Helec's Kennel

Blogginlägg

Namn på hundarna!

Ja, jag försöker ju ha personliga namn på våra djur. Det spelar ingen roll om det är en katt eller en höna eller duva eller hund. Ankor, duvor och höns får bara namn ifall jag känner att något passar dem. Och de är ju inte så att de vet vad har för namn, utan det är mer att vi vet vilka djur vi pratar om. Men alla andra vet allt vad de heter.

Men jag ska nog tänka mig för vad jag kallar djuren för. Många gånger passar det väldigt bra. Candy tex, det finns nästan inget annat namn som passar till henne. Ja, det skulle väl vara Diva isf, men det har hon ju som smeknamn. Och sötare än vad hon är går ju knappt att bli än Candy 

Men så har vi ju en hund till på detta stället som har personligt namn. Det var ju väldigt lätt att komma på eftersom han kommer från sedelkullen. Så Money var inget svårt beslut. Det är många som frågar två gånger vad han heter. Eller så får jag kommentaren, Heter han Money, PENGAR??? Jah, säger jag, hans mamma heter ju Candy, godis. 

Nu kan man ju vara ganska ironisk med detta namn. Att han är dyr i drift, att han kostar massa pengar, eller att jag lägger mycket pengar på honom osv osv. Men det går även att vända på det. Att han är billig. Idag har han varit VÄÄÄÄÄÄLDIGT billig. 

Vi lämnade hundarna hemma idag när vi var iväg på ett ärende. Det är ju absolut inte ovanligt. Och när vi kom hem, så gick det inte att smyga. Utan det var en högljudd skara som var inne. Den senaste veckan så har jag även låtit Assi vara lös på gårdsplanen. Och det klarar hon galant. Men idag när hon sprang så tyckte jag det såg konstigt ut på ena bakbenet.

Jodå, mycket riktigt. Money (dyrgripen) har tuggat ner hennes päls IGEN!!!!!!! Jag ska inte skriva vad jag kände för att göra där och då med honom. Men han fick inga pussar och ryggdunk iaf. 

Jag kollade närmare på hur det såg ut och ser att det är inte lika kort som när han tuggade ner henne tidigare i år. Och denna gången är det längre tid kvar tills jag ska ställa henne. Så jag kommer inte klippa ner henne som jag gjorde i januari. Utan jag hoppas bara på att det växer ut såpass att det går att "gömma" på utställningen. 

Och nästa hund har jag redan bestämt att hon ska heta Angel, så hon kommer väl bli en riktig ängel till hund 

20181108_162943


Domare på utställning.

Jag har ju hundar i två olika grupper. En hund i grupp 8 och de andra i grupp 9. De hundar som ingår i de grupperna är ju ganska olika. Det är ju grupp 9 hundarna som jag ställt längst och därför mer van att läsa vilka domare det är där. Och många andra jag pratar med känner också oftast till de hundarna. 

När jag började ställa min hund från grupp 8 då var det många nya domare som jag aldrig hört talas om tidigare. De är ju en spänning med att skaffa en ny ras. Och är rasen dessutom lite udda, så är det ju ofta utländska domare som jag aldrig hört talas om. Det är ju sällan de dömt rasen i Sverige heller, så kolla hur de dömt tidigare är en utmaning. 

Det är ju sällan båda mina raserna går samma dag, utan ska jag ställa båda raserna så blir det en dubbel helg. 

Men nu när den ena kennelklubben efter den andra börjar publicera vilka domare som kommer döma nästa år. Så har ett lustig sammanträffande hänt. På mer än ett tillfälle så är det samma domare för båda mina raser. 

Att det kan hända vid ett tillfälle är ju lite lustigt. Men kommande år så kommer de ske på iaf två tillfällen, dessutom på två utställningar i rad. Det är inte samma domare på båda utställningarna, utan bara samma domare för mina raser. 

Ska bli riktigt spännande att se om det kommer bli fler gånger nästa år som det inträffar.

hund-domare-eps-vektor_csp51278740


Mina vänner!

Jag känner mig så otroligt rik på vänner 

Jag har ju fortfarande inte vant mig vid den nivå som jag behöver hålla mig till för att klara av vardagen. Vissa veckor har jag ingenting inbokat, andra veckor har jag hela veckan bokad. Det är väl inget av de alternativen som passar mig något vidare bra. Tristessen att bara gå hemma, eller kampen att orka med en full vecka. 

Före min senaste försämring så var jag tvungen att vara hemma iaf en hel dag i veckan, men gärna två hela dagar. Nu är det nästan tvärtom, idag klarar jag bara av att vara iväg en eller två dagar i veckan. Men långt ifrån hela dagen. 

Som jag skrev om igår var jag ju iväg och badade. Idag var det hundträning i Landvetter som stod på schemat. Men för att vara helt ärlig var det väldigt nära att jag hade hoppat över det. För jag kände mig väldigt mör i kroppen idag, trots att det skulle kännas bättre och ge mig energi att både bada och basta. Men jag tog mig samman och åkte iväg. Jag vet ju att jag gillar träna hund. 

Men hemma igen var jag helt tömd på energi. Så det blev en tupplur framför tv:en. Inte nog med detta, så har jag ju ringträning imorgon också. Huuuur i allsindar ska jag orka med det när jag knappt klarade dessa två dagarna. 

Nu är ju rubriken Mina vänner, och vänner det har jag. Så jag kollade om en av dem kan hålla i träningen imorgon. Inga problem, hon skulle ju dit för att träna sina hundar, men blir ju lite stor omställning att få reda på att behöva hålla i det när man kommer dit. 

Men jag har fler vänner. Av en tillfällighet läste jag en uppdatering på facebook igår när en stod framför ett hav utav trattkantareller. Hon hade lovat sig själv att inte plocka mer. Då chansade jag att skriva att hon får gärna plocka dem till mig. Det behövde jag inte fråga henne om två gånger. Utan hon frågade bara när jag kunde hämta dem. 

Sammanlagt hade hon plockat 4, jo ni läste rätt 4 kilo trattisar. Jag hade svårt att föreställa mig det i volym, men hon sa att hon har två påsar ståendes hemma. Jag valde att bara ta en. Det var mer än jag som hade skrivit att hon gärna får plocka för, så hon gjorde två stycken väldigt glada igår. 

Vad hade livet varit utan vänner. Vänner som ställer upp och förstår. 

Vänner


Ny människa!

Det är väl till att ta i att kalla det för att jag är som en ny människa idag. Men med tiden är det helt klart att jag kommer klara något mer än det senaste. Idag var det debut för vattengymnastik i varmvattenbasängen. 

Jag har ju varit på det för många år sedan. Då var det genom sjukgymnast, så jag fick ett program att gå igenom anpassat för mina besvär. Men det är nog 10 år sedan som jag var där senast. Så det är ju mycket begärt att jag ska komma ihåg vad jag hade för rörelser. Men något sitter kvar och att bara vara i den varma bassängen gör nytta. 

Jag fick dessutom med mig kompisen som haft träning förut efter olika operationer som hon gått igenom. Det är ju annars ganska tråkigt att åka iväg och bada ensam. Och vi vill båda två basta efteråt som en extra bonus till varmvattnet. Ingen av oss har någon tid att passa, så vi tar den tiden på oss som vi vill. 

När jag skulle köpa ett tio-kort för att börja på egen hand så fick jag ett armband som är laddat med tio entréer. Så hade dem det inte när jag var där senast, så när jag kom dit idag så fick jag ju fråga hur det fungerar. Men det var bara att gå igenom slussen och in i omklädningsrummet. Men, sa jag, hur gör jag med skåp? Då skulle jag tydligen använda armbandet igen.

Glad i hågen går jag in och börjar klä om och lägger det ena efter det andra i skåpet. Men så sitter det en mamma med sin dotter bredvid mig och jag frågar hur man gör. Hon visar och förklarar. Jag testar, men det händer inget. Jag väljer att testa ett annat skåp, men de händer inget då heller. Skåpet låser sig liksom inte??? Då säger mamman att jag får nog gå och kolla upp armbandet.

Jah, vad fanns det att göra? På med paltorna igen och ut till receptionen. Där kunde de se att jag hade ett skåp registrerat på mitt band. Men det fick de ta bort. Och jag kunde gå in igen. Väl vid skåpen igen så testade jag att låsa innan jag bytte om igen. Jodå, nu låste de 

Jag vet ju inte hur jag kommer känna mig imorgon. Men jag räknar ju med någon slags reaktion. Reaktionen när jag gick upp ur bassängen, den var tung. Kroppen var otroligt tung och kall. Men det är ju ovanan att vistas i miljön. Kan nästan ge mig den på att det kommer vara skillnad nästa gång. För nu kommer jag fortsätta bada på måndagar.

Vattengymnastik


Den förlorade "sonen"

Nä, någon son har jag väl ingen förlorad och i detta fallet är det inte ens en han, utan en hona och en katt.

I somras tog jag över en katt från en som behövde placera om en av sina. Hon va vuxen och kastrerad, van vid hundar och går både inne och ute. Men för att hon skulle lära sig att hon skulle bo här nu, så lät vi henne vara inne. Även om hon va van vid hundar så är ju mina hundar andra mot de hundar hon hade på sitt förra ställe.

Hon tyckte väl att de var lite läskiga, så hon höll sig inne i datarummet. Vi ställde dit både mat och vatten, plus något hon kunde göra ifrån sig i. När allt hade lugnat sig framåt kvällen så kom hon fram till mig. Då va hon huuuuuur kelig som helst. Jag fick till och med en bild på henne och skickat till förra ägaren. 

20180610_000314

Men alla minns väl vilken varm sommar vi hade och hon kom till oss mitt i denna högsommar. Vi va väldigt noga med att ha stängt överallt. Men likväl missade vi stänga ett fönster på kvällen, så när Assi tog till sin grova stämma (för något jag inte kommer ihåg), så hörde jag bara hur det brakade till i datarummet. 

Paniken steg!!!! Men det spelade ingen roll hur mycket jag än kallade på henne, hon var inte kvar inne utan hoppat ut genom fönstret på andra våning. Vi har ju alltid haft katter men hon hade inte hunnit vänja sig vid dem. Men vi har ju flera ställen där de brukar ligga ute i stallet. Dagen efter gick jag ut för att se om hon var där. Kallade på henne, för jag vet att hon reagerade på sitt namn. 

Men där fanns ingen. Jag ställde ut mat och vatten. Nu är det ju svårt att veta om det var hon som åt av det, för den gick åt. Och eftersom hon är så kelig som hon är så tror jag ju att hon hade kommit fram ifall hon skulle vara i närheten. 

Jag skrev ut på facebook att jag sökte henne, jag kontaktade den förra ägaren ifall hon skulle ta sig hem dit igen. Men hörde ingenting. Chansen att hon skulle ta sig tillbaka till oss kände jag som minimal. För hon hade bara varit här i 4 dagar. 

Så det var bara att inse fakta att hon var borta. Jag befarade ju det värsta med att räven tagit henne eller något liknande. En utav alla gånger som jag gick runt med hundarna så såg jag ett halsband uppsatt på en gren. Tyckte mig känna igen det och visst var det hennes halsband. Det satt så högt upp, så de hade inte kunnat varit hon som fastnat och halsbandet släppt. Och såpass ofta går jag ju där, så hade de hängt där tidigare då hade jag sett det redan då.

Men så igår när jag satt och scrollade på facebook, så var det en som lagt upp en bild på en honkatt med kort svans och både väldigt kelig och otroligt hungrig. Jag tyckte ju att den var väldigt likt med den vi tog över. Laddade ner bilden och skickade till den förra ägaren och frågade om det kan vara den katten. Det dröjde inte länge förrän jag fick svar att, jodå, det är hon.

FB_IMG_1541312265439

Jag satte mig och räknade efter hur länge sedan som hon försvann och tappar nästan hakan när jag får det till 4 månader. Jag frågade han som lagt upp bilden om hon varit där länge, men det hade hon inte, utan bara dagen före. Och idag ringde han och sa att nu var hon tillbaka hos honom. Det fanns ingen tvekan, utan jag sätter mig i bilen och hämtar henne. Då är hon alltså bara någon km härifrån. 

Kan väl inte påstå att hon känner igen mig, men jag känner igen henne. Det är inga problem att ta henne och jag pratar med henne innan jag sätter henne i buren. När jag gör det med andra katter så brukar de liksom spreta med benen och sätta klorna i kanten för att göra sitt yttersta för att bli instängd. Men inte lilla Pi inte. Hon lät sig bli instängd i buren.

Väl hemma igen fick hon vara kvar i buren ett tag till. Någon hund kom för nära buren så hon fräste och markerade, Sky som vi haft ett kort tag efter Pi försvann, gillade inte heller "nykomlingen". Men det är ju ganska typiskt katter. 

Även om hon är tillbaka så blir det väl ingen fest som när den förlorade sonen kom hem igen. Men visst jublar jag över att hon är tillbaka och välmående.

20181104_124932

 Och en sak är helt säkert, vi kommer hålla henne instängd ett bra tag innan vi vågar släppa ut henne igen.


Väntans tider.

Det slår nästan aldrig fel. Inför varje löp som jag ska para en av mina tikar, så är det en oändligt väntan på att det ska börja löpa. Denna gången har jag sagt sedan Assi slutade löpa att hon drar nog igång Candy också, så hon börjar löpa tidigare. Men inte då. Det har länge stått på hemsidan att jag ska para henne i november. Och november är det nu. Och otåliga jag vill ju att hon ska börja nu........

Jag har nog i över en månad kollat henne med papper ifall det har satt igång. Som jag sa till en i veckan, att när jag kommer med papper mot henne nu, så går hon och gömmer sig, hahaha

Och till samma person har jag sagt att snart trycker jag så hårt på henne, så hon börjar blöda. Tänk om det var så enkelt. Nu har jag trott i över en vecka att det kommer komma igång på riktigt. Vi ska ha besök imorgon av en som är intresserade av en valp från Candy. Och i vår mail/telefon kontakt vi haft, så sa jag att det kan ju hända att hon har börjat löpa då. Men vad det verkar som nu, så kommer det inte ske imorgon heller.

Till Åsa (Vincents ägare) har jag också sagt att nu är det väldigt nära. Att jag snart packar min väska för att åka upp till dem. Jag börjar planera för aktiviteter när jag är hos henne. Vart jag ska åka, hur jag ska åka, vem jag kan besöka osv osv. Samtidigt planerar jag var de andra hundaran ska vara. L-E jobbar ju, så de kan inte vara hemma ensamna så länge. 

Jag kollar tågtider ca 10-11 dagar framåt, vilka tider de går, när är jag uppe, hur är anknytning från stationen, provat tikskydd så det passar, kan jag be L-E köra mig till tåget eller ska bilen stå på långtidsparkeringen??? Om hon börjar löpa imorgon, kan jag vara med på den aktiviteten, kommer jag missa kursen med Assi, kan jag åka på en tävling jag anmält Money till, kan jag åka till utställningen i Kungälv bara för att med Assi???

Men det är bara till att fortsätta vänta. Och nu stämmer verkligen ordspråket: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge 

Löptik


Mattes hundar!

Det går ju att lägga in mycket i det. Men i vårt fall så är det händelser både hemma och borta. Idag åkte jag iväg till Borås för att träna Assi i lydnad. Det var debut för oss att vara där över huvud taget, så jag gillade tillfället att träna på ett nytt ställe. Och det kommer bli fler nya ställen att träna på framöver. För ska jag nå mitt mål, så krävs det träning. 

Men jag inser för varje gång jag tränar min krullboll att hon är ju bara så fantastisk hund. Hon är hela tiden glad, svansen är igång hela tiden, mungiporna och inriktningen är bara positiv. Villig att göra än det ena än det andra. Belöningen kan vara att vi leker eller busar med hennes kampleksak eller ett hurra och tjo och tjim från mig. Så hon är lätt att ge och ta emot beröm. Men likväl är hon skärpt och koncentrerad i träningen. 

Eftersom det är höstlov nu, så hade jag med mig Fidde. Även om rubriken är "Mattes hundar" så gillar alla mina hundar Fidde otroligt mycket. Alla blir som tokiga när hon kommer. Tokiga av glädje. Så när hon kommer in i bilen blir Assi ivrig för att hon inte kommer åt henne från kofferten och Fidde sitter fram. 

Det är ju jag som tränar hundarna, men Fidde är väldigt villig att hjälpa till. Idag blev den största hjälpen för mig att hon filmade mig när vi tränade. Tyvärr går det inte att lägga in filmer i bloggen, så det får bli en bild, som vanligt, längst ner. 

Jag la upp träningen och delgav Fidde min planering. Och min planering höll, nästan. Det som avvek från planen var att jag fick lägga till träning, för Assi tyckte det började bli långtråkigt att köra samma hela tiden. Så det blev både bakdelskontroll och hopp över hinder. Men efter en dryg timmes effektiv träning så var jag trött. Men Fidde ville köra lite mer med henne, fast lite skojiga saker än tävlingslydnad. Jag sa till Fidde att jag går och sätter mig vid bordet och skriver ner lite hur och vad vi gjort idag. 

Men det tog nog bara någon minut till min krullboll kom rusande lös ut bland de som fikade och letade efter mig. Så trots att hon håller av Fidde såpass, så är det tydligen matte som gäller när det skall tränas. Och trött blir man också efter varit så duktig och utforskat nytt ställe.

20181102_174742


Kommit ifatt mig.

För ett tag sedan så skrev jag ju om att jag lät Assi självtorka efter att jag badat henne. Kan ju säga att det var väldigt behändigt att inte stå och föna henne och sitta i timmar och kamma henne. En sak som trots det var säkert var att det kliade i fingrarna att göra det ändå. Men viljan att visa henne för min uppfödare fick ta över. 

Idag har jag badat henne igen. Men idag har det blivit hela kalaset. Allt från att borsta henne före jag badar till att föna och kamma. Om jag känner mig själv rätt, så lär jag inte låta henne självtorka så många gånger. För sicket jobb jag haft idag........

Det värsta är att jag blev inte ens klar med henne. Det är inte mycket kvar, men samtidigt retligt att inte bli klar. När jag fick hem henne, så höll jag inte på såhär med pälsen, utan då kammade jag henne nästan bara med en sk afrokam. Men allt eftersom pälsen växte så fick det bli tätare mellan gångerna och även bad. 

Om jag minns rätt så lät jag henne självtorka två gånger i rad innan hon var året gammal. Då lovade jag mig själv att inte göra det någon mer gång. Men ni som följt mig och Assi med hennes päls vet ju att Money var väldigt förtjust i den, så han tuggade ner den några gånger.  Passar ju i det läget att heta Money när man är billig i mattes ögon.

Nu var det länge sedan som han gjorde det, så hennes päls har verkligen vuxit. Med det har även pälsvården krävt mer av mig. Konstigt nog, innan när den inte var fullt såhär lång så badade jag henne en dag och dagen efter kammade jag henne. Men numera gör jag allt på en och samma dag. Så med tanke på att de tar (i vanliga fall) 3,5-4 timmar från start till slut, så kan ni nog själva räkna ut att det är inget jag börjar med på eftermiddagen.

Får väl se om jag får gjort de sista som är kvar att göra imorgon, eller lämnar det till nästa tillfälle. 

20181101_121405

Hade tänkt ta en bild på henne när jag var färdig med henne och visat henne när hon är som minst, blöt alltså och som störst, när hon är helt nykammad och fluffig. Men det blev bara en bild när hon är blöt.


Lättlärd hund!

Jag vet ju att jag har en väldigt lättlärd och intelligent hund i Assi. Idag var det dags för kurstillfälle nr 2. Nu i början så föll det sig att kursstarten var för bara en vecka sedan. Så chansen att hinna träna mellan dessa två gångerna är ju ganska liten. Men ett tillfälle fick jag till iaf. 

Jag gillar ju att skapa rutiner när jag tränar mina hundar. Det kan vara olika koppel/halsband eller ett visst godis till olika träningar och till lydnaden med Assi så har det blivit en viss väst som jag alltid kommer ha på mig. Och fram tills idag har jag bara haft på mig den två gånger. I onsdags och i helgen. 

Så jag blev lite impad idag när jag börjar förbereda för dagens kurs och tar fram västen. Då taggade Assi upp och blev exalterad. Hon släpper inte mig långt ifrån sig, hon blir lite pipig av förväntan och ivrig att komma iväg. Detta berättade jag för kursledaren. Då blev även hon impad och förstod att det gäller att lära henne rätt från början och vara noga när man belönar.

På kursen har vi 20 minuter per ekipage med ledaren. Vi kan dela upp det på 2 pass á 10 min eller ta ett pass med sina 20 min. Idag valde jag att dela upp min tid. Först ville jag spinna vidare på det vi gjorde förra gången. Även om vi inte kan det än så befäste vi fotgåendet bättre iaf. Och pass två valde jag att kolla på stadga. Jag har ju tränat på det innan, men blir frustrerad när jag inte lyckas. 

Jag måste ju säga att jag har verkligen hamnat rätt med att gå för denna kursledaren. För med några små justeringar i träningen, så satt det liksom. Kan tänka mig att jag stod där som en fågelholk över skillnaden. Men med denna skillnad kommer det hända saker i rätt riktning. 

Nu är det ju två veckor till nästa gång, så det kommer ges flera tillfällen att träna. Och redan på fredag ska jag iväg till Borås. Något jag absolut inte får glömma då lär ju bli västen. För annars sabbar jag för mig själv tror jag.

2018-10-31 (1)  2018-10-31 (3)


Jag skulle gjort som jag sa först.

Idag kände jag mig manad att träna mina hundar. Det är ju Assi jag går kurs med, men jag vill ändå träna Money också. För jag har ju anmält honom till en inoff i nosework. Men även om det är en inoff, vill jag träna det jag kan, orkar och hinner innan dess. Jag får väl så sett se om jag kan åka på den tävlingen. För Candy börjar närma sig med stormsteg till att börja löpa. 

Jag har ju tränat honom i en träningshall förr, men idag ville jag göra lite här hemma. Och för att göra det så likt en tävling som jag bara kan göra, så fick L-E gömma gömmorna och vara med som "domare". Jag hade ingen aning om var doften var. 

När jag varit på kurs och nu senast doftprov så fick jag en idé på vad jag kan träna på. För att han inte ska markera på tex en möbeltass eller behållare. Så satte L-E fast flera möbeltassar utan doft, även tomma behållare. Så det fanns bara en behållare som hade doft. Och mycket riktigt, han markerade en behållare och den var tom. Även möbeltassar markerade han, men där visste jag att det inte var någon doft.

Jag funderade på om det var för att vi var hemma som han markerade så, för det har jag aldrig varit med om innan. Jag har ju tränat honom med behållare flera gånger och då ser han inte möbeltassen, men alla behållare är lika dana. Ändå tar han de klockrent varje gång. Så även när vi gjorde doftprovet. 

Nu var han på hemmaplan, på ett ställe där han går med mig när jag är där, ett ställe som han går fritt när han vill, ett ställe han mycket väl känner till. 

Jag lät honom gå ett sök till, bad L-E placera om alla behållare, både tomma som den med doft. Men nu ville jag veta vilken det var doft i. Allt för att jag skulle kunna berömma honom när han markerade rätt. Vi gjorde ett sök till efter att L-E placerat om behållarna igen. Nu var det betydligt bättre. Nu nonchalerade han de tomma behållarna och markerade den med doft i. Kan säga att det var en lättande suck från min sida. Tänkte, vad har jag gjort för fel med honom nu??? Har jag förstört honom nu??? Tog vår karriär slut nu??? Men nejdå, de var bara skrämselskott.

Nu när jag ändå var igång med att träna hundarna, så tog jag ett pass med Assi också. Men där är det ju tävlingslydnad istället. Vi har ju bara varit på ett kurstillfälle ännu, men vi har ändå att träna på. 

Innan jag tränar någon hund så tar vi alltid en sväng så de får rasta sig. Skillnaden att gå med Assi och Money är att Assi måste gå kopplad. Så jag passade på att gå till vår brevlåda för att bara göra det liksom. Hon var ett yrväder och hade mycket i huvudet. Men jag tog tillfället i akt att träna lite fotposition. Nja, det var väl inget att skryta över. Men när klickern kom fram, då blev de skillnad, även om det finns mycket kvar att träna på.

När vi var tillbaka till gårdsplanen blev det följsamhetsträning istället. Men även här var det något slappt med inställningen. Men allt eftersom jag håller på, så typ går hon med på att träna. Hon är ju glad hela tiden. Men letar saker att fokusera på istället. 

Så jag får nog hålla fast vid vad jag lovat hundarna sedan tidigare. De ska få vara hundar hemma, leka och göra det de känner för. Här ska de känna att de har frizon. Jag kan träna dem var som helst, men hemma ska dem vara fria. Men nu har jag testat iaf och det var för första och sista gången. 

2018-10-24 (4)



RSS

Choose language

Bloggerska

DSC_2335 (2)
Helena Carlsson med Star