de) och värdesätter verkligen er som varit med längre tid.

Nu kommer de bli en låååååång väntan. Oavsett om de tar en dag eller en vecka så kommer de kännas väldigt lång. Men jag kommer meddela hur de fortsätter för Bea.

2015-06-30 07:09 | 0 kommentarer | Hundar

Ja, hur ska jag göra???

Jag har ju parat Bea två gånger o hon har gått tom båda gångerna. Jag vet ju inte vad de beror på. Men de har varit med två olika hanar. Den ena hanen har haft valpar förut, fast de va länge sedan o den andra hanen var förstagångshund.

När jag trodde att även Trixa gick tom så placerade jag hela hunderiet i en bubbla som jag tänkte ta fram när jag känner mig tillräckligt stark för de. Inte planera något med parningar eller utställning. Bara ha hundarna som sällskap. Men den bubblan sprack ganska snart när Trixa nedkom med en liten rubyhane.

Kan väl inte säga att de va helt oväntat, för parningen var planerad, men vid kontroll så syntes de inte någon/några valpar. Så vi blev med en liten Linus. De har ju ni, mina facebookvänner kunnat läsa om o se bilder på

Det enda som inte hamnade i bubblan var planerna för Trixa. För hon blir trots allt fem år i år, så där tänkte jag "tvinga" mig själv att göra ett nytt försök vid hennes nästa löp. Men Bea o Honey la jag på is. Honey har jag sedan dess överlåtit fodervärden att ta över. Så hon är inte ens kvar i min ägo.

Och de gånger jag parat Bea, så har jag hoppats så mycket på valpar från henne. Sett fram emot att hon ska få bli mamma. Redan innan "valpning" tänkt ut ett tema till kullen vad de ska heta i stamtavlan. Men båda gångerna har jag blivit så jätteledsen över att de inte blivit något

Jag har gråtit många tårar när de blivit konstaterat att hon går tom. De märkliga är bara att hon verkar bli med valpar men resorberar dem efter några veckor. Så tycker jag de sett ut båda gångerna. Jag vet inte hur många som sagt att har hon den o de symptomet så är de 100% säkert att hon är med valpar. Så när andra uppfödare som har långt mycket mer erfarenhet än mig, säger så, då ökar förstås hoppet (OBS!!! jag lägger ingen skuld på någon annan uppfödare över mina förhoppningar).

Jag vill ju inte ge upp hoppet om att hon kan bli o få valpar. Och igår märkte jag att hon har börjat löpa. Jag vet ju inte om de var första dagen, för jag har inte kollat henne. Hon var ju i min bubbla som jag skulle ta itu med längre fram. Men som jag skrev innan så har ju bubblan spruckit och mina planer har börjat rulla på igen.

De lustiga är att jag sa till L-E igår att Bea kan nog börja löpa när som, för hon löpte ju senast i december och de är ju ett halvår sedan. Jäklar va tiden går fort. Jag tycker inte de va så länge sedan som hon parades, men de var ju faktiskt i julas.

Men åter till frågan. Ska jag para henne igen eller inte ??? Jag VET att jag kommer hoppas på att denna gången kommer de ta sig o de blir valpar. Och hur känner Bea det att (vad jag tror) bli med valpar o att de inte blir några i slutändan. Om de är så att hon resorberar, varför gör hon de isf. Känner hon sig inte mogen att bli mamma, eller vad kan de bero på??? De kan ju bara Bea svara på, OM det är så att hon väntat valpar.

Ja, jag får bestämma mig fort, iaf om jag ska para henne detta löpet. Och de är väl bara jag som kan ta de beslutet. Tja jo, L-E är med i beslutet också, men ingen utifrån kan hjälpa mig i detta, då de handlar om mina känslor och Beas vilja

2015-06-29 08:57 | 0 kommentarer | Hundar

Jag tror ju inte de är många som inte vet att jag går hemma på dagarna, pga värk o annat. Och pga de äter jag tabletter varje dag. Jag tar min "dos" varje morgon. Nu är de inte bara för värk jag tar tabletter så de är ett helt koppel att knapra i sig varje gång.

Jag har ju i flera år sökt o försökt de mest för att bli kvitt eller iaf få lindring för värken. Bytt tabletter, bytt läkare, tränat i varmvattenbassäng, badat i floatingbassäng, tränat på egen hand hemma eller hos sjukgymnast. Men inget har hjälpt, utan med åren har jag bara blivit sämre o sämre, eller rättare sagt klarat av mindre o mindre. För jag är ingen person som sitter på sofflocket o tittar på när gräset växer. Dessutom är jag ju ingen person som gillar att vara hemma heller. Så de krockar liksom vilja o kropp

Men för drygt en månad sedan så började jag äta magnesium. De ska vara bra för personer som är mycket fysiskt aktiva, toppidrottare tex. Nu är jag ju låååååångt ifrån någon mycket fysisk aktiv person eller toppidrottare. Men som sagt mycket ömmande muskler. Och de tog faktiskt bara en vecka, så började jag känna effekten av magnesiumet. Jag fick en otrolig energi o jag orkade göra mer varje dag. Men så kanske jag glömde ta de på två tre dagar. Då kände jag direkt hur kroppen föll tillbaka till innan jag började äta de.

Så nu är jag mycket noga med att inte glömma ta de. Men som av en slump (om de nu är en slump eller slarv från min sida ) så tog en av mina värktabletter slut. När jag "labbat" med tabletter tidigare (efter rekommendationer från läkare) och slutat ta just den, så har jag fått muskel och seninflammationer som ett brev på posten bara två dagar senare. Men när jag skulle hämta ut nya tabletter på apoteket, så visade de sig att jag hade inget recept kvar på den tabletten. Okej, då köpte jag receptfria istället, så va de ju bara att ta två istället för en, så jag får samma styrka som de receptbelagda.

Men efter ett tag så tar ju även dem slut
Så jag förbereder mig på att få en otrolig värk. Men jag väntade o väntade. Men, nä, ingen mer värk än innan. Så min slutsats är att de måste bero på magnesiumet jag äter. De är den enda skillnaden. Så när vi var iväg igår för att handla, så köpte jag inga nya tabletter

Nu har de ju inte varit så många dagar som jag varit utan den tabletten, men för att se hur mycket magnesiumet hjälper, så kommer jag sluta ta en annan av mina värktabletter längre fram. För ju färre tabletter jag tar desto bättre känns de

2015-06-13 11:38 | 1 kommentarer

Ja, kan de vara så att de ÄNTLIGEN vänder för oss nu

De är ju många som följer mig vad som händer med hundarna, eller rättare sagt de som INTE har hänt. Men så levererade Trixa en liten överraskning till oss. O tänk så mycket ett sådant litet liv kan ändra på mycket.

Folk som sett mig de senaste o folk som inte sett mig på ett tag, säger att jag ser så glad o frisk ut nu. Även när jag pratar med folk i telefon, så säger de att jag låter gladare och jag har en gnista i rösten nu. När jag tittar tillbaka, så vände de när gulliga Linus kom in i våra liv

Och som många vet så händer de ju saker här ganska fort. Mina tankar o idéer agerar ganska snabbt. Så från att placerat allt (eller nästan allt) som hade med mina hundar att göra i en bubbla, för att ta itu med längre fram, så hamnade de i "finrummet" igen

Redan innan Linus föddes, så hade jag anmält både Candy o Bea till Vänersborgs utställning. Jag har ju inte tänkt åka på så många utställningar i år. Men när jag såg vilken domare de skulle vara där, då kunde jag inte motstå. Jag känner inte till någon som är så mild o tillmötesgående mot hundarna som den domaren är

Jag hade ju lovat Bea att inte ställa henne mer, för hon tycker inte om de något vidare. Men när de va Lisa Molin som dömde, då kände jag att jag kan tumma på de löftet. De tyckte jag mig märka på Bea att hon hade inget emot att visa upp sig igår. För hon stod säkert på bordet, hon gick kanon i ringen, som ifall hon inte gjort annat. De enda var att hon ville sätta sig istället för att stå. Men de har jag överseende med

Från början hade jag bara tänkt att anmäla Bea, men valde ändå att även ta med Candy. O de är jag ju mycket glad över att jag gjorde.
Här kommer kritiken för båda tjejerna

Beas kritik löd:

Mkt god typ o helhet. Ultrafeminin tik. Bra skalle. Välburna öron med fina behäng. Mörka, lite små ögon. Skulle vara mer utfylld i nosparti. Bra bett o pigment Bra hals o rygg. Välburen svans. Tillräcklig kropp. Goda vinklar. För dagen ullig päls. Utm. teckning o färg. Välgående. Utm temperament.

Med detta blev hon 3:a i öppenklass med ett Very Good.

Candys kritik löd:

Utm. typ o helhet. Ultrafeminin tik utmärkt storlek. Prydligt huvud o uttryck. Utmärkta öron, bett o pigment. Kunde vara mer utfylld under ögonen. Utmärkt topline! Tillräcklig kropp. Goda vinklar. Mkt välgående. Utmärkt päls o färg. Väl visad!

Med detta blev hon 2:a i unghundsklassen med excellent och CK och 4:a bästa tik.

Jag är så glad o lycklig för bådas resultat, hur de uppförde sig o självklart med deras placeringar. Men trots detta, så kommer jag inte anmäla till någon mer utställning den närsta tiden.

2015-06-07 19:07 | 0 kommentarer | Hundar